3D med en bild

Om High structure

Ylva Houltz redovisade nyss ett experiment med 3D-fotografering medelst två bilder. Det slog mig då att jag lyckats med något liknande med en bild som konverterats till svartvitt i Silver Efex Pro. Där finns en preset som kallas High structure (harsch) som jag ofta använder för att få lite extra bett i bilderna. Den här gången blev det nästan overkligt bra.

High structure är en funktion som verkar skärpa konturer och på så sätt framhävs objektet. Ungefär som man gjorde förr i världen med kontrastlösa fotografier i instruktioner mm. Man förstärkte konturer med tusch och pensel för att bilden skulle bli tydlig.

Tyvärr blev effekten inte lika tydlig ens som förstorad här i bloggen. Men jag kan intyga att min skrivbordsbild är overkligt verklig.

Bilden är tagen med Finepix X100 i Tulpanläge och sedan konverterad i Silver Efex Pro. Originalbilden finns i mitt retrokameraalbum.

Mellanformataren

Sommarparadis, myggmörderi och fiskafängen

Den fotografiska leken fortsätter ett tjugotal månader till. November månads profilbild är tagen på en tjänsteresa. Om en annan sådan berättade jag redan förra månaden så nu får det bli en annan historia.

Bilden är antagligen tagen med Chinon Genesis II som var den kamera vi använde mest vid denna tid (1992). Någon kollega på Autorotor på Wärmdövägen 120 i Nacka tog högst sannolikt bilden.

                                                                                         ~~oOo~~

Den här gången tänkte jag annars berätta om ett av sommarparadisen vi haft tillgång till genom åren. Vi hade inget eget men använde våra respektive föräldrars sommarställen. Nu är båda utom räckhåll och det saknar jag.

Min farfar byggde en sommarstuga i början av 60-talet vid Sundhult i Grums kommun (ni vet, det där stället som luktar illa när vinden ligger på åt fel håll). Han byggde den av gamla utrangerade godsfinkor som sonen Eber, som jobbade vid järnvägen, hade ordnat så att han fick ta brädor från. Andra vagnar fick ge ifrån sig svängdörrar som användes mellan rummen. Svängdörrarna var av det gamla tjusiga slaget av blanklackerat trä med kromade böjda handtag, kromade sparkplåtar och dämpande plysch på dörrbladets kant. Jag tror t o m att de fasta englasfönstren var från gamla passagerarvagnar också men helt säker är jag inte. På toaletten fanns i alla fall ett uppfällbart handfat från en järnvägsvagnstoalett som förpassade tvättvattnet ner i avloppet när man fällde upp det f v b via en slang ner till sjön. Vid sin normala användning rann det förstås ut på banvallen medan tåget körde men i farfars tappning gick det ner i Vänern. Allt i denna stuga var gjort med små medel och nästan gratis resurser. Primitivt men funktionsdugligt. Vedspisen och vardagsrummets öppna spis producerade rök som svepte in stugan i rök som jag minns resorna till Slottsbron bakom ett ånglok. För det mesta utvändigt men ack, ibland även invändigt. Krösusarna hade sommarstuga längre in i sundet men solen sken lika bra hos farfar och vattnet var lika varmt. Abborren smakade dock troligtvis bättre hos farmor än någon annanstans. På Midsomrarna passerade massor med båtar på väg till eller från Midsommarfirandet på Liljedal. Somrarna i Sundhult är fina minnen. Nu är den i norsk ägo och säkerligen renoverad till oigenkännlighet. Och väg ända fram har det nog blivit medan vi fick gå genom skogen med allt bagage.

Den här synen mötte oss när vi efter mödosamt bagagebärande kom fram. Här är hela härligheten i renoverat skick som utfördes av mina farbröder några år efter farfars bortgång. Ny panel och nya fönster förvisso men svängdörrarna och tvättfatet fanns kvar till slutet.

Vy från den flera decimeter breda badstranden

Utsikten över Vänerhavet. Där bortom horisonten ligger nog Östergötland. Kanske.  Och sött, drickbart vatten hela vägen.

Ur minnet skulle jag kunna vaska fram en del äventyr och expeditioner, mestadels till sjöss, men av hänsyn till mina föräldrar, som läser bloggen, ska jag nog dra en förbarmande täcke över alla stunder av renaste skräck eller  barnaglädje. Här fick jag min första abborre på första kastet från bryggan med mitt första kastspö. Och pappa trodde på fullt allvar att jag kastade in spinnaren i munnen på den när den gäspade. Spelar ingen roll. Den högg. Och jag åt den till middag.

