Lite kort om monokromt

Nu blir det något så ovanligt från mig som enbart monokromt. Jag är ju i grunden en färgmänniska och gillar verkligen att jobba med dess komplexitet, vilket naturligtvis har sin grund i mitt tidigare liv som målare. Allt handlade verkligen om färgens mysterier på den tiden, och det har jag nog, av ryggmärgsskäl, tagit med mig in i fotograferandet.

Så här är det i alla fall för mig när det gäller svartvitt eller färg inom foto — jag struntar i vilket. Det är bildens kvalitet som intresserar mig. Jag kan dock konstatera, efter så många års snurrande ute i den vida världens digitala plattformar dedikerade till fotografi, att intresset för färgfoto är betydligt större därute än här hemma. Om det har att göra med vår specifika historia kring fotografi, eller bara att jag sett till att hamna i de bubblor som passar mig bäst, låter jag dock vara osagt. I den digitala världen får man ju det man önskar, så det där med bubblor stämmer nog även rätt bra in på mitt beteende och på det här med färg eller svartvitt. Men oavsett vilket kan jag ärligt säga att jag egentligen inte har någon åsikt i frågan. Jag gillar intressanta, genomtänkta bilder med personliga uttryck, oavsett om de är i svartvitt eller färg.


Boxed In

När jag gör mina egna val handlar de främst om att se om färgen verkligen tillför något till uttrycket eller inte. Nu landar jag ofta (ja, nästan alltid) i färg eftersom min blick, min känsla och tanke är färg — jag lever bland färgerna. Det är betydligt mer utmanande och lustfyllt att arbeta med dem helt enkelt, men ibland funkar det inte, som om bilderna redan var stöpta i den grå skalan när jag tog dem — och så visade det sig vara den här gången också.


Wait

Jag hade varit ute på en utflykt till Västberga, ett av mina vattenhål för fotografi, och var nu på väg hem. Det här var en lördag i mitten av mars och på vägen passerade jag Marievik med målet inriktat på Liljeholmens T-bana och tåget hem. Jag var rätt mentalt utmattad, som man gärna blir efter flera timmar av intensivt fotograferande, och jag ville egentligen inget annat än att komma hem till en kopp kaffe och möjligen en kaka till. Men så såg jag i ögonvrån, precis innan jag skulle till att passera tvärbanans spår och lämna Marieviksområdet, att man höll på att riva en stor kontorsbyggnad nere vid Liljeholmskajen. Det här fick jag bara inte missa, så det var bara att plocka upp kameran igen och ge mig ner mot kajen.


Shell Entity

Det blev ytterligare någon timmes fotograferande, men själva rivningsprojektet, visade sig vara svårt att fånga fotografiskt. Man hade stängslat av området så minutiöst att det i princip bara fanns två positioner varifrån jag kunde fotografera. Jag hade visserligen med mig mitt långa tele, så jag kunde zooma in på detaljer om jag ville, men allt hamnade i motljus, och dessutom hade jag velat se hela byggnaden, hela ruinen, från fler vinklar än ett. Fast då hade jag behövt en båt eller ta mig över till andra sidan Liljeholmsbron och till Hornstulls strand, vilket just då kändes som ett alldeles för ansträngande projekt. Men jag fotade vidare med de få val jag hade, i förhoppningen om att något ändå kanske skulle bli användbart.


Stickers

Väl hemma insåg jag direkt att hela fotoäventyret varit ”a waste of time”. Det hade varit bättre att åka direkt hem och sjunka ner i fåtöljen med den där koppen kaffe. Men jag tänkte, som jag ofta gör, att jag lägger undan bilderna och låter dem vila, och så återvänder jag senare för att se om jag ändrat inställning.


Before And After


Shell

För någon vecka sedan gjorde jag precis detta och återvände till RAW-filerna från Marievik och började jobba med dem. Jag insåg ganska direkt att det var den monokroma vägen jag skulle ta. Dessa urtrista färgbilder började plötsligt leva i sin monokroma skrud. Okej, det blev kanske inte så många bilder som jag hade önskat mig, men ändå fler än vad jag kunde ana när jag plockade in dem i datorn. Så här är de… enjoy.


