Att vänta

Hur stor del av vår livstid består av väntan? Lång tid. Vi väntar i kassakön på ICA. På flygets avgång. På vår tur hos läkaren. Vi väntar på en ny kameramodell. På bok-rean och sommaren och semestern.

Vi väntar på att någon skall födas. En annan dag på att en lång dödskamp skall ta slut. Vi väntar på den stora romanen som skall förändra vårt liv. Varje dag väntar vi på något.

Väntan är en stor del av livet.

Just nu väntar jag på att fotolabbet skall skanna fem rullar s/v film som jag tog i Tallinn 1994. Bilderna tog jag under en arbetsperiod i Estland där jag jobbade åt ABB. Av någon anledning har filmerna legat bortglömda i en låda.

Är väntan livets mening? Nej, men kanske en del av meningen.

Vårt behov av nostalgi

Livet kan vara trist och grått. Ja rent av tufft för många. Då kan det ibland vara skönt att hänge sig åt en nostalgisk dröm om något fint i det förflutna. Jag tror att det är en form av friskvård, detta att drömma sig tillbaka då och då.

Självklart var inte alling bättre förr, men vi har en förmåga att bäst minnas det som var roligt och bra. Ett exempel är värnplikten. Jag tänker sällan på det jobbiga med tiden i lumpen. Däremot tänker jag ofta på allt som var roligt och spännande.

Gamla bilar och kameror är bra objekt för nostalgiska drömmar tycker jag. Särskilt äldre amerikanska bilar är något som många människor intresserar sig för. Det märks här i Västerås under Power Meet och Damrallyt. Åskådarna är hur många som helst. Den nostalgiska drömmen förverkligas.

Att vakna med Lizzy

Jag vaknar när hon kryper intill mig och lägger sitt vackra huvud på min kudde. Hennes andedräkt i mitt öra tar mig bort från nattens drömmar. Så ligger vi stilla en stund. Två vänner som litar helt på varandra. Efter ett tag blir hon lekfull och puffar på mig. "Nu är det dax att gå ut husse", säger hon. Under tiden har också matte vaknat. Nu busar hon med oss båda.

Lizzy är en blandrashund på två år, och vi är glada för att hon kom till oss våren 2011. En sådan tillgiven och god hund har vi aldrig haft. Det har uppstått en vänskap bortom alla ord mellan oss.

Medan matte gör iordning frukost går jag ut med Lizzy. Vi går till en äng o0ch där får hon springa lös. På ängen är det ofta andra hundar, och här leker Lizzy varje dag med sina fyrfota vänner. Det är bra att hundarna får vara lösa och busa med varandra. Hundar som alltid är kopplade lever ett torftigt liv. Man måste givetvis ka full koll på sin hund. Den måste komma när man kallar in den.

Bilden på Lizzy är tagen med Nikon D 200 och AF Nikkor 50/1.4

Från diafilm till digitalfoto

I mitten av 90-talet köpte jag en Nikkormat FT 2. Jag var så trött på alla plastiga autofocuskameror. Med Nikkormaten tog jag mängder med diabilder. Att fota med diafilm kräver eftertanke. Det går ju inte att ändra något i efterhand. Nikkormaten passar utmärkt till det jobbet.

För några år sedan gick jag över till digitalfoto. Det blev en omvälvning. Helt plötsligt kunde jag ta hur många bilder som helst utan större kostnad. Nackdelen med digitalfoto är att man blir slarvigare. Det behövs inte samma eftertanke. Bilderna går ju att fixa i datorn. Förr tog jag 30 diabilder på en dag med min Nikkormat. Nu tar jag 300 bilder på samma tid med en Nikon D 200.

På något vis var det roligare med Nikkormaten och diafilm. Mer känsla. Mer romantik. Nu är det som det är. Digitalfoto har många fördelar som jag inte vill vara utan. Men Nikkormaten blir kvar. Man gör sig inte av med en god vän.

Kreativitet med darriga händer?

Att fotografera när händerna är darriga, det är inte lätt. Särskilt inte när det är vinter och kallt. Min darrighet beror mest på att jag jobbat med tunga handverktyg i 55 år. Men ta bilder vill jag göra ändå. Så jag ställde in kameran på lång slutartid och panorerade. Det blev litet annorlunda bilder, och det var roligt. Att ha roligt under fotograferingen är viktigt, men om det är kreativt är en annan fråga.