Tändgnistor, Trabanter och Alper

Länge undrade jag om det hände nåt speciellt 1991. Jag kom inte ihåg! Men eftersom jag skannat alla färgnegativ och har en del lättdaterade bilder hittade jag så småningom en hel drös bilder som man kan berätta historier om. Och  jag mindes! Det är det som bilder är bra till!  Jag valde bilderna från en tjänsteresa till Österrike. Med bil. Vi hade hela kofferten på en Volvo 740 kombi full med utrustning och prylar av sådan vikt och dimension att man inte gärna släpar med det på flyget. Tjänsteresan utspelar sig under den tid jag var anställd som konstruktör på Svenska Elektromagneter i Åmål. Jag var där i tretton år.

Det blev sent bestämt att jag skulle följa med och tur var väl det för de andra. Det blev mest jag som körde medan de andra diskuterade arbete eller skräckslaget hukade för mina manövrer på autobahn. Resrutten var fastlagd till färja Göteborg - Kiel och vidare via Hamburg nästan rakt söderut förbi Nürnberg och sedan gränsövergången vid Passau. Sedan västerut till Wels som var vår slutdestination. Vi skulle besöka motortillverkaren Rotax som tillverkar motorer till allehanda lätta fordon. När man reser med en massa grejer i bilen så måste man deklarera in- och utförsel noga med en s k carnet och den proceduren tog en bra stund vid alla gränsövergångar. Man fick stå i kö bland lastbilarna. Det här var ju innan Sverige gick med i EU. Nå, först färjan med övernattning. Efter de byråkratiska nödvändigheterna i Kiel kom vi iväg ca kl 10 (det är otroligt vad jag minns detaljer om det här äventyret bara för att jag sett några bilder!). Det intressantaste med de 50 milen till Nürnberg, som tog 10 timmar, är att vi under större delen av sträckan hade sällskap med en ljusblå Trabant. Det var nog färgen som gjorde att vi lade märke till den. Även fast vi kunde pressa Volvon till 170 km/tim på vissa sträckor kom den omsider ikapp och förbi. STAU (=kö) var det vanligaste hindret  på vägen och det var lite retligt att Trabanten som körde i den högraste filen ändå höll jämna steg för eller senare. Kanske ännu märkligare var det att, trots att vi toppade Volvon, blev omkörda som om vi stod stilla! Exakt tolv timmar efter att vi lämnat Kiel kunde vi checka in på hotellet i Wels.

Nästa dag: Arbete! Jag ska inte uppehålla mig så mycket med det. Även om det vi gjorde då var hemligheter är det numera teknikhistoria och i stora stycken glömt. Och förlåtet =)

Allt det här släpade vi med i kofferten, fast kollegan satt i baksätet och hukade när vi körde över 100.

Det datorstyrda t.ändsystemet med styrning av en avgasport. Om jag minns rätt var det till en Ducati 250cc. Vi träffade några italienare över en lunch.

Eftersom vi hade åkt ner mitt i veckan så stannade vi över helgen. Vi lämnade vår programmerande broder att våndas över sin programvara och tog oss en tur i de Österikiska alperna bara för att koppla av lite.

Så här ser en alp ut. Eller ja, en alptopp då.

Nog snackat om jobbet. När vi var klara skulle vi åka hem också. Vi hade gott om tid på oss och tog en annan väg. Exakt vilken är dock höljt i dunkel. Vi ville undvika autobahn så mycket som möjligt eftersom det är otroligt tråkigt att se på betong och stängsel. Här kommer några glimtar.

Det var vår och i södra Europa var det mycket längre kommet än i Sverige. Mitt ute på vischan hände det sig då att vi råkade in i en stau. Vi rörde oss med en medelhastighet av ca 1 km/tim, d v s att vi stod stilla långa stunder. Då önskade vi oss ett metspö att fiska i denna sjö med. När vi så småningom blev varse orsaken till kön visade det sig vara en reglerad gatukorsning i en liten by! Och vi som svängt av autobahn för att komma fortare fram! Alla andra hade nog tänkt likadant.

Vi följde Rehn och såg en hel del pråmar.

Blommande träd utanför Ludwigshafen.

Sista middagen åt vi på det här mysiga stället med utsökt mat. Jag minns inte var det ligger. Annars skulle jag söka mig dit nästa gång jag åker söderut.

Allra sist kommer då månadens profilbild som är tagen dagarna innan avfärden till Österrike.

Mellanformataren

Nikon S

Om känslomässiga svagheter

Det är lika bra att erkänna det. Jag har en last som jag inte utan vidare befriar mig ifrån. Ty jag vill inte.

Kameror som är tillverkade samma år som jag såg dagens klara ljus är numera flera av mina vänner. Lika barn, leka bäst och det där, ni vet. Och ska man ha någon last så ska det i alla fall inte vara någon som är otrevlig mot min omgivning. Här är underbarnet, född i Japan. Kopieringens föregångsland. Nu för tiden verkar det vara tvärsom.

