En sevärd utställning

För ett par veckor sedan var tre Pekingbor och jag på Arbetets museum i Norrköping och tittade på fotoutställningar. Idag återvände jag för att ta en andra titt på en av dem, Skeppsbrott, som fascinerade mig på flera sätt.

”Hans Ola Ericson, som under många år skrivit historiska artiklar om sjöfart, har besökt Isles of Scilly flera gånger. Han har då träffat Frank Gibson, som är den fjärde generationen i den berömda fotograffamiljen som dokumenterat skeppsbrott längs Cornwalls kust och runt Isles of Scilly. Hans Ola Ericson har tillgång till en kollektion av Gibsons originalfotografier.”

Utdrag ur utställningshäftet med bildtexter. Alla bilder nedan är copyright Frank Gibson. Utställningen består av ett 30-tal vackert monterade kontaktkopior och pågår till den 13 december på Arbetets museum i Norrköping. Sätt navigatorn på Kvarngatan 1 så kommer ni till en bra parkering.

Utställningens bilder är riktigt svart/vita men avfotograferingen gav dem en fin sepiaton som jag lät vara kvar.




Här fick jag ett starkt intryck av ett spökskepp




Blänket i överkant på bilderna är från strålkastarna på utställningen.







Frank Gibson med kamera

”Familjen Gibsons storformatkamera, en Thornton Pickard med 10x12 och 6x8 tums glasplåtar har gått i arv i generationer.”

Digital- och analognördar i alla läger, det här är RIKTIGT fullformat. Inte ens mellanformat är i klass med de här =)

Sista bilden

Sommaren 1969 åkte vi till Arvika vid något tillfälle. Morbror Olle bodde där med sin familj, d v s med sin fru och mina tvenne kusiner. Pappa var i tagen med Rolleicorden och körde nästan en hel rulle på kusin Britt-Marie i bikini och i en solstol. Jag tvivlar på att hon skulle uppskatta att bli publicerad som sjuttonåring i bikini här på FS så ni får tro mig när jag säger att bilderna är bra. Elva bilder tog han på henne och sen skulle han förstås göra slut på filmen så då tog han en bild på mig. En bild som jag inte kom ihåg ens när den dök upp i våras. Men jag gillar den så den får bli december månads profilbild.

Det här året började jag köra moppe. Inte bara en utan två. Pappa köpte en treväxlad DKW som gick som ett skott men tappade farten i uppförsbackar. Roligare var den Monarped med påhängsmotor och remdrift som pappa hade. Enväxlad men oj, vilken maskin. Det kändes nästan som att köra motorcykel. Snabb var den också. Jag känner fortfarande hjärtats kittling i halsgropen när jag störtade fram i mina gamla barndomskvarter. Det här året begick jag och två kompisar en premiär. Vi var troligen de första som premiäråkte riksväg 45 mellan Åmål och Säffle innan den öppnades för trafik. I alla fall på moped. Tre moppar på bredd. Easy rider på svenska. Vi kände oss som Kings of the road. Tyvärr har jag ingen bild på dem men om det hade funnits hade jag önskat att det var på Monarpeden. Alla andra hade Zündapp eller Puch. Ha! Småglin! Monarpeden var en riktig hoj.

Till sist en annan bild från det året. Märket på kameran är höljt i dunkel men är troligtvis en Agfa Silette. Jag fotograferade den fina naturen och har fortfarande kvar negativen. Vilket bevisas med en av bilderna jag tog då. Ni förstår kanske varför jag inte är någon naturfotograf =) Mina naturbilder har alltid gjort mig besviken. Men inte upplevelsen.

Sundhult, Grums kommun. Där låg farfars sommarstuga.

24 exp - Mina kameraval

Nu har jag bestämt mig. 24 exponeringar ska köras x två. En färg och en svart/vit. Färgen går i en Solaris engångskamera från ExtraFilm. Bäst-före-datum är passerat sen sex år tillbaka så det är lika bra att göra något med den. Svart/vitt blir lite mer seriöst och kommer att gå i en av mina retrokameror, en FED 2 från 1956 med 50mm/f2,8 och Tmax 400. Egentligen litar jag inte riktigt på Solarisen så FED:en är en gardering =) Här är en bild på båda mina 24exp-ekipage. Inget snack om vem som inger mest förtroende, eller?

Canon Dial 35

På 60-talet var det tydligen högsta mode att låta en kamera se ut som en telefon. Något som mobiltelefontillverkarna kanske omedvetet plockade upp långt senare, fast tvärtom. Många kameramodeller hade ett ”elektriskt öga” för ljusmätning och exponeringskontroll som såg ut som en nummerskiva runt objektivet. Canon Dial 35 blev en kultkamera med tiden och är fortfarande eftertraktad för samlare och fotografer. Den är rolig att fotografera med. Jag har nyss avslutat en rulle. Det har tagit större delen av året att ta alla 72 bilder som får plats på minneskortet. Tyvärr misstänker jag att batteriet har gett upp under tiden. Eftersom originalbatteriet inte går att få tag på längre (kvicksilver) så blev det adapter + zink/luft-batteri. Säljaren menade att det ska hålla ett år men mitt har nog gett upp mycket tidigare. Det var bara 0,2V kvar i det när jag tömde kameran på film. Batteriet går inte att byta utifrån utan man måste öppna kameran. Nu går det nog att köra manuellt om man bara vet om att batteriet är slut. Men hur vet man det? Jag tror jag anade hur det låg till när visaren i sökaren inte reagerade när jag tryckte på utlösaren. Den ska normalt visa vilken bländare man får med den inställda tiden. Nå, jag får väl se hur länge batteriet höll när jag får tillbaka filmen. Mera film ska den defintivt få men då ska jag ha bättre koll på batteriet.

Bilden tagen med Canon Powershot A80, 400 ISO

Jag är digital ibland =)

Välkommen hem!

I veckan kom det nya numret av Black & White Photography. Så det kändes lite extra skönt att komma hem. Det blev en liten högtidsstund i läsfåtöljen med en kopp kaffe. För ett tag sedan kom Leica Fotografie International och beredde ännu en fin stund med högklassigt foto. Det här är mina absoluta favorittidskrifter när det gäller foto. Kanske har jag inte upptäckt de bästa men dessa två räcker långt. Alltid med bilden i fokus men med lite teknik och tips också.

När man prenumererar slipper man alla säljande rubriker för artiklar på framsidan och får på så sätt ett nästan rent högklassigt fotografi att titta på. 

Bilden tagen med Canon Powershot A80 i svart/vit mode, 400 ISO