På Råfilmens tid..

Så har man då tillräckligt med tid för att hamra in text till en blogg. Vem är läsaren av bloggen, kanske kan man lura dit sin morsa som kan titta lite - om hon inte tar på sig glasögonen och saknar intresse för detta så kanske hon säger att det ser bra ut. ...

Nej, nu slänger vi oss ut i verkligheten.

Som tidig fotograf kommer jag ihåg då jag köpte film i metervara, Tri X 30 meter som jag sedan stod i en vanlig garderob - fattar ni hur liten en sån garderob är, jag väger 110 kg, kan ni se mig inpressad i garderoben med pappersteiprullen i munnen, saxen under hakan och begagnade filmkasseter i fickan och filmrullen i burken ihoptryckt mellan knäna.

Filmen togs fram i totalt mörker, det var ganska bra att sätta huvudet framför galgpinnen som sitter i garderoben. Ungefär en meter film var ca 30 bilder märkte jag. Efter att ha laddat två filmer var man så varm och svettig så man fick gå ut från garderoben en runda för att få lite luft. Sedan in igen för att fortsätta. På något sett saknar man detta i dag. Med råfilmen som det hette hade man kommit ner mkt i filmpris och kunde ta fler bilder för att testa.

Det var inte alltid som jag hade möjlighet att skaffa filmkassetter då de var dyra i mina ögon att köpa, man kunde gå till Fotoquick (snabbframkallningslabb), där kunde man be om tomma Agfarullar som lätt gick att öppna och försluta för att kunna ladda om film. Men då är det nog någon som tänker på att dessa filmer var DX märkta, alltså en streckkod med ASA/ISO inställningen. Man fick helt enkelt ställa in filmens känslighet manuellt, oftast var det 400 som var standardinställningen för mig. Sedan var det 800 samt 1600 ISO för olika typer av konscerter och idrottsfoto.

Den här tiden saknar jag, att byta film var ett avstamp,  att märka upp den och lägga den i fotoväskan var en slags erövring av något som man inte ville lämna från sig. Som ni snart märker i mina texter så är det lätt att textens kärna försvinner och följer minnet inombords. Jag tänker på en film om en fotograf i Vietnam (vet inte sanningshalten) som smugglade ut sin film genom att vrida på klacken på skon och lägga den där. Hur bra det fungerade vet jag inte men för mig känns det som om det är en värdehandling av stora mått man har. De känns inte samma med ett minneskort.

Nej.... dags att sluta för i dag, frågan jag ställer mig är hur många ord ni läste,, kan någon ha kommit till den första meningens slut? Ta bilden i dag, i morgon är bilden inte där.