VERNISSAGE

Om en ofärdig utställning

Den som kollar min profil då och då har sett att jag har lagt av med fotografiska nyårslöften och ersatt det med en inriktning. En av årets intriktningar är gatufoto. Jag började så smått redan våren 2009 då jag hade gott om tid att gå runt i stan och fotografera men kom av mig när jag började veckopendla till ett uppdrag i en öde liten håla i Södermanland på hösten. Det tog nästan ett år att bli färdig med ödemarken och jag kunde återvända till storstan igen och återuppta mina vandringar i jakten efter de flyktiga  små  ögonblicken i det allmänna rummet som är så svåra att se och fånga.

Fanfar

Härmed öppnas den levande utställningen STREET- private moments in public som är en bildblogg med gatufoton som kommer att fyllas på efterhand som nya bilder fångas. Till en början dyker det upp lite gamla bilder men när nu promenaderna (konståkning med oplanerade piruetter) återupptas efter långvarig förkylning kommer det att publiceras nya, aldrig tidigare skådade ögonblick från det gemensamma vardagsrummet. Inte ens jag har sett de nya bilderna ännu!

Min utrustning kommer främst att vara den lätta och smidiga Zeiss Ikon ZM med Biogon 2/35 men även andra lätta vapen för bildjakt såsom t ex Leica M3, Olympus 35 RD, Zorki 4 och Rolleiflex 3,5B. Alla gamla "hederliga" gatufotokameror. Ja, t o m Rolleiflexen. Betänk Vivian Maier! (Min hemliga idol) Till mätsökarna har jag ett koppel med lämpliga objektiv från 15 mm vidare till 28, 35, 50. För en del extrema tillfällen har jag också ett porträttele på 90 mm. Huvva! Det kommer mest att bli svart/vitt men M3:an kommer att ha en färgrulle tills de tar slut i frysen. Det blir analogt till en början men då även jag suktar efter en lättarbetad digital gatufotokamera till rimligt pris och med bra sökare dyker det nog förr eller senare upp digitala bilder också. Kanske dammar jag av Powershot A80 då och då...

Mellanformataren

PS
Gratis inträde för fotografer!

Om hederliga och ohederliga kameror

eller Finns det egentligen gamla hederliga kameror?

Jag får ganska ofta höra att jag använder en "gammal hederlig kamera" när jag är ute och vädrar någon av mina klenoder. Det har fått mig att undra över när en kamera blir hederlig egentligen. Det tycks vara förknippat med gammal. Vid vilken ålder inträffar då hederligheten? Jag lutar åt att tro att hederlig är den högsta graden i kamerornas hemliga orden. Det är därför som nya kameror inte är hederliga. De har inte kommit lika långt i sin utveckling! Det tar säkert lika lång tid som hos Frimurare och Tempelriddare att komma nån vart med hederligheten. Som om hederlighet är den sista landvinningen en kamera kan göra, trots att den inte ändrar beteende med tiden.

1929. Utan tvekan hederligheten själv.

1954. Lika gammal som jag och då måste den vara hederlig.

Eller handlar hederligheten om fotografens möjlighet att ha kontroll över sitt verktyg? Då undrar jag genast när kontrollen förlorades. Jag misstänker starkt att det har med elektronikens intåg i fotoapparaterna att göra. Då måste det ha inträffat redan under filmepokens slutskede, predigitalium!

1989. Här är det redan en hel del elektronisk automatik. Jag anar vart hederligheten tar vägen...

Eller går gränsen vid analogt/digitalt? I så fall måste det vara det digitalas öppenhet för manipulation bortom förnuft som är det ohederliga. Det är för lätt att göra om en bild till något helt annat. Visserligen går det att göra om bilder tagna med film också men kräver mycket mer än att bara att klicka lite  med en mus och tangentbord. Det är inte lätt i Photoshop heller om sanningen ska sägas. Man är ju hederlig.

2007. Min frus kamera. När jag hör hennes klagan över bildresultaten misstänker jag att den är helt okontrollerbar. Vad som försiggår mellan avtryck och visning på skärmen är en helt okänd process som är skapad av kameratillverkaren. Fotografen har mycket lite att säga till om! Här är man utelämnad åt tillverkarens hederlighet. Ooops!

Nej, jag ger upp och söker min tillflykt till Nationalencyclopedins ordbok beträffande hederlig. Vad menar folk egentligen med "gammal hederlig"?

he'derlig adj.
  som arbetar (öppet och) endast med moraliskt godtagbara metoder i sin strävan att uppnå ngt.
  BET.NYANSER: .......c) spec. om traditionsrika och uppskattade föremål, företeelser o. d.
  HIST.: sedan 1769 ...jfr 'ärofull'; 'vördnadsvärd'; 'förnäm'

Ordet traditionsrik indikerar i alla fall en viss ålder men också gamla anor. Så den senaste och nyaste  kameran skulle också kunna räknas som hederlig ety den har en lång historia bakom sig med anor från 1800-talet. Suck.