Sonen Viktor har just kommit upp ur badet

Som i alla sommarstugor fanns gammal klassisk sommarstugelitteratur i form av för länge sedan utgivna nummer av diverse tidskrifter, kolorerade veckotidningar (Årets strunt), Kalle Anka, Såningsmannen, kvällstidningar från sedan länge svunna år, det bästa av Det Bästa, allehanda vetenskapliga tidskrifter om raketer och astronomi. (Jag har väl inte ännu berättat om farfars stora intresse för astronomi som fick honom att bygga ett observatorium på berget där han bodde i Slottsbron) På somrarna stod farfars stjärnkikare i sommarstugan och var ett utmärkt redskap för att se vad som hände lite längre bort än vanliga kikare når. Grannarna på andra sidan viken, Som man normalt bara kunde höra, kom plötsligt närmare. Likaså var det lätt att se om en avlägsen fiskare hade onödig fiskelycka. Våra egna spön stod alltid redo och det var ett ögonblicks verk att plötsligt befinna sig på fiskafänge.

Utöver litterär stimulans fanns förstås alla andra sommarstugebekvämligheter såsom myggdödare av olika modeller, grillspett av ett flertal modeller, spiskrok, ett välfyllt fotogenkylskåp. Innan stugan blev elektrifierad hade vi fotogenlampor som ljuskälla när det spelades sällskapsspel eller när vi försökte röra oss i rummen utan att kollidera med varandra. Kort sagt: livet var hur enkelt och mysigt som helst. Och utan TV. Ibland hade vi det lyxigt med en transistorradio och lyssnade på popmusik. Mamma abonnerade förstås på Svensktoppen så där har mina öron bekantat sig med hela den svenska artisteliten. Hela min uppväxt präglades av Monika Zetterlund, Cornelis Wreswijk, Lyckliga gatan och Ta av dig skorna mfl mm. Ja, du som är minst lika gammal som jag vet precis vad jag svamlar om.

Till sist en bild på favoritsysselsättningen. En av de bilder jag ratade som profilbild för 1977. Vad gör man helst i en sommarstuga vid Sveriges vidunderligaste insjö?

Hinken är till abborren. När den är full åker man hem. De flesta tar man på pimpelsticka och "idioten". Farbror Ebers specialmodell av balanspirk. Oslagbar abborretare.

Mellanformataren

PS
Jag har lagt av med fisket av helt naturliga orsaker. Allt blev stulet. T o m lusten.

PPS
Om vi hade haft väg fram till stugan hade den nog garanterat hetat Lyckliga gatan. 

Kan, behöver eller måste gatufoto utvecklas?

Eller är det för evigt oföränderligt?

Det är lika bra att säga det genast: Jag gillar gatufoto. Jag gillar det ständigt pågående skådespelet i staden, att fånga ögonblick i dess liv. Sporten är att hålla på och aldrig ge sig. Ibland lyckas man få till en bra bild, ibland inte. Zlatan gör inte mål på alla passningar han får heller. Men han slutar aldrig att försöka. Det gör inte en gatufotograf heller.

Jag har avsiktligt hållit mig borta ifrån gatufototyckandet här på FS ett tag då jag insett att alla har rätt i vad de tycker att gatufoto är i någon mån. Alla har funnit sitt lilla korn av ämnet, så att säga. Inte heller nu ska jag säga vad gatufoto är eller inte är. Men jag tänkte bara dela med mig av en reflektion.

Reflektion

I grund och botten betraktar jag, som de flesta, gatufotografi som en slags dokumentär fotografi. Allt sedan gatufotografin etablerade sig för grovt 100 år sedan har den dokumentära aspekten inte lämnat genren. Annat är det med det samhälle som dokumenterats. Det har förändrats ordentligt genom åren. Utvecklats, för att använda ett ord som låter mer positivt. Inte bara samhället har utvecklats. Människorna har också utvecklats på många olika sätt.  Mode, umgänge, värderingar mm. Vi har upplevt många krig och en teknisk utveckling som överskuggar all tidigare utveckling i mänsklighetens historia. Allt inom ramen för ett århundrade. Världen såg helt annorlunda ut i början av det än den gör idag. De klassiska mästarna i genren levde och verkade under "sin" era av händelseförloppet och vi har "vår" era att dokumentera under andra villkor än de hade. Det är bara att gilla läget. Även om jag kanske är väldigt förtjust i 50-talet kan jag inte ta bilder på det idag. I varje fall inte utan en ordentlig ansträngning från mig själv och omgivningen =)

Hästdragen kärra 2011

Jag är förstås fascinerad av de gamlas bilder, inget behöver väl sägas mer om den saken. De inspirerar men jag inser att jag inte kan ta samma typ av bilder som de. "Deras" samhälle existerar inte idag. Jag måste ta bilder på ett annat sätt, hitta en annan stil. Att kopiera dem är dödfött. Alla dagens gatufotografer måste hitta sitt eget nya, färska grepp som kan bli klassiskt om ett halvsekel eller så. Därför är det också omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt gatufoto idag. En varudeklaration för gatufotografi ter sig lite löjlig att försöka sätta på pränt. Det enda jag kan erkänna är att en del av dagens "gatufoto" begriper jag mig inte på medan annat är mer lätttillgängligt som gatufoto betraktat. Bildspråket har ändrats och det är kanske nödvändigt att utövarna i varje tid presentrar sin egen stil och talar sitt eget språk.