Wounded


Flagged


68a


Crane

Steam, kärleken till betong och så ett möte

Jag och Tina har en liten hobby – vi älskar att bo på hotell, gärna sådana som har lite karaktär. Det händer visserligen inte så ofta, och vi reser inte världen runt i jakten på unika och karaktärsfyllda hotell, i alla fall inte så ofta som jag skulle önska. Det är nämligen en rätt dyr hobby som kräver resurser, vilket gör att det får bli när vi lyckas skrapa ihop en slant att lägga på denna njutning.

Nu var det i alla fall dags igen, och den här gången blev det ett återbesök på Steam Hotel i Västerås. Vi har bott på hotellet en gång tidigare, och det är faktiskt mer än värt att besöka flera gånger. Den här gången fanns det dock ytterligare en anledning till återbesöket, vilket jag kommer till snart. Men låt mig först säga några ord om hotellet.

Steam Hotel var en gång i tiden ett ångkraftverk som togs i drift 1917 och drevs fram till 1992, då det stängdes ner.
Läs gärna mer om det här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Steam_Hotel

Det fantastiska med Steam är hur omsorgsfullt hela ombyggnationen har genomförts. Hur stor respekt man har haft för den ursprungliga byggnaden och dess arkitektur. Industriromantik, helt enkelt. Och jag, som älskar industriella miljöer och detaljer men samtidigt inte har något emot lite lyx och flärd, har svårt att motstå ett hotell som detta.

Okej, här är jag lite dubbel i mina känslor. För jag tycker egentligen rätt illa om den gentrifiering som de flesta större och medelstora städer lider av. Här i Stockholm, till exempel, byggs det bort allt mer av det genuina i en rasande takt. Stadsnära industriområden får flytta längre och längre bort från stadskärnan för att ge plats åt tjusiga bostadsområden. Stockholm börjar mer och mer likna en enda stor sovstad. Det får liksom inte finnas någon annan verksamhet än banker, affärer och trendkänsliga nöjesinrättningar. Staden blir därför mer och mer slätstruken och trist i sin välputsade och tillrättalagda glans.

Men om jag nu försöker se det positiva i ett projekt som Steam Hotel, så har man ändå lyckats bibehålla så mycket av den industriella känslan att byggnaden fortfarande känns allt annat än slätstruken. Det är fortfarande en vacker och kraftfull byggnad som minner om en annan tid, trots att dess syfte idag är något helt annat än att förse Västerås med värme och elektricitet.

Varje rum på hotellets 18 våningar (264 rum) är, såvitt jag har förstått, unikt – vilket inte är så konstigt eftersom hela bygget är konstruerat kring den ursprungliga arkitekturen. Vill man behålla så mycket av de ursprungliga detaljerna som möjligt i inredningen, blir rummen unika.

Det här är dock både på gott och ont, måste jag säga. För den här gången tyckte jag att vårt rum inte var riktigt lika bra som när vi var här första gången. Det var helt okej, inget att klaga på egentligen, men jag saknade ändå vissa saker. Jag tycker nämligen (och här kryper mina divafasoner fram) att alla hotellrum borde ha en stol och en vattenkokare, särskilt på hotell av denna kaliber.

Okej, vattenkokare kanske är lite "överdrivet", men att inte ha en stol på rummet känns märkligt. Jag har svårt att sitta i en säng. Jag vet att Tina trivs som fisken i vattnet i det mesta av sängväg, både sittandes och liggandes, men jag vill gärna kunna sjunka ner i en skön fåtölj på rummet och dricka en kopp kaffe som jag ordnat alldeles själv med hjälp av rummets vattenkokare. Men så blev det inte denna gång, vilket var en liten besvikelse. Å andra sidan var det inte särskilt svårt att masa sig ner i hotellets foajé och där inta en kopp kaffe, eller varför inte något av starkare karaktär. Så, lyssna inte på en sur gubbes klagan, det är trots allt bara ett "I-landsproblem".

