Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

Min farfar var spion

En familjeanekdot

Det har sina poänger att vara uppvuxen i en fotograferande familj. Farfar fotograferade redan från unga år  och på 30-talet skaffade han en Balda Rollbox.

Det faktiska exemplaret. Kameran fungerar fortfarande.

När denna händelse utspelades bodde familjen i Bohus. En söndag 1944 tänkte de fara ut till Hönö för att bada. Farfar inhandlade en rulle film till kameran under veckan innan och laddade den. Farmor fixade matsäck med surrogatkaffe kokat på rostad havre, saft och tillräckligt med bullar. De åkte tåg från Bohus till Göteborg. Där gick de till Lilla Bommen där fiskebåten låg som skulle ta dem till Hönö.

Efter lång väntan brakade dieselmotorerna igång och spottade ut svarta rökringar ur skortstenen. Resan tog en bra stund och under tiden undersökte de fyra sönerna båten från för till akter till farmors oförställda förfäran. Väl framme gick de av båten och farfar hade, förstås, kameran i handen redo för att ta bilder. Där mötte en polis upp tillsammans med en soldat som var fullt stridsutrustad och hade patronbälten hängande över magen. Polismannen gjorde honnör och bad farfar följa med in i vaktkuren. Min pappa följde med. Polismannen berättade för honom att det var fotoförbud på ön så han ville ta hand om kameran tills de skulle åka hem. Farfars namn och adress antecknades och han fick finna sig i att få kameran beslagtagen.

Sedan blev det bad i havet och dagen gick fort till ända. På tillbakavägen gick farfar för att hämta kameran. Då sa polismannen att de av säkerhetsskäl hade tagit hand om filmen. Farfar blev förstås sur på att bli av med filmen men han fick i alla fall tillbaka kameran.

Efter en tid fick han en kallelse till tinget i Göteborg där han skulle stå till svars för trotsande av fotoförbud, trots att han inte tagit en enda bild. Han blev dömd till 150 kr i böter vilket var ganska mycket pengar för en byggnadssnickare 1944.

Farfar vid sitt skrivbord 1970

Foto: Sonen Leiler Norén med Rolleicord IV

Mellanformataren

PS
Det finns förstås inga bilder från händelsen. Men det är en trevlig anekdot.

PPS
En annan anekdot i familjen är farfars tideräkning. Han hade varit i Säffle och varit hos en frisör där och klippt sig. Likaväl som Jesu födelse är en utgångspunkt i världshistorien blev farfars besök hos frisören i Säffle år 0 i familjens tideräkning som allt relaterades till. "Det var året efter Gösta var till Säffle och klippte sig" och liknande tidsbestämningar höll reda på händelser i Slottsbron med omnejd. 

Min nya hobby - Träd

Om att koppla av från de vanliga motiven

Jag gillar egentligen mest att fota människor i den urbana miljön eller vilken annan miljö som helst, utom i en studio. Men ibland kan det vara skönt att "porträttera" något annat. Därför har jag dammat av ett gammalt intresse för träd. Inte vilka träd som helst. Träd med en egen karaktär som i det sammanhang de står utmärker sig, står ut och säger "Här är jag". Igår gjorde jag en runda till några favoriter och en nyupptäckt goding. Det fina med träd är att de står kvar, det är bara att lägga märke till adressen så kan man komma tillbaka. Om ingen sågat ner dem förstås.

Vid Brostugan på Kärsön finns en enorm ek som jag tror måste vara äldre än den berömda TV-eken. Jag lade märke till den för några veckor sedan när yngste sonen och jag dinerade vid Brostugan.

Maffig stam. Därborta till vänster står avkomman, några hundra år yngre.

Den gamla eken i all sin prakt och härlighet

En vacker allé har jag också sett otaliga gånger men har inte funnit något lämpligt ställe att parkera på. 261:an är ganska hårt trafikerad för det mesta så man stannar bara inte var som helst. Nu parkerade jag på en sidoväg och gick cykelbanan tillbaka för att hitta lämpliga positioner mellan vägens belysningsstolpar och sedan vänta på en lucka i trafiken. Nästa gång prövar jag nog den andra sidan.

Den vackra allén som för mina tankar till sydligare breddgrader medan jag passerar. Det här är entrén till Wallenbergfamiljens begravningsplats som ligger i lummig grönska på kullen till vänster. Det här ligger på Lindö, strax innan man svänger mot antingen Ekerö eller Färingsö. You can't miss it.

Trappan till himlen

Mellanformataren

PS
All bilder är digitala och konverterade  i Silver Efex Pro och tonade i cyanotype. Lite mer hokus pokus med spakarna förstås men det håller jag för mig själv. (Ärligt talat kommer jag inte ihåg allt) Alla bilder först preppade i Lightroom.

nomatch.com

Om en nitlott i livets lotteri och en vinstlott

Profilbilden har kommit fram till 1999. Ett händelserikt år som jag berätta det viktigaste från. Men först lite om profilbilden.

Profilbilden för 1999 är tagen av min nya amerikanska "flickvän" som jag fått kontakt med via internet året innan. Den är tagen på Järntorget i Gamla stan. Nog om den. Det stämde inte mellan oss så vi skildes som vänner. Det var tufft men jag har rest mig från värre händelser. Detta var bara ännu en nitlott i livet och säkerligen inte den sista.