Jag tvingas nog till slut att vidga begreppet gatufoto till en tätortsdokumentär som är evigt pågående. Så länge det finns, av människor bebodda, tätorter att beskriva livet i. Och att den förändras i samma takt som samhället och dess fotograferande innevånare. Inte håller konstnärerna fast vid en gammal stil. De vill sätta sin egen signatur på sina verk. Utveckla konsten. Det borde vara lika fritt för gatufotografen att bygga sitt eget varumärke. Att utveckla gatufotografin. Och liksom konstnärerna som ville utveckla konsten, utsättas för spott och spe från förstå-sig-påiga äldre kollegor.

Så nu gör jag min grej och struntar i vad andra tycker =)

Väntrummen har blivit flera.

Landsvägsfoto lämnar jag sorglöst över till landskapsfotograferna =)

Mellanformataren

Reclaim photography - gerillautställningen 1 oktober

Fotografer, fotografier och snö i september

Lördag första oktober åkte jag in till city för att spana in en del events som skulle försiggå på platttan. I DN fick jag intrycket att det skulle bli en enorm halfpipe snowboardshow med trapporna som "väggar". Det blev knappt en tummetott. Snöälskarna fick ialla fall en fin och varm dag men hade svårigheter med att hålla sig med snö.

Det gick stort inte bättre med Recalim photography. Visst kom de, men tyvärr i små skaror. Lyckligtvis hände det en del annat av intresse på plattan också. Det gick åt en rulle i Zeissen till slut i alla fall.

Jag konstaterade också att det är svårt att ta en bild i city utan att fotografera en fotograf som håller på att fotografera.

Fotograferande fotograf

Snön kom tidigt i år

Missionärer

Reklamjippo

Mr Carlzon in legio

Mrs Jochumsen

De som inte hade nåt med sig kunde i alla fall ställa ut sina skor.

Nästa gerillautställning blir nog den 29 oktober. Kanske... man vet inte så noga med gerillafotografer

Mellanformataren

Skärpa vs känsla - eller båda

Om oskärpans betydelse för en bild

Som vanligt ska det jag skriver inte tas på fullaste allvar. Livet är fullt av andra allvarligheter och fotografi för amatörer är till för att roa oss när vi inte arbetar för brödfödan för att finansiera vår hobby.

Skärpa är ett överskattat mått på en bilds kvalitet. Skärpa är som en avledande manöver. Den kan få oss att missa meningen med en bild eller helt missa den känsla den vill förmedla. Den inbjuder oss att betrakta bilden rent tekniskt istället för att inbjuda till en upplevelse, en njutning för vår konstnärliga hjärnhalva. Rätt använd kan skärpan leda ögat till det väsentliga i en bild och låta motivet framträda ur sitt sammanhang utan att sammanhanget förloras. Då behöver inte ens motivet vara krispigt knivskarpt. Man urskiljer det ändå. Här nedan några exempel ur min egen produktion.

Jag ville lyfta fram motorcykeln som står ledigt parkerad på gatan. Skärpenördar kan säkert säga att inte ens den är skarp (trots att  det teoretiskt sett är skarpt på någon detalj). Den tillräckliga skärpan och den, av det korta skärpedjupet, diffuserade bakgrunden lyfter fram det jag vill visa utan att man förlorar intrycket av miljön, känslan av sammanhanget.

För att göra det ännu tydligare visar jag här ett naturfotografi med närmare studie av barken på ett träd på Liljeholmstorget.

Inte ens här är nog barken särskilt skarp. Men den framhävs ändå av den tillräckliga skärpan och resten av dess sammanhang förstärker känslan av det står i en stad.

Ett mer svårdefinierat fall av skärpa som kräver lite mer av betraktarens fantasi kommer här:

Eller som vi fick som uppgift på en kurs jag gick; att fotografera det osynliga motivet.

Här är det nog svårt för en vanlig betraktare att inse att fokus ligger på ett vertikalt lager av luftmolekyler ca 3 meter framför kameran. Det oskarpa sammanhanget förmedlar i alla fall en känsla av att vi är kvar i staden och luften är inte  lika skitig som en del vill få oss att tro. Man ser ju vad som händer!

I en del sällsynta fall kan man säga att skärpan är helt irrelevant. Som i nedanstående bild.

Här är det besynnerligt nog bakgrunden som är skarp och motivet som är oskarpt och ändå fattar man grejen, eller hur? Här har jag f ö försökt göra ett plagiatkombinat av Vivian  Maier och Mike Disfarmer. Jag tycker jag lyckades riktigt bra!

Till sist måste jag, med skärpa, påtala att jag bara retas lite =)

Mellanformataren