Tagelskjortan blev en dark horse med silverman

Så här får det bli

I natt dök det upp en dark horse med silver i manen. Jag kom på att min M3:a har stått sedan i somras. Den behöver verkligen få jobba lite. Så här får det bli.

Leica M3 med Elmarit 90/2,8 och exponeringsmätare Voigtländer VCII

Jag har visserligen en Leicameter från samma år som kamerahuset men den har lurat mig flera gånger så jag garderar med VCII som är ny. Kameran är tillverkad 1955 och i originalutförande (en del lät ändra sina M3:or till single stroke och kompletterade med ramväljare). Objektivet är från 1960 och i fint skick. Det är lite synd att jag inte klarar retrokamerapoolens krav (objektivet är nätt och jämnt för ungt)  men det här ekipaget är ju vikt för Dogmapoolen.

Så här kommer alltså mitt Dogmalöfte att se ut ett tag framöver

Kamera:        Leica M3
Objektiv:       90 mm
Film:              Svartvitt Tmax400
Framkallare: Xtol

Må gudarna stå mig bi...

Färg på tagelskjortan?

Silver eller svart?

Jag har nu sovit på saken och under natten har två alternativ utkristalliserat sig. Ett i svart och ett i silver.

Svarta alternativet

Rolleiflex 3,5B, 75 mm/3,5 (motsvarar 50mm på småbild)

Jag har planerat att göra en fotobok med Rolleiflexbilder där jag använder de olika tillbehören som jag har. Och då behöver jag ta en hel del nya bilder i alla fall. Så det skulle passa bra med att ha denna som Dogmakamera ett bra tag parallellt med det projektet

Silveralternativet

Zeiss ZM och Elmarit 90/2,8

90 mm ligger precis på gränsen till vad Dogma tillåter. Det här är verkligen inte min gren och objektivet står mest på hyllan och samlar damm. Så just därför kunde det vara kul att utmana sig själv och se vartåt det bär. Man kan ju råka finna att det går riktigt bra. Och att utvecklas är väl att spränga gränser, eller?

Men jag ska hålla er på halster ett tag till. Jag ska nog sova på saken...

Mellanformataren

Ny tagelskjorta - den gamla behöver tvättas

Byta Dogmalöfte eller inte, det är frågan

Mitt nuvarande Dogmalöfte är ganska gammalt vid det här laget. ZM, Sonnaren, Tmax400 och Xtol har funkat fint och var trevligt.

Gammalt löfte

Men ombyte förnöjer så nu vill jag byta, och byta till en större utmaning. Men vad? Så här funderar jag.

Ta en brännvidd som inte många väljer eller ett säkert kort? 15, 90 eller favoriten 35?

Zeiss ZM eller en helmanuell? Rentav en spegelreflex? Eller mellanformat igen?

Ska jag bara ange 400 ISO och därmed öppna för andra filmer? Eller köra digitalt?

Ska jag byta framkallare? Är det tillåtet att framkalla i Lightroom och Silver Efex Pro, tro?

Så många alternativ! Men bara fyra beslut. 

Men inte idag...

Obeslutsam mellanformatare

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla                                                   "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

DS

Redan de gamla grekerna...

Om en härligt slapp resa

Den fotografiska leken fortsätter. Den slutar i mitten av nästa år. Då är jag ikapp nutiden.

1995 fyllde min förra fru år som vanligt och alltid på samma datum, precis i skiftet mellan sommar och höst. Vi ville fira och tog min bror och svägerska med oss till Naxos för ett par veckor så att födelsedagen hamnade mitt i. Barnfritt hade vi ordnat med respektive föräldrar som tog hand om barnen var sin vecka. De två äldsta gick ju i skolan och det var inte fråga om att söka ledigt. Skolan är viktig!

Till Naxos kunde man då inte ta sig med flyg utan måste först flyga till Santorini för att sedan med båt ta sig till ön. Vare sig flyget eller båten var särskilt roande, bara en lång väntan på att komma fram.

Väl framme attackerades vi direkt med erbjudanden om billig logi men eftersom vi hade ordnat det hemifrån gick vi till en buss som skulle köra runt till alla hotell och pytsa av hotellens gäster på lämpliga ställen. Vi hittade snart vår lilla lya på promenadavstånd från havet.

Här bodde vi, däruppe med den öppna balkongen. Bror och svägerska under oss. På andra sidan vägkorsningen låg en bondgård med en särskilt enveten tupp. Han sov aldrig.

Av templet till Apollos ära återstod endast dörrposten och den var ett populärt  turistmål.

Från ett litet kapell högt uppe på bergsväggen bakom Naxos hade man denna vackra utsikt.

Det här är en väldigt speciell affär i Naxos. Man kände doften av den ett par kvarter bort. Kryddor, lagrade ostar och oliver mm mm sålde man här. Oemotståndligt =)

Friskt källvatten från bergen fanns i nästan alla gathörn och fritt att använda. Andra öar har vattenproblem men inte Naxos.

Första veckan gjorde vi en del utflykter på ön både i ressällskap och egna turer i hyrd jeep. Andra veckan slappade vi på badstranden Agia Ana några kilometer söderut. Vi badade och spelade boule mest hela tiden. Och vi blev brunare och brunare.

Avresedag. På grund av en uppseglande storm blev vi tvungna att resa en dag tidigare med båten till Santorini och sova sista natten där. Inte kul men det var bara att gilla läget.

Profilbilden är från när jag satt och fyllde i Small Worlds utvärdering av resan på vår balkong medan tuppen gol sig hes bakom ryggen på mig.

Mellanformataren

PS
Det lär finnas en flygplats på Naxos nu för tiden. Men jag vet inte säkert.

PPS
Alla bilder i detta inlägg är tagna med denna kamera.