Vad ska du med skiten till sen då?

Vissa saker, vissa människor och var de säger bär man med sig under hela livet. Efter min värnplikt 1988 (ill Växjö som beredskapssoldat, letade efter u-båtar förlagda till inlandet - det är försvaret i ett nötskal)  flyttade jag upp till Göteborg och bosatte mig i Angered.

Jag brukar säga att det är jag och Carl Einar Häckner som bott i Angered. På mitt arbete som busschaufför på Göteborgs Spårvägar träffade jag en speciell man med stort skägg som pratade vitt och brett om allting.

Vi kom så småningom in på att han hade arbetat som fotograf, jag blev intresserad och vi diskuterade allt från hur han hade byggt om en skruvtvinn att sätta fast på en stege och på skruvtvinnen sedan sätta fast en Hasselbladare. Detta måste vara tungt tänkte jag för att i nästa sekund höra att kameran hade ramlat i backen.

Nu hade han alltså en gammal Hasselbladare liggandes hemma med ett magasin utan objektiv som jag kunde köpa av honom för en tusenlapp. Fem hundra för huset och ville jag ha magasinet så var det en femhundring till.

Självklart tackade jag ja, det är klart att jag skulle ha en hasselbladare. Nu visade de sig så att kameran inte hade fått en sån jätteskada som jag först trott. Kameran lagades upp och användes under en tid för att längre fram bytas ut.

Då jag frågade om han fotograferade nu sa han att han lagt av, hade tröttnat helt enkelt. På min fråga varför gav han mig en motfråga - Varför sa han.. Ja menar varför ska jag fotografera, vad ska jag med bilderna till sedan.

Jag fattade ingenting, här satt en fotograf och hade tröttnat på ett arbete som jag slet mig i håret för att få - Men varför har du tröttnat frågade jag. Okey sa han.

- Du tar en massa bilder och sen då sa han till mig. Vad gör du med bilderna?

- Vadå gör svarade jag, jag sätter väl in dem i ett album, lägger dem någonstans i lådan eller delar ut dem till  brorsans ungar.

-  Du fotograferar och slänger alltså bilderna i lådan.
-  Det finns bara en anledning till att du ska fotografera sa han - de är för att ta en riktigt bra bild.
- Ja, det är ju syftet med att fotografera svarade jag, att ta bilder som förhoppningsvis blir bra.

Jag minns så väl att han reste sig upp och gick bort till kaffeautomaten inne på bussgaragets fikarum och hällde upp kaffe som var så gammalt så det färgade av sig utmed kanten på kannan. Alla som har haft förmånen att dricka kaffe från en sån gammal ingrodd odiskad maskin vet hur kalla och äckliga dessa kan bli. Under mitt år som busschaufför såg jag inte någon diska kaffekannan, och inte gjorde jag det heller. På något sätt klarade magen av det ändå, ja kanske inte de kaffet som han hällde upp, men ganska gammalt kaffe klarar man av.

Han tog en sockerbit och gick tillbaka, tog skeden och rörde om och sa slutligen.

 
-Det är så här sa han. Du fotograferar, det är bra - glödlampan här är en 60 wattare, alltså bör du kunna ta en bild här inne på 1:60 sekund. Det är så det fungerar då det inte finns ljus måste du bygga upp ljuset, då det finns för mycket ljus måste du styra ljuset.

- Du tar en bild som blir bra, vad händer sen med den?

 
- Det enda naturliga är att du säljer den bilden för att på så vis betala de dåliga bilderna som du tar. Om du slutar fotografera får du inga bra bilder tagna men å andra sidan slipper du betala för de dåliga bilderna som du kommer att ta! 

Jag bara tittade på honom, försökte se om han menade allvar, han verkade inte dum och hade säkert läshuvud och så men jag fattade inte hans inställning alls.

- Nå sa han ska du köpa min gamla Hasselbladskamera då frågade han, en gammal 500C med ett gammalt A12 magasin som man öppnade luckan bakpå för att följa pilarna när man skruvar fram filmen och sedan avsluta med att dra spärren bakåt för att låta räkneverket fällas ner.

Självklart skulle jag köpa hans kamera, jag sket väl i hur den såg ut eller hur sliten den var, vem fan hade en hasselbladare? - Jo, jag hade snart en. Det var myten om en hasselbladare som jag köpte, inte hasselbladaren i sig.

Hasselbladaren visade sig inte var så sliten som jag först trott, den lagades upp av någon som kände någon som gav ett bra pris och sedan hade jag den ett tag. Drömmen om hasselbladaren var ett faktum och jag höll nog mer i den kameran än vad jag höll i min gamla fjärrkontroll på teven. Jag ställde den på bordet och tittade då och då på kameran. Sedan på teven och sedan på kameran och sedan tog jag upp den och tog bort magasinet och tryckte av några gånger och satte på magasinet osv.... Den som haft en hasselbladare eller en annan kamera som han eller hon tycker om känner säkert igen sig i mitt beteende.

Brorsan arbetade på Hasselblad och hade förmånen att låna eller om det var hyra en Hasselbladsutrustning med ett extra objektiv som jag kunde låna och använda då vi var ute och fotograferade.  Lyckan var total. Nattfoto med en stor bladare, fan man var hur jäkla cool som helst. Och ljudet sedan då man tryckte av en bild.

Om man säger så här, jag gillar klockor, fickur. Att sätta ett fickur intill örat och höra balansen (oron) gå fram och tillbaka, klockan tickar, eller en pendel som går sakta fram och tillbaka då du ligger på sofflocket och blunda - de är musik. Likadant var det då man hörde hasselbladaren gå av, fan vilken musik.

Frågan jag inte ställde till honom var VARFÖR, 
VARFÖR skulle jag inte ta en massa bilder och 
VARFÖR  hade han slutat att fotografera, efter vad jag förstått så hade han hållt på ett bra tag, vad hade hänt och vad hade fått honom att se det meningslösa i detta.

Jag har länge och ofta då och då funderat över vad mannen sa i fikarummet den där dagen, jag kan inte förstå vad han menade men orden håller sig kvar. Ville han berätta något eller var han bara utless på att fotografera. Många menar ju att ens hobby inte ska vara ens arbete och att det man gillar näst bäst ska vara ens arbete. Jag hävdar motsatsen. varför inte göra det du tycker bäst om, de näst bästa kan vara din hobby.

mvh
Fotomojje
Morgan Larm