Den stora händelsen 1999 var annars att jag tog itu med att forska i min egen släkt. Egentligen kom det sig av att jag många gånger sett bilderna i mammas album när amerikasläktingarna kom på besök 1950 och jag undrade om de fortfarande levde och var de bodde nu.

Familjen Andrew Mecca och min mormor (th). Anna (tv) var mammas kusin.

Vi  hade också haft besök av mammas kusin Dorothy 1967. Den enda kontaktyta vi hade på den tiden var en annan av mammas kusiner, Stina Nilsson, som hade en flitig brevväxling med Dorothy. Stina hamnade omsider på sjukhem med svår demens och kontakten med vår amerikanska gren hade gått förlorad. Jag vände mig till internet. Jag använde först en detektivbyrå på internet men kammade noll där. Jag lade ut förfrågningar på släktforskarsajter i Amerika. Jag sökte kopplingen till familjen Mecca. Jag trodde det var ett ovanligt namn men det fanns en hel del.  Så småningom fick jag napp via en kusin till min kusin (alla amerikaner är kusiner) på hennes pappas sida. Vi är släkt på hennes mamma Annas sida. Efter en första trevande kontakt med att fastställa att vi hade gemensamma rötter utvecklades kontakten. Fotot ovan och andra foton var nog en avgörande faktor att skingra tveksamheten som fanns från början. Vi hade äntligen kontakt. Min kusin som öppnade vägen till den amerikanska grenen av familjen är den större flickan på bilden, Sharon Iranpour, som hade bytt efternamn genom gifte (förstås). Hennes lillasyster Linda fick jag förstås kontakt med strax efter. Och sedan öppnades hela familjen upp under några korta månader med många mail.

Nu lite släktforskarbilder. Jag har naturligtvis ett speciellt intresse av fotografier på släktingar och samlar på mig så mycket jag kan om varje individ. Men här bjussar jag bara på min egen bildhistoria i rakt nedstigande led.

Mormors mor, Kristina Andersdotter, född 10 juni 1858 i Fjäll, Långserud, Värmland.
Död den 5 januari 1923 i Stommen, Mo, Dalsland

Hennes make Johannes Johansson vägrade låta sig fotograferas.

Min mormor, Selma Johansson, född 14 februari 1892 i Stommen, Mo, Dalsland.
Död den 15 juni 1962 i Åmål, Dalsland.

Hon gifte sig med en annan Johansson, Per Adolf. Inget krångel med att byta efternamn.

Min mor och far vid deras förlovning, Carin Meldert och Leiler Norén. De förlovade sig 31 maj men bilden togs när mammas syster Kerstin gifte sig med morbror Oscar en 13 juni 1953. Båda hade börjat fotografera några år innan dess och håller fortfarande på.

Och så jag då, Thomas Meldert, född på Åmåls BB den 29 juli 1954 i Åmål, Dalsland.

Jag har förstås vuxit upp till en fotograferande Mellanformatare.

PS
Nästa månad blir det mer släkthistoria och jag knyter ihop det med George Eastman, Mr Kodak. 

Nostalgia

Om kärleken till ånglok

När pappa flyttade till Åmål tidigt på 50-talet började han jobba i lokstallet vid Åmål Östra. Därefter började han på bangården och växlade vagnar för de olika tågsätten med gods till andra delar av världen. På den tiden företogs många transporter via järnväg från många fabriker i Åmål. När jag var hemma förra helgen för Åmåls Fotofest tog vi oss ner och fotade den rivningshotade vagnexpeditionen som också hyste bangårdspersonalens omklädningsutrymmen samt besökte lokstallet som händelsevis var öppet. Arbete pågick och vi pratade en stund med den enda kille som var där. Nu blir det bilder från "Lämmås", rivningsobjektet kallades så för att det var byggt av lämmar säger pappa. Och några bilder från lokstallet.

"Lämmås" 4 maj 2012. Södra gaveln.

Norra gaveln.

Västra långsidan

Första trappan till vagnexpeditionen. Andra trappan till personalutrymmen. Medan vi bodde på Kyrkogatan där vi inte hade något annat badrum än en zinkbalja på golvet i köket gick vi ofta hit för en dusch. Vare sig det behövdes eller inte =) Zinkbaljan användes för övrigt som lastfartyg i en av mina sämre bedrifter.

Pappa i lunchrummet på Lämmås ca 1955. Vem som tog bilden är oklart men pappa har i alla fall negativet.

Södra gaveln igen. Titta noga. Endera dan är det rivet.

Så till lokstallet på Åmål Östra. När jag gick i skolan fick vi lära oss i geografin att Åmål var en betydande järnvägsknut. Nu när jag vet bättre betvivlar jag att det någonsin har varit det men låt gå för Åmåls skull.

Inte den senaste sorten men utrangerad likafullt. Jag vet inte varför, men varje gång jag ser den tänker jag på Dire Straits låt "Calling Elvis, anybody home..."

Lokstallet med ett par dieselartefakter. (artefakt= konstgjort föremål. Används företrädesvis inom arkeologin och detta snuddar väl lite vid ämnet)

Ensamarbetaren till vänster, pappa till höger. Pappa berättade om händelser i lokstallet i början på 50-talet.

Mekanisk skönhet no 1.

Ånglok eller Jules Verneliknande jordborr? Mekanisk skönhet no 2.

Mellanformataren

PS
Alla mina bilder är tagna med Rolleiflex 3,5B Automat med ljusgult filter och Tmax400