Ett sista försök på Google med "gammal hederlig" ger ungefär 58.000 träffar där ingen är den andra lik. Dubbelsuck.

Nästa gång någon säger något om hederliga gamla kameror kommer jag sannolikt att banka in lite gammaldags hederlighet i vederbörandes skalle med min gamla hederliga kamera som verktyg.

Mellanformataren

PS
Slutklämmen är naturligtvis inte hederligt menad. Varken som hot eller löfte. Jag tänker bara högt om det som irriterar mina hjärnceller. Både den vänstra och den högra.
DS

Ett svart streck

Om genial bildkomposition

Ingen har väl missat porträtten av den amerikanska byfotografen Mike Disfarmer. I många av hans bilder finns det ett svart streck på bakgrunden. I fotohistoriska kretsar spekuleras det vilt om detta var ett avsiktligt "genialiskt" fotografiskt grepp eller om det helt enkelt inte fanns något annat än svart tejp i affären. Amerikanerna diskuterar detta allvarligt! Stackars Mike. Om han bara hade lämnat efter sig en dagbok med förklaringar...

Snyggt streck

Hans originalbilder säljs för tiotusentals dollar. Själv dog han utfattig 1959.

Häromdagen upptäckte jag att jag ovetandes om hans existens har kopierat hans "genialitet" i en av mina egna bilder för ett par år sedan.

Strecken är lika snygga i Sverige. Även om det inte är tejp.

Men 50 år efter min död betingar nog inte denna originalbild samma pris som Mike Disfarmers...

Mellanformataren

PS
Min bild deltar ikväll på Midsommargårdens fotoklubbs möte i tävlingen Fikabilden. Jag hoppas det blir en domare den här gången som känner till Mike Disfarmer =) Eller en som gillar svart/vitt...

Den ultimata kameran

Om Edseleffekten i kameravärlden

Bakgrund

För längesedan såg jag en TV-dokumentär om bilen Edsel. Den skulle bli den ultimata bilen. En bil som skulle ha allt som en bilförare någonsin kunde önska sig. Man anlitade en poet för att hitta på ett vackert namn till den. Till sist ratade man dock poetens namnförslag och gav bilen namn efter Henry Fords avlidne son Edsel. Det går ju bara inte att kalla den slutgiltiga bilen för  "Intelligent Whale", "Utopian Turtletop", "Pastelogram" eller "Mongoose Civique." Det förstår ju både du och jag. Och det gjorde Fords ledning också.

Utvecklingen gick fort och redan efter 8 månader lanserades bilen med buller och bång på "E-day"den 5  september 1957  i en "Edsel show" med Bing Crosby som  programledare och kända gäster som Frank Sinatra, Bob Hope och Louis Armstrong bland andra. Programmet fick det årets högsta tittarsiffror. Bilen såldes i tre år men lades sedan ner (den höll på att ruinera Ford). Senare har den fått en framstående placering på listan över de 50 värsta bilarna i alla tider. Hittills borde man kanske tillägga ty jag är viss om att vi inte har sett alla  liknande försök ännu.

Edsel Pacer 1958. Bild från Wikipedia

Historien upprepar sig

Inom kameraindustrin pågår nu en implicit tävling om att konstruera den ultimata kameran. Den som har allt. Så mycket att ingenting mer behövs. Den nya tekniken medger att kreativa hjärnor stoppar in så många fler funktioner än tidigare utan att skalet förstoras nämnvärt. Det finns dock fortfarande saker som fattas; telefon, öltapp och mikrovågsugn för att nämna några. Ett inbyggt stativ vore fint också, herrar konstruktörer! Och ett fack för snabbkaffe för de som inte, som filmfotograferna plägar använda, äger några filmburkar att ta med sig diverse tillbehör i.

Allt det här kräver förstås sin tribut i form av manual. Det är kanske dags också att skapa ett interface till användarnas hjärnor som fungerar. Typ, tänk på hur du vill ha bilden så rasslar det till i inställningarna och sen är det klart att trycka av. Det går ju inte att vänta på att människan utvecklas i den riktningen. Det lär ju ta några miljoner år med evolutionisternas tidshorisont. Och när vi väl är där behövs det nog inga kameror längre, ty då lever vi redan i all evighet och har ett fotografiskt minne att titta i när vi har lust.

Under tiden upptäcker allt fler att den ultimata kameran har tre saker att hålla reda på. Bländare, slutartid och fokusering. Och så ett minnesmedia av något slag att spara bilderna på. Varför är det så svårt att förstå att det räcker?

Bländare, slutartid och fokusering

Men hoppsan! Den ultimata kameran har redan existerat i mer än ett sekel!

 Mellanformataren

Dax igen - för en omöjlig kombination

Om ingenjörskonstens förtjänster

Ingenting kan hindra den nördige fotografen/ingenjören. Nu är det dags igen för lite trolleri. Och jag har uppgraderat tillverkningsmaskinen för att slippa repor i emulsionen. Nu ni!

Rolleiflex Baby (1958) och Tri-X, numera möjlig kombination.

Så där ja!

Mellanformataren