Mötet

Så, varför detta återbesök då, förutom det jag precis nämnt? Jo, jag hade stämt möte med Malinka från Fotosidan, som råkar bo i Västerås. Vi har pratat många gånger om att vi borde ses, och nu tyckte jag att det var dags att komma till skott. Det blev ett väldigt fint möte, både med henne och Boyo, hennes lite smågalna men otroligt söta hund.

Det är faktiskt inte ofta man träffar personer där man direkt känner ett frändskap. Personer man delar intresse med och kan prata om bild och fotografi på ett djupare och mer insiktsfullt sätt, både formellt och idémässigt. Jag har haft några sådana fotokompisar genom åren, men de har alla fallit bort av olika anledningar. Många försvann i samband med pandemin. Inte för att de gick bort i covid, gudskelov, utan för att kontakten helt enkelt rann ut i sanden. Därför var det så kul att möta Malinka och vara ute på en liten fotoutflykt med henne och få ett ansikte på en person som jag haft stort utbyte av här på FS och fortfarande har.

Jag är lite av en ensamvarg och föredrar nog att fotografera på egen hand. Så att vara ute med andra kan vara lite obekvämt för mig. Men att fota med Malinka kändes genast väldigt bekvämt. Hon gjorde sitt, jag gjorde mitt, och sedan kunde vi ta pauser och prata om det vi pysslar med på ett djupare plan. Det blev spännande och inspirerande samtal med en person som vet vad hon gör och har förmågan att förmedla detta även verbalt. Bilderna ni ser i det här inlägget är från den utflykten, ett industrikomplex som inte ligger långt ifrån hotellet. Jag har dock inga bilder från själva hotellet, tyvärr, så vill ni se hur det ser ut får ni klicka på länken ovan.



Om bilderna

Som ni nog vet ägnar jag mig ganska intensivt åt multiexponeringar just nu (läs gärna mitt förra blogginlägg om detta), och det gjorde jag även den här gången. Men nu är det så trevligt med min kamera att den, om man så vill, även sparar alla bilder som ingår i en multiexponering som separata raw-filer. Det gör att jag kan få ut mer än bara själva multiexponeringen.





Ibland fungerar det, ibland inte. En exponering som ska ingå i en trippel-exponering kan fungera bra tillsammans med de övriga två, men kanske inte alls på egen hand. I det här fallet blev det faktiskt nästan tvärtom. Jag fick ut fler fungerande singelbilder än multiexponeringar. Okej, några blev godkända, och jag kanske får visa dem i ett annat blogginlägg så småningom.

I det här inlägget har jag dock valt de singelbilder som jag tyckte fungerade bra på egen hand. Så nu får ni hålla till godo med dem och så slutar jag babbla, men tack Malinka för ett trevligt möte.

Autopilot

Främliggörande inom konsten är ett begrepp som utvecklades av den ryske författaren och formalisten Viktor Sjklovskij i sin essä Konsten som grepp (1917). Det är en teknik som används för att presentera vardagliga, välbekanta objekt eller situationer på ett sätt som gör dem ovanliga eller främmande. Syftet är att tvinga betraktaren att stanna upp, reflektera och se världen med nya ögon, istället för att bara passivt känna igen det man ser. Han menade att i vardagen fungerar vi på "autopilot", där saker ersätts av symboler. Konstnärligt språk "strävar" efter att göra vardagen svårare att uppfatta och därmed mer märkbar.


Fangorn

I mina drömmar dyker ofta begreppet upp i form av att jag befinner mig på platser som är fullkomligt främmande för mig. Visst, det är säkert en blandning av allt jag har sett och upplevt genom livet, men drömmarna är så intensivt levande och samtidigt så främmande att jag ofta vaknar med en känsla av både förvåning och förundran över hur min hjärna faktiskt fungerar. Hur kan den plötsligt placera mig i miljöer eller situationer som ligger så långt från min medvetna förståelse av hur världen ser ut och min känsla av vem jag är? Nej, det är ett stort mysterium, men också en fantastisk gåva från mitt inre. Min hjärna ger mig upplevelser som jag aldrig kommer att få uppleva i vaket tillstånd (vilket jag nog i och för sig ska vara tacksam för). Det blir som att bära på sitt eget inre hemliga universum.

Gör vi inte alla det, förresten, på gott och ont?


Dreamscape


It's a Good Morning

Det intressanta, dock, och ibland något obehagliga med dessa drömmar — särskilt med tanke på att jag är fotograf — är att jag aldrig får möjlighet att fotografera det jag upplever. Temat är ofta att jag glömt ta med mig kameran. Den ligger kvar på hotellet, som jag inte kan hitta tillbaka till, och jag tvingas se och uppleva alla underbart märkliga platser utan att kunna bevara, registrera eller uttrycka. Det är en intressant och rätt olustig twist på det hela för en inbiten registrerare av intryck som jag är. Kanske något att fundera över mer djupgående.


This is What we Saw


Before I Wake

Nu har jag i alla fall börjat experimentera med tanken på att försöka använda begreppet främliggörande i mitt fotografi lite oftare och mer medvetet. Kanske inte främst för att få betraktaren att bryta invanda tankemönster, även om det kan bli en sidoeffekt av mitt undersökande, utan framförallt för att försöka bryta mina egna invanda tankemönster kring seendet — men kanske framförallt kring metodiken. Till exempel hur jag använder kameran som ett verktyg i mitt konstnärskap.


Climb

Hur gör man då detta som fotograf? Ja, först och främst är främliggörande knappast en nyhet för många av oss som använder kameran som ett verktyg för att skapa konst, men metoderna att nå dit är många. Man skulle ju kunna säga, om man nu vill göra det väldigt enkelt för sig, att det borde räcka med att använda ett objektiv som inte registrerar verkligheten som våra ögon ser den, men det känns aningen för simpelt kan jag tycka. Den moderna människan är nog dessutom så van vid fotografier numera att en bild tagen med exempelvis en lång brännvidd eller med vidvinkel förmodligen inte uppfattas som särskilt främliggörande.


An Interpretation


Gambit


T

Att bearbeta, utveckla eller främliggöra sina bilder i mörkrummet — det analoga eller det digitala — är en av dessa metoder. Men mörkrumsarbete påverkar ju inte det som händer i ögonblicket då jag tar min bild, utan faktiskt efter att bilden tagits. Möjligen kan min erfarenhet av bildbehandling påverka mina val i fotoögonblicket och därmed få mig att tänka ett steg längre — gå vidare in i mörkrummet rent mentalt och utifrån det göra mina val när bilden tas.

Men nu vill jag hitta en teknik där främliggörandet kan uppstå i samma stund som blicken och kameraögat når det vi tillsammans ser. Jag vill försöka hitta en metod där jag motverkar min egen "automatiserade" perception helt enkelt. Att utmana mig själv och mitt sätt att arbeta med fotografi. Det handlar alltså om att stänga av autopiloten och försöka tvinga ut mitt seende och min metodik på nya vägar.


Parkour


Playground

Det finns en vanlig föreställning om oss konstfotografer att vi inte bryr oss om tekniken, eller att vi i alla fall döljer våra brister inom det området genom att legitimera 'tekniskt undermåliga' bilder — för att vi arbetar med konst, där allt är tillåtet. Det här är en missuppfattning, vill jag hävda. Visst, jag tycker också att allt är tillåtet, men det betyder inte för den skull att jag tycker att allt är bra. Jag känner faktiskt inte en enda konstnär som struntar i sitt hantverk, oavsett vilken konstform det handlar om och oavsett om hantverket handlar om tekniska aspekter eller rent mentala processer. Frågan är kanske snarare vad vi lägger in i ordet hantverk och hur vi väljer att använda våra verktyg.


Defiant

Om du ser ett fotografi på en utställning där allt till exempel är suddigt och ur fokus, så kan du nog vara hyggligt trygg i att fotografen valt detta tillvägagångssätt helt avsiktligt och med en medveten hållning till sitt hantverk i försöket att uttrycka något. Om det är bra eller dåligt är en helt annan sak och något som handlar om ditt eget högst personliga tyckande.


Lockdown


Wall

Jag har övervägt att prova ICM (International Camera Movement), men jag gillar ju egentligen inte rörelseoskärpa. Min erfarenhet av det handlar om misslyckade bilder där rörelseoskärpan blivit en ofrivillig effekt. Nu vet jag att ICM handlar om medveten rörelse, vilket är något helt annat, men jag har ändå så svårt för det och min målsättning är dessutom att kunna se vad jag gör när jag gör det — att kunna göra medvetna visuella val när jag ser dem, inte att tänka mig att om jag rör kameran på ett speciellt sätt, med en specifik bländaröppning och tid, så kommer troligtvis följande att hända.


Channel


One Among Many

Fast här är den spegellösa kameran oslagbar. Jag ser ju hur mina val kommer att påverka bilden direkt i kameran, i samma ögonblick som bilden tas. Jag älskar det, och det ger mig en verklig chans att komma åt just det jag eftersträvar — att kontrollera processen genom seendet. Det fungerar inte med ICM, men väl med exempelvis multiexponering som metod. Så det har jag nu valt att undersöka mer på djupet.

Jag har precis påbörjat den här resan, och på sätt och vis är det som att börja om, i alla fall då det gäller själva mekaniken och tekniken kring processen. Å andra sidan känns det också väldigt bekant — som att måla igen. Ena stunden Bambi på hal is, andra stunden en Isdans som jag känner väl igen.


Freeze


Sketch 13-03-25


To Peter

Jag började i alla fall med två exponeringar per bild, men jag blev inte nöjd. Jag lyckades inte riktigt hitta ett uttryck som kändes både främliggörande och visuellt intressant — istället blev det mest tomma gester.

Det är en väldigt känslig och svår balansgång det här — att använda en specifik teknik i kameran, utan att göra den till ett självändamål, men där tekniken ändå är en vital del av det viktigaste — nämligen idé och känsla. Okej, inget nytt egentligen, jag menar den balansgången finns ju alltid där, men nu måste jag balansera tekniska aspekter jag på långa vägar behärskar med allt det där jag faktiskt vet och vill — mitt bildspråk, min berättelse, mina konstnärliga avsikter.


P

Så jag har fortsatt experimentera med fler exponeringar per bild, och efter hundratals misslyckade bilder den senaste tiden har jag, åtminstone just nu, kommit fram till att tre exponeringar per bild oftast ger de uttryck jag söker. Men jag hinner säkert ändra mig många gånger längs med vägen.


Rooted

I kameran kan jag dessutom laborera med hur jag vill att varje exponering ska fungera ihop med de andra som ingår i bilden, vilket spelar en nästintill avgörande roll, men det är något jag verkligen inte riktigt fått kläm på än. Jag är mitt uppe i detta och har "all tid i världen", så jag forskar vidare. Bilderna ni ser i detta inlägg är som sagt bara början på min resa. Så håll ett öppet sinne och håll till godo...😊

Insnöad

När jag tittar ut på omgivningen ser jag en enda stor torrnålsgravyr, eller kanske en etsning – eller varför inte ett monokromt fotografi. Alla färger är liksom bortsnöade och kvar finns bara det svarta, det vita och den grå skalan däremellan.

Snön jobbar enträget på med att täcka över allt som kommer i dess väg – som Tipp-Ex. Det målas över och raderas, mellanton efter mellanton, ända ner till svärtan. Men när jag tittar ut genom fönstret i vår lilla loggia just nu känns verkligheten ändå fortfarande greppbar. Visserligen ny, på något vis, men ändå distinkt grafisk i sitt uttryck.

Nu gäller det att fånga ögonblicket, ta chansen. Snart är det helt vitt därute – eller så smälter allt och det grå tar över och vi har återigen en mörk, färglös sörja av typisk Stockholmsvinter. Allt blir som vanligt, helt enkelt.