Nikon S. Tillverkad mellan 1951-1955. Här med Nikkor-S 1,4/5 cm. Bildformat 24x34 mm

Serienumret är bland de senare så jag känner mig hyfsat säker på tillverkningsåret.

Ett Traderafynd med dålig slutare. Direkt efter hemkomsten lämnades den in till Schönherrs Foto för vidare befordran till Nikonreparatören. Idag hämtade jag den och blev genast erbjuden att sälja den. Inte så konstigt. Efter hjärttransplantationen är den som ny. Jag nekade förstås. Jag är inte i juvelerarbranchen. Den här ska användas till det den är avsedd för.

Nikons mätsökarkameror är kopior av Zeiss Ikons berömda Contax. Ryssarna tog Zeiss i Jena som krigsbyte och startade kameratillverkning med Contaxprylar men döpte sedermera om sina kameror till Kiev med Contax-kopierade detaljer. Nikon gjorde det troligtvis mer korrekt. Skaffade en kamera, dissikerade den och kopierade konceptet men ändrade säkert en del. Ingenjörer vill gärna bidra med nåt eget i konstruktionerna.  Jag gissar naturligtvis då jag just för tillfället är för lat för att kolla upp fakta i ämnet. Känner mig bara lycklig över att ha en Nikon-klassiker i min ägo.

Mellanformataren

PS
Den var hungrig på att få jobba lite så nu sitter det en Tri-X i buken. 

Gäst i ungdomskulturen

Om en resa till Göteborg

Varning. Bildfrossa.

06:45 lämnade jag hemmet i lördags med den lilla ryggsäcken på ryggen och X100 i handen. Jag hade bjudit hem mig till sonen i Göteborg och hans födelsedagskalas som annonserats på Facebook. Bilderna berättar om dagen.

Sonen mötte upp på Göteborg Central. Han ville ha frukost så jag gjorde honom sällskap. Men  jag åt inget. Hade redan ätit två frukostar. En hemma och en på tåget. Det ingick tydligen i biljetten.

Alla gäster var inte färdiga för festen så vi gick ner till hamnen.

Jo, du ser rätt. Det är en Rolleiflex. Han har smak för riktiga kameror.

Efter en osedvanligt god pastamiddag var jag tvungen att bryta upp. Kram och hejdå och ut till taxin. Bussarna hade en märkvärdig paus i tidtabellen just då.

Det finns för många förbud i Sverige.

Kvällsmat på tåget. Det här hade jag beställt när jag köpte biljetten. Men pastan var godare...

Tåget gick.... som tåget. Både dit och hem. Klev genom dörren hemma 22.45 mer än redo för bingen. Den riktiga festen skulle just börja i Göteborg...

Och jag sov gott efter en helskön dag.

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med X100. Jag tog några bilder med Zeissen också men de får vara kvar på filmen så länge. 

Storytelling

Om att berätta med bilder

Den här sommaren stötte jag på några händelser som jag kunde följa under en längre stund. Jag tog flera bilder under händelseförloppet och har använt dessa bilder t ex på street- och X100-bloggen. I den förra på lördagar och den senare mer sporadiskt. Två av händelserna ställer jag ut på Midsommargårdens fotoklubbs utställning nu i dagarna. Men de som inte kan komma dit och se dem live får nu här en liten aning om vad jag pratar om. Bäst är, som alltid, att se det live på pränt. Så om du kan, åk gärna till Midsommargården och titta på klubbens utställning. Vernissage idag  12-16. Många fina bilder visas av en mycket framgångsrik klubb i tävlingssammanhang.

I somras var jag på ett seminarium med Mary Ellen Mark. Hon sa att något av det svåraste som finns är att berätta en historia i EN bild. Så då börjar jag väl med flera =)

Mellanformataren

PS
Det spelar ju ingen roll men för den vetgirige är alla bilder är tagna med Zeiss Ikon ZM, 35 mm objektiv på Kodak Tmax 400. 

PPS
Så här blev det "på väggen"

Hobbyverkstad

Det var nära att jag glömde att månaden augusti går till historien. Det gjorde den 1990 också. I mina yngre dagar hade jag plenty med hobbies. Jag ska inte här räkna upp alla men konstatera att det gick åt mycket tid att fixa och dona med dem. Så mycket att jag vinterbonade förrådet som var en förlängning av garaget. Månadens profilbild är tagen i min nyinredda hobbyverkstad. Verktygstavlan är nyss uppsatt men inga verktyg har hängts upp ännu. Och jag tar en välförtjänt paus. Vem som tog bilden kommer jag inte ihåg. Förmodligen en av mina söner eftersom jag inte har några döttrar. De hade förstås som familjetraditionen bjöd fått kameror i tidig ålder. Och där rann rullarna snabbt igenom. Knäppglada barn är både roande och ett stort finansiellt bekymmer. Man måste ju framkalla snapshotsen! Nå, lite av den fotografiska ådran har de nu alla. Den äldste kör en DSLR, mellansonen har långlånat en av mina Rolleiflexar och minstingen har även han en kamera för film. Som är laddad även om filmen har suttit i i drygt ett år. Häpp!