Hösten -85 gick jag en ADB utbildning i Ljungby, Automatisk Data Bearbetning, det lät mycket kryptiskt och det var då som man arbetade med Basic i stället för Dos. Datorerna var tråkiga och det var inte mycket vi kunde göra som inte kunde datorer. Man var helt enkelt tvungen att mata dem likadant som de som gör hemsidor manuellt.
- ex. 10 goto 20,
- 20 print "hej"
- 20 goto 10
Det var något nytt och jag hade tidigare gått en 2 årig utbildning "Distribution och Kontor" där jag lärde mig en enda sak, att skriva maskin obehindrat utan att titta på tangenterna. Detta har jag haft stor nytta av då datorerna kom. Datorernas tangentbord ser likadant ut som på en skrivmaskin, dvs de har ett qwerty tangentbord (se tangentbordet q-y). De fanns även en tidigare variant som hette något annat. På vår ADB-utbildning hade vi datorer så som ABC 80. ABC 808 samt också den fina ABC 8008.
Disketterna var stora som fodralen till CD skivor i slutet och som fodralet till en singelskiva till att börja med. Ni som sett den gamla klassikern Wargames som gick för många år sedan på TV vet hur det såg ut. Detta för att berätta lite om utbildningen. Min familjs första dator var en dator som hette Sinclair Spectrum och den var på - håll i er nu. 48 KB... Knapparna på tangentbordet var av svårskriven sladdrig gummi, det var en tuff maskin på sin tid. Nu till det jag tänkte skriva om
Vi hade en lärare i svenska som alla eleverna sa var väldigt speciell, hur speciell han var begrep jag inte till en början men jag bestämde mig direkt för att tycka noll om honom. Han var nonchalant. Han tog fram en bok som heter djurfarmen och ville att vi skulle läsa den och sedan berätta om denna, vi fick bara några dagar på oss. Djurfarmen, läste på baksidan och bestämde mig direkt. Nej tack! Jag sitter inte och läser om pratande djur på en gård. Jag läste första halvan på första kapitlet och bakpå boken sedan läste jag lite i slutet. Vi var många i klassen så varför skulle han välja just mig. Iden var bra och jag kände mig glad och klar med läxan.
Läraren, beklaga men jag kommer inte ens ihåg vad han hette, han hade mustach, han hade mörkt hår och en jäkla massa hår på armarna, han seglade har jag för mig då han pratat om det på någon lektion. Men vid den här tiden pratade vi inte så mycket med läraren och det spelade inte någon roll. Han hade inte kommit ihåg mig heller. Jag brydde mig inte.
Lektionen började, han var nonchalant som vanligt och frågade vilka som läst boken, vi räckte upp händerna allihopa däribland jag. Han frågade vad vi tyckte och jag sa inget. Det var ingen i klassen som verkade gilla boken, kanske någon men det var övervägande en bok som man skulle låta bli att skaffa. De var faktiskt lite diskussioner om varför vi inte fick välja varsin bok och göra detta på, varför tvingas läsa samma. Redan detta gjorde att boken blev påtvingad, blev tråkig och blev ointressant. Okey. sa han vem vill komma fram och berätta om boken inför klassen sa han och svepte med handen över klassen från höger där jag satt in mot mitten ut mot vänsterkanten och jag lutade mig tillbaka. Jag skulle få lyssna, den jävla armen svepte in mot mitten och stannade konstigt nog som en roulettkula på mig som satt långt ut till höger vid fönstret längst fram. Hur fan kunde han pricka in mig, just mig. Jag hade ju inte läst boken men ställde mig upp, tog boken och gick fram, det skulle gå bra det här, det visste jag. För prata fritt var inga problem för mig. Jag hade ju läst några sidor i boken och baksidan så det är ju klart att jag kan berätta om det. jag fyller i lite här och där så blir det nog bra.
Klassen satt tyst och jag började berätta om svin och höns, om en bondgård och om djur som pratade osv... för att så småningom bli avbruten.
- Du har inte läst boken, varför har du inte läst boken sa läraren?
- Nej, sa jag och blev irriterad, inte arg utan irriterad - att bli påtvingad en bok och se att den handlar om djur som talar med varandra är inte riktigt min typ va litteratur, men det sa jag ju självklart inte. Jag sa nog mer i stil med det här.
- Nej, jag har inte läst den här skitboken, slängde den i bordet, ganska hårt men inte för hårt och gick sedan och satte mig. Boken låg kvar, ville inte ta i den igen. Och inte tänker jag läsa den heller sa jag.
- Nähe, sa läraren. Någon annan som kan berätta om vad boken verkligen handlar om, tack - där fick jag en känga..
- En tjej kom fram och pratade om än det ena och än det andra och jag kände inte igen ett ord. Nej, jag hade nog missat något med boken i alla fall. Men skit samma. Är man nästan 18 år så måste man få vara sig själv tänkte jag. Men det var visst inte så stort intresse för den här boken i klassen.
Lektionerna gick och jag tyckte att han var så tråkig, så nonchalant och så annorlunda mot andra lärare som jag haft. Men han kunde sin sak och det kunde man inte ta från honom. Under en lektion stod han och berättade något och gjorde en paus, han tog upp sin snusdosa och stoppade in en snus inför oss och jag häpnade, detta var i gymnasiet och vi hade inte ens fått ha tuggumi på den andra skolan jag gått på. Självklart hade vi det ändå men inte så där öppet. Här står läraren inför oss elever och skyfflar snus. Hämden var ljuv, hämden var min. Jag visste precis vad jag skulle göra - kände i fickan, tog upp en sedel som låg där. Den skulle komma väl till pass. Efter rasten skulle vi åter in och lyssna på honom, jag säger lyssna för det var mycket lyssna på mig i den här salen med den här läraren.
Rasten gick och när lektionen började igen hade jag köpt en stor jäkla godispåse modell större (lösgodis) den skulle nog räcka ett bra tag tänkte jag men jag skulle nog bli utslängd innan jag fick ner min hand i påsen. Jag satte mig ner och tog fram påsen och slängde den lite nonchalant på bordet och lutade mig bakåt. Lektionen började och eleverna i klassen tittade konstigt på mig. Jag kände mig som en kung, jag kände mig uttittad och jag kände mig lugn. Fan jag var tuff och det visste jag. Inget hände, konstigt - han borde skälla direkt men han började lektionen som vanligt och jag fick börja prassla med godiset och ta bit efter bit för att få honom att titta åt mitt håll. Han pratade på, inget hände, och jag tyckte det var konstigt.
Efter en stund gick han saktra fram och pratade, stannade till vid min bänk, tog upp påsen - jag spände varenda muskel, var i tankarna redan ute ur klassrummet, jag skulle inte göra något motstånd utan lugnt och sansat gå ut. Självklart skulle han vilja att jag skulle gå till rektorn och det skulle jag självklart göra. Har nämligen fått lära mig att man ska stå för det man gjort. Men jag skulle samtidigt berätta om snuset. Han gick runt i klassrummet som han alltid gjorde, satt inte mycket still alls. Man fick hela tiden vända sig för att se var han var och en fråga kunde lätt slängas ut till den som minst anade det. Han verkade ha ögon i nacken, men sa inget alls om godiset. Jag fattade inte detta. Självklart måste han sett att godispåsen låg på borden för att reta honom. Han gick alltså fram, pratade om något samtidigt, stannade upp, tog upp påsen, pratade vidare, gick vidare i klassrummet med min godispåse, stannade tog ner handen i påsen och tog upp några bitar som han stoppade i munnen. Gick vidare och kom tillbaka till min bänk för att lägga tillbaka godispåsen och fortsatte att prata som om inget hänt. Inte med en min, inte med en blick ett ord eller något sa han något, han sa inte ett ord om godiset. Jag kan lova dig att klassrummet stannade upp vid denna tid. Det gjorde det för mig och säkerligen för de andra eleverna också.
Jag höll på att ramla av stolen, vad fan hände!
Jo, jag hade sett och upplevt en människa som slog ner min kaxighet, min upprorhet på mindre än en minut utan att ens titta mig i ögonen eller uttala något ord alls. Jag var schack matt, jag hade fått mig en läxa och behöver jag säga att det var en av mina bästa lärare som jag haft. Jag kommer inte ihåg vad han heter, men jag kallar honom för kylan då jag tänker på honom. Han hade mött många tuffa ungdomar som tillsammans hade format honom till att bli sån han var i dag.
Alla människor kan överaska, döm inte någon genom att lyssna på andra, helst inte om de är lika dumma som du själv är.
Glömde säga att jag aldrig åt godis på hans lektioner fler gånger
mvh
Morgan Larm
Fotomojje
Under min tid i Göteborg var jag ute på en mängd olika fotograferingar, premiärer, både musikaliska och andra föreställningar. Jag bodde i Majorna på Kommendörsgatan och tog ofta spårvagnen ner till stan. När vagnen kom till Järntorget hoppade ibland en person på som skulle till samma plats som jag. Hans namn var Kalle Ballonka och han var en man med lång rock och stort skägg, han slog sig ner och vi samtalade när vi sågs. Vi var ganska ofta på väg till samma ställe. Vi skulle ta bilder och njuta av de olika premiärerna som Göteborg hade. Han berättade en del för mig och han tog bilder med en kompaktkamera. Han var ett härligt inslag i Göteborg och han hade stor respekt bland de som han umgicks med. Men jag uppfattade han lite som mig när han fotograferade att trots att han kände mkt folk så var han en ensam varg när han åke för att ta bilder / autografer, men det är min syn på det och det spelar ingen som helst roll. Själv fotograferar jag mestadels själv.
Kalle Ballonka kom från Lund, dock vet jag inte när han kom upp till Göteborg. Just det han gjorde hade han gjort under en lång tid. Han hade säkert en fin autografsamling, men jag såg inte den och vi pratade inte om den heller. För mig vid den tiden var det bara foto, bilder och det jag skulle göra. Det var en amerikan som börjat fotografera från höften, jag skaffade mig en Rollei 35 LED som hängde på mitt bröst där jag ställde in skärpa och bländare och fotograferade från bröstet. De kändes dok oäkta så jag gjorde inte så mycket med det. De var en annan fotograf som fotograferade framkallade filmerna och som sedan tog och putsade negativen med sandpapper för att uppnå en viss effekt. Nackdelen här var att om inte bilderna blev bra så var de förstörda. I dag i Photoshop måste han vara helnöjd att prova sig fram och att kunna ångra sig.
Ryktet sa att Kalle Ballonka bodde själv och en av tidningarna i Göteborg tog och fixade till honom genom styling då det var en jäkla massa år sedan han hade klippt sig och sitt skägg. Första gången jag mötte honom var när jag var på Liseberg och fotograferade Kim Larsen för evigheter sedan, det var han och jag som fotade och publik runt om. Lille du...Först undrade jag vem det var, trodde att han var dansk. Han började prata dirket och märkte att jag precis börjat med att fotografera detta. Jag kommer inte ihåg vad ha sa direkt men vi hade en viss förståelse båda två då ingen av oss var där pga ett uppdrag.
Jag hade inte varit ute så mycket än då jag träffade på Kalle Ballonka och han berättade mycket för mig, visade sina bilder som inte var de bästa jag sett men det var nog på senare tid. Han hade nog sin storhet redan tidigare och jag har för mig att han även skrev i olika tidningar. Jag tog aldrig bilder på honom trots att jag mötte honom ett antal gånger och jag frågar mig i dag varför i helvete jag inte gjorde det. Kalle Ballonka var ett original, men ett härligt original. Ordet original är för mig inget negativt utan en förstärkning av ordet unikt. Många andra fotografer som såg mig springa på samma arena som de gjorde var inte så trevliga, de delade inte med sig och de verkade tycka att jag var i vägen.
En fotograf kom fram till mig då jag fotograferade kändisar inför en premiär och sa till mig.
- Du, det heter inte att du ska ta ett foto på kändisarna, du måste säga bilder. Du ska ta bilder på dem. De är amatörer som tar foto, vi professionella tar bilder.
- Okey, tack för de och gick fram till nästa och sa lite högt. - Hej, kan jag få ta några foto på dig, varpå jag vände blicken och han såg inte alls glad ut. Nu har jag börjat prata bilder, men jag är inte en bätte fotograf för det utan det sätter sig bättre i munnen bara.
När jag ser honom kommer jag ihåg hans rock, hans skägg och hans trevliga bemötande, dessvärre lever han inte längre. Enligt datorn dog han i januari år 2000.
Han lever inte, men är inte glömd, han lever inte men väcker ännu intresse.
Enligt ryktet var det ingen som var hemma hos honom, hans hem var hans borg... men jag kan ha fel, det är bara vad jag hört. Jag är ju inte rätt man att svara på dessa frågor då de säkert finns de som var hans vänner.
vi satt tillsammans ibland på spårvagnen ut i den okända kändisvärlden. Han som fotograf och autografjägare, jag som fotograf
Det beklagliga är att vi inte lärde känna varandra, vi pratade om var vi var på väg, men glömde var vi befann oss.
mvh
Morgan Larm
Fotomojje
I början av 80-talet började jag i årskurs 7 och det var dags för oss att ha teknik. Vår lärare var av den mumiefierade sorten äldre än äldst, dock med stor kompetens och en ganska blandad carisma. Ömsom sol, ömsom storm. Han hade svart bakåtkammat hår så som man hade förr, spetsig näsa och såg mkt bra ut som ung kan jag tro. Nu såg han ut som en man där åldern satt sina spår. Nu skulle han ha oss och vi skulle i dag på första tekniktimmen göra en fyrkantigt gasolkök. Vi skulle bocka, ritsa och borra och vi skulle på så vis skapa något eget. Vi skulle ha teknik. När det kom till att borra letade jag efter borr och det fanns inga små som jag kunde använda mig av. Jag gick då fram till min lärare som hette Gunnar för att fråga honom om vad borren fanns.
Han tog fram sin plånbok, fällde ut den och öppnade myntfackets blixtlås, tog fram en pappersbit och däri låg det några små, mycket små borr. Han började berätta för mig att dessa borr varit med honom under hans yrkesbana och att han haft dessa i plånboken under alla år för att de inte ska gå sönder, kul tänkte jag. En man med ett förflutet och ett bäst föredatum. Jag kunde se honom då han satt hemma tillsammans med sin fru och diskuterade borren i plånboken med sina gäster, han hivar upp sin plånbok och låter ett borr gå runt bordet. Hans fru blinkar och spelar rollen som om hon ser borren för första gången men innerst inne vill hon nog slänga sig över borren och bryta av ett och ett i ett jävla tempo.
Jag fick dock lova att vara försiktig och tyckte att han verkade vara mån om mig
- Jag lovade ta det lugnt men han sa då att borren har varit med länge, tydligen gällde det att jag skulle vara försiktig, inte om mig utan om hans borr.
Jag tog den lilla borren som hans händer räckte fram och gick bort till min arbetsplats, satte i borret startade maskinen och sekunden senare hade jag klonat hans lilla borr i två nästintill likadana bitar. En satt i maskinen och en låg vid sidan av.
Kan lugnt säga att jag blev jävligt paff. Vad hände,
Vände mig sakligen om för att se vad Gunnar var och det visade sig att han stod framme hos en annan elev och hjälpte honom. Jag tittade runt i klassrummet och de flesta hade kommit en ganska bra bit med sitt gasolköksprojekt. De fanns t o m de som snart var klara som hade börjat popnita och greja och jag svalde och började gå mina långa steg den långa vägen mot giljotinen Gunnar. Jag tänker på Björn Afzelius låt "Haighway Controll" nu när jag skriver ner detta och tänker på den nedräkning innan blod och hjärna, söla ner hans cheva..... Men det är vad jag tänker då jag skriver ner detta nu. Då tänkte jag inte så då tänkte jag nog i stället,,,,faan, jävla, helvete, han dödar mig, jäkla, fan vilken jävla otur.
- Är du klar med borret hörde jag en säga, tittade upp och vem stod då där,
- Borret gick sönder, har du ett till som jag kan låna?
- Sönder, vet du hur länge jag haft borret, han lät irriterad och tog upp plånboken från den högra fickan och öppnade plånboken och fällde ut den och öppnade myntfackets blixtlås, tog fram en pappersbit och däri låg det några små, mycket små borr. Han räckte över det och ögonen verkade säga mer än "skärp dig nu", ganska skönt att man inte kan läsa folks tankar. Han vände sig om och gick, såg ryggen och sa tack och vände mig om.
- Blod och hjärna söla ner hans cheva... Björn Afzelius låt känns äckligt läskig i den här situationen, i vanliga fall tycker jag mycket om hans låtar som han gjorde. Några sekunder senare satt borret i maskinen och jag andades lite för att i nästa ögonblick plocka upp de klonade bitarna, de hade nu blivit tre stycken i olika längder. Tänk att ett sånt litet borr kan sprida ut sig så mycket. Minnesluckan är ett faktum, hur diskuterar man detta med en som ser sina borr som en släkting? Nu stod jag framför Gunnar och förklarade att det som inte fick hända faktiskt hade hänt en gång till. Jag är nog inte mycket till Timellare kan jag tro.
- Vafan säger du, vet du hur länge de har legat i min plånbok?
- Ja, de har väl följt dig under dina år ett bra tag nu
- Ja, just det och jag vill inte ens lägga dem i skåpet för att då är det någon som du som tar sönder dem. Det är därför som de ligger i min plånbok.
- Jag beklagar sa jag och tog fram handen igen och lämnade över de klonade borrbitarna, en, två, tre st
- Hans två borr hade nu klonats till fem bitar varpå ingen gick att använda, en del av hans historia hade brytits av likt ett trasigt släktband, vad skulle han nu visa när han hade främmat och vad skulle han prata om. De är klart att han skulle nämna mig på ett eller annat sätt, men inte skulle de bli något man ville höra. Jag hade nog blivit ett samtalsämne om än inte så värdefullt.
Han tog fram sin blånbok, fällde ut den och öppnade myntfackets blixtlås för tredje gången mot mig, tog fram en pappersduk och där i låg det några små, nej det låg bara ett litet borr kvar där. Jag tog fram handen och han sa något i stil med att nu får du inga fler chanser, jag gör det själv. Han gick mot bänken där mina grejer låg och sekunden senare hade han borrat, dammat av borret och tagit fram sin plånbok, fällt ut den, öppnat myntfackets blixtlås och tagit fram den lilla pappersbiten och försiktigt lagt in borret, stängt plånboken som i snabb och van rörelse passerats till bakfickan - gick sedan iväg till nästa som behövde hjälp. Nästa lektion jag hade han var han som om allt runnit av honom.
-Tack sa jag lite ynkligt, lite svagt då han gick till en annan.
Popnitningen kvar då, min bror tog hem en sån här - min såg jag aldrig mer, antingen tog någon annan den eller också slängdes den som skrot. Jag sket i vilket.
Gunnar var en speciell människa och under en lektion sa han att utan den här lilla grejens uppfinning skulle vi aldrig kunna åka till rymden, han visade en liten kondensatorliknande grej på tre små ståltrådsben och den var ca 1 cm hög och några millimeter i omkrets. Nästa gång pratade han om TV apparater och sa att framtidens TV kommer man att hänga upp på väggen som en tavla.
De tog tid innan vi slutat skratta, vem fan vill ha en TV på väggen som en tavla sa jag själv, han pratade om att Chalmers höll på och att det inte skulle ta så lång tid innan de fick fram en bra som är så tunn och bra. Just nu hade de problem att få ihop dem i mitten sa han. Han sa saker som stämmer ganska bra med verkligheten och det känns lite förbryllande. En annan gång berättade han om framtidens företag där det inte var många anställda. De var mer eller mindre vaktmästare som skötte om uppstarterna samt chefen som skötte om driften. Servicen skedde under tiden maskinerna gick.
Nu vet jag inte om Gunnar lever i dag, han och vår klass gjode annat också men det blir för långt. Men om han lever så kan jag lova att han kanske inte kommer ihåg mig, men om jag nämner borren för honom som han hade liggandes i plånboken så skulle han snabbt ge mig en svart och allvarlig blick, han skulle genast känna igen denna händelse. O ja, jag är skyldig till att ha klonat hans två borr till fem stycken obetydliga, oanvända säkert kasserade borr sedan länge. I dag har jag egna borr i förrådet, lätt använda och de går sönder då och då, men de kostar inte så mycket i dag. Jag har ju inget personligt minne efter dem heller.
mvh
Morgan Larm
Fotomojje
Vissa saker, vissa människor och var de säger bär man med sig under hela livet. Efter min värnplikt 1988 (ill Växjö som beredskapssoldat, letade efter u-båtar förlagda till inlandet - det är försvaret i ett nötskal) flyttade jag upp till Göteborg och bosatte mig i Angered.
Jag brukar säga att det är jag och Carl Einar Häckner som bott i Angered. På mitt arbete som busschaufför på Göteborgs Spårvägar träffade jag en speciell man med stort skägg som pratade vitt och brett om allting.
Vi kom så småningom in på att han hade arbetat som fotograf, jag blev intresserad och vi diskuterade allt från hur han hade byggt om en skruvtvinn att sätta fast på en stege och på skruvtvinnen sedan sätta fast en Hasselbladare. Detta måste vara tungt tänkte jag för att i nästa sekund höra att kameran hade ramlat i backen.
Nu hade han alltså en gammal Hasselbladare liggandes hemma med ett magasin utan objektiv som jag kunde köpa av honom för en tusenlapp. Fem hundra för huset och ville jag ha magasinet så var det en femhundring till.
Självklart tackade jag ja, det är klart att jag skulle ha en hasselbladare. Nu visade de sig så att kameran inte hade fått en sån jätteskada som jag först trott. Kameran lagades upp och användes under en tid för att längre fram bytas ut.
Då jag frågade om han fotograferade nu sa han att han lagt av, hade tröttnat helt enkelt. På min fråga varför gav han mig en motfråga - Varför sa han.. Ja menar varför ska jag fotografera, vad ska jag med bilderna till sedan.
Jag fattade ingenting, här satt en fotograf och hade tröttnat på ett arbete som jag slet mig i håret för att få - Men varför har du tröttnat frågade jag. Okey sa han.
- Du tar en massa bilder och sen då sa han till mig. Vad gör du med bilderna?
- Vadå gör svarade jag, jag sätter väl in dem i ett album, lägger dem någonstans i lådan eller delar ut dem till brorsans ungar.
- Du fotograferar och slänger alltså bilderna i lådan.
- Det finns bara en anledning till att du ska fotografera sa han - de är för att ta en riktigt bra bild.
- Ja, det är ju syftet med att fotografera svarade jag, att ta bilder som förhoppningsvis blir bra.
Jag minns så väl att han reste sig upp och gick bort till kaffeautomaten inne på bussgaragets fikarum och hällde upp kaffe som var så gammalt så det färgade av sig utmed kanten på kannan. Alla som har haft förmånen att dricka kaffe från en sån gammal ingrodd odiskad maskin vet hur kalla och äckliga dessa kan bli. Under mitt år som busschaufför såg jag inte någon diska kaffekannan, och inte gjorde jag det heller. På något sätt klarade magen av det ändå, ja kanske inte de kaffet som han hällde upp, men ganska gammalt kaffe klarar man av.
Han tog en sockerbit och gick tillbaka, tog skeden och rörde om och sa slutligen.
-Det är så här sa han. Du fotograferar, det är bra - glödlampan här är en 60 wattare, alltså bör du kunna ta en bild här inne på 1:60 sekund. Det är så det fungerar då det inte finns ljus måste du bygga upp ljuset, då det finns för mycket ljus måste du styra ljuset.
- Du tar en bild som blir bra, vad händer sen med den?
- Det enda naturliga är att du säljer den bilden för att på så vis betala de dåliga bilderna som du tar. Om du slutar fotografera får du inga bra bilder tagna men å andra sidan slipper du betala för de dåliga bilderna som du kommer att ta!
Jag bara tittade på honom, försökte se om han menade allvar, han verkade inte dum och hade säkert läshuvud och så men jag fattade inte hans inställning alls.
- Nå sa han ska du köpa min gamla Hasselbladskamera då frågade han, en gammal 500C med ett gammalt A12 magasin som man öppnade luckan bakpå för att följa pilarna när man skruvar fram filmen och sedan avsluta med att dra spärren bakåt för att låta räkneverket fällas ner.
Självklart skulle jag köpa hans kamera, jag sket väl i hur den såg ut eller hur sliten den var, vem fan hade en hasselbladare? - Jo, jag hade snart en. Det var myten om en hasselbladare som jag köpte, inte hasselbladaren i sig.
Hasselbladaren visade sig inte var så sliten som jag först trott, den lagades upp av någon som kände någon som gav ett bra pris och sedan hade jag den ett tag. Drömmen om hasselbladaren var ett faktum och jag höll nog mer i den kameran än vad jag höll i min gamla fjärrkontroll på teven. Jag ställde den på bordet och tittade då och då på kameran. Sedan på teven och sedan på kameran och sedan tog jag upp den och tog bort magasinet och tryckte av några gånger och satte på magasinet osv.... Den som haft en hasselbladare eller en annan kamera som han eller hon tycker om känner säkert igen sig i mitt beteende.
Brorsan arbetade på Hasselblad och hade förmånen att låna eller om det var hyra en Hasselbladsutrustning med ett extra objektiv som jag kunde låna och använda då vi var ute och fotograferade. Lyckan var total. Nattfoto med en stor bladare, fan man var hur jäkla cool som helst. Och ljudet sedan då man tryckte av en bild.
Om man säger så här, jag gillar klockor, fickur. Att sätta ett fickur intill örat och höra balansen (oron) gå fram och tillbaka, klockan tickar, eller en pendel som går sakta fram och tillbaka då du ligger på sofflocket och blunda - de är musik. Likadant var det då man hörde hasselbladaren gå av, fan vilken musik.
Frågan jag inte ställde till honom var VARFÖR,
VARFÖR skulle jag inte ta en massa bilder och
VARFÖR hade han slutat att fotografera, efter vad jag förstått så hade han hållt på ett bra tag, vad hade hänt och vad hade fått honom att se det meningslösa i detta.
Jag har länge och ofta då och då funderat över vad mannen sa i fikarummet den där dagen, jag kan inte förstå vad han menade men orden håller sig kvar. Ville han berätta något eller var han bara utless på att fotografera. Många menar ju att ens hobby inte ska vara ens arbete och att det man gillar näst bäst ska vara ens arbete. Jag hävdar motsatsen. varför inte göra det du tycker bäst om, de näst bästa kan vara din hobby.
mvh
Fotomojje
Morgan Larm
Så har man då tillräckligt med tid för att hamra in text till en blogg. Vem är läsaren av bloggen, kanske kan man lura dit sin morsa som kan titta lite - om hon inte tar på sig glasögonen och saknar intresse för detta så kanske hon säger att det ser bra ut. ...
Nej, nu slänger vi oss ut i verkligheten.
Som tidig fotograf kommer jag ihåg då jag köpte film i metervara, Tri X 30 meter som jag sedan stod i en vanlig garderob - fattar ni hur liten en sån garderob är, jag väger 110 kg, kan ni se mig inpressad i garderoben med pappersteiprullen i munnen, saxen under hakan och begagnade filmkasseter i fickan och filmrullen i burken ihoptryckt mellan knäna.
Filmen togs fram i totalt mörker, det var ganska bra att sätta huvudet framför galgpinnen som sitter i garderoben. Ungefär en meter film var ca 30 bilder märkte jag. Efter att ha laddat två filmer var man så varm och svettig så man fick gå ut från garderoben en runda för att få lite luft. Sedan in igen för att fortsätta. På något sett saknar man detta i dag. Med råfilmen som det hette hade man kommit ner mkt i filmpris och kunde ta fler bilder för att testa.
Det var inte alltid som jag hade möjlighet att skaffa filmkassetter då de var dyra i mina ögon att köpa, man kunde gå till Fotoquick (snabbframkallningslabb), där kunde man be om tomma Agfarullar som lätt gick att öppna och försluta för att kunna ladda om film. Men då är det nog någon som tänker på att dessa filmer var DX märkta, alltså en streckkod med ASA/ISO inställningen. Man fick helt enkelt ställa in filmens känslighet manuellt, oftast var det 400 som var standardinställningen för mig. Sedan var det 800 samt 1600 ISO för olika typer av konscerter och idrottsfoto.
Den här tiden saknar jag, att byta film var ett avstamp, att märka upp den och lägga den i fotoväskan var en slags erövring av något som man inte ville lämna från sig. Som ni snart märker i mina texter så är det lätt att textens kärna försvinner och följer minnet inombords. Jag tänker på en film om en fotograf i Vietnam (vet inte sanningshalten) som smugglade ut sin film genom att vrida på klacken på skon och lägga den där. Hur bra det fungerade vet jag inte men för mig känns det som om det är en värdehandling av stora mått man har. De känns inte samma med ett minneskort.
Nej.... dags att sluta för i dag, frågan jag ställer mig är hur många ord ni läste,, kan någon ha kommit till den första meningens slut? Ta bilden i dag, i morgon är bilden inte där.