Egentligen är det där svartvita inte riktigt min grej. Jag älskar färg och känner mig mer hemma när jag får arbeta med subtila färgnyanser och toner. Det har förstås sin grund i att jag började min bana som målare, och det fick liksom följa med in i mitt fotograferande.



Det betyder dock inte att jag har något emot svartvitt eller monokromt och jag brukar försöka tänka enkelt kring det där — om färgen inte tillför något till form och uttryck, ja då får den kliva åt sidan. Men allt som oftast tycker jag att färg faktiskt tillför något – förmodligen just på grund av min bakgrund.



Här och nu finns det dock ingen annan väg att ta än den monokroma. Det är helt enkelt för grafiskt därute för att gå vilse i en massa påhitt i färg. Fast jävlar vad det ser kallt och ruggigt ut. Snöstormen Anna viner mellan husknutarna och att ge sig ut med kameran nu känns rätt avlägset – på gränsen till galenskap.

Jag tror att jag tar bilderna genom fönstret här inne i loggian i stället. Så får det bli. Det är visserligen allt annat än enkelt och valmöjligheterna är begränsade, men skam den som ger sig. Så nu är det färdigskrivet för den här gången – här kommer alla bilderna, på en och samma gång.

Ekorrhjulet

Den 31 december 2025 slutade hjulet snurra för ett ögonblick och jag passade på att hoppa av, efter att ha arbetat cirka fyrtio år inom vård och omsorg. Nu är jag officiellt pensionär. Nu kan jag äntligen springa helt fritt. Okej, kanske inte direkt springa, och helt fritt vet jag inte heller, men jag känner mig fri — fattig som en kyrkråtta visserligen, men fri som en fågel. 



Egentligen var det aldrig min plan att jobba med äldreomsorg, inte längre än nödvändigt i alla fall. Jag skulle ju bli konstnär, men man måste också kunna försörja sig. Så när jag flyttade ner till Stockholm från Luleå, där jag precis avslutat en förberedande konstutbildning, var siktet inställt på att fortsätta mina studier och helst då på Kungliga Konstakademien. Men under tiden behövde jag ett ”brödjobb”.

Min bror arbetade på Dalens sjukhus, strax söder om Stockholm och han tyckte att jag skulle söka en timanställning där. Så det gjorde jag. På den tiden var det inte särskilt svårt att få jobb inom vården – en trend som för övrigt håller i sig. Jag fick jobbet direkt och ett år senare var jag tillsvidareanställd. 

Parallellt med arbetet sökte jag till Konstakademien. Tre år i rad faktiskt, utan att bli antagen. Men jag vägrade ge upp, jag var nämligen helt övertygad om att är man bara tillräckligt spännande och utvecklingsbar (vilket jag tyckte att jag var), så kommer det att löna sig till slut. Det här var innan jag fattade hur konstvärlden faktiskt fungerar. Om du vill bli antagen till den skolan kan det vara bra att ha kontakter och allra helst föräldrar som är etablerade konstnärer.



Låter jag bitter?
”Nej JAG är inte bitter”!
Idag fattar jag att det är mer komplext än så, men då blev det ett rätt tufft uppvaknande. Jag var dock fortfarande helt övertygad om min egen förträfflighet, som den ungtupp jag var, så planen behövde bara justeras en aning. Jag skippade Konstakademien helt enkelt, sökte till avdelningen för Bild och Miljö på Konstfack och blev antagen direkt. Det ångrar jag inte en endaste sekund. Det kom att bli fem helt fantastiska år av högre konststudier.

 
Jag fortsatte att jobba extra under de där fem åren för att dryga ut studielånet. Tillsvidareanställningen sade jag dock upp, eftersom jag var helt övertygad om att när jag studerat färdigt, skulle jag stänga dörren till vårdyrket för gott, men så blev det inte.

Under mitt sista år på Konstfack blev jag headhuntad av Galerie Linnaeus på Sturegatan — ett anrikt och väl respekterat galleri som funnits sedan femtiotalet och vars inriktning vilade tryggt i den stora svenska traditionen av måleri. Under hela 90-talet ställde jag ut där, både separat och i grupp. Det gick bra. Jag sålde bra. Livet lekte. Men inkomsterna räckte ändå inte för ett drägligt liv, så jag fortsatte att arbeta på Dalen och så småningom fick jag återigen en tillsvidareanställning.



1991 genomfördes Ädelreformen och Kommunen tog över huvudmannaskapet för äldreomsorgen. Dalens Sjukhus delades upp i en sjukhusdel och en sjukhemsdel. Jag började jobba på Dalens Sjukhem, utbildade mig till undersköterska och fick en nattjänst 1992, vilket passade mig alldeles utmärkt: långa pass, långa sammanhängande ledigheter — tid jag kunde ägna åt mitt måleri.



Men att arbeta i omsorgen är allt annat än enkelt (även om våra politiker ofta påstår att omsorgen handlar om enklare jobb). Det kräver hundraprocentigt engagemang. Kunskap. Erfarenhet. Fysisk och mental styrka.  Och jag har alltid haft svårt att göra något halvhjärtat, så jag tog mig an omsorgsarbetet med samma energi och allvar som mitt konstnärskap.

Det sliter en itu.



Jag är först och främst konstnär. Jag har alltid velat arbeta med konst i någon form, faktiskt ända sedan barnsben. Det är en drivkraft inom mig som är absolut livsnödvändig. Jag kan inte leva utan detta, det går bara inte. Men jag är också fostrad i att man faktiskt skall göra rätt för sig, och så är jag en trygghetsnarkoman. Jag vill känna mig trygg, vad gäller allt det där basala som livet kräver — ett bra boende till exempel och en trygg ekonomi. Så det är nog främsta orsaken till att jag stannat kvar inom omsorgen och inte kastat mig ut i en fullständigt otrygg tillvaro som konstnär.



Jag har dock aldrig tummat på mitt konstnärliga arbete – numera som fotograf – men inte heller på mitt arbete som undersköterska. När jag möter, hjälper och sköter om gör jag det med full närvaro. Det har jag alltid gjort. Men det sliter på en, det gör det.

Så har mina fyrtio år i omsorgen sett ut: total närvaro, stort engagemang – och en ständig längtan därifrån.

2009 flyttade Dalens Sjukhem till ett mindre boende i Stureby. Arbetsvillkoren för oss nattarbetare förändrades också radikalt i och med den flytten. Från att alltid haft kolleger och arbetskamrater blev det nu ett ensamarbete.




Boendet består av tre avdelningar, uppdelad i tre våningsplan. På varje våning bor 18 personer och på natten jobbar en personal per våningsplan och så har vi också en fjärde person som fungerar som löpare – en funktion som kommunen nu vill ta bort.

Jag har under alla dessa år arbetat på boendets så kallade somatiska avdelning. De övriga två avdelningarna är demensboenden.



På en somatisk avdelning bor först och främst svårt multisjuka äldre, men vi har också personer med psykiatriska diagnoser och även äldre med demens som saknar utredning. Man kan på sätt och vis säga att ett somatiskt vård och omsorgsboende liknar det vi förr om åren kallade för långvård.

Att ensam ansvara för 18 svårt sjuka är ett enormt ansvar. Det kräver erfarenhet, kunskap och ett brinnande engagemang. Det kräver ett empatiskt förhållningssätt till varje brukare, att du kan möta och hantera ensamhet, förvirring, ångest, sorg och smärta – men också glädje.

Att du kan hantera liv och död.

Jag står ju ensam i frontlinjen som nattpersonal. Visst, det finns sjuksköterskor att tillgå, men ingen närvarande på boendet nattetid, utan sjuksköterskan är patrullerande och har ansvar för många fler boenden än bara vårt. Så jag blir alltid den som måste ta de första besluten, göra de första bedömningarna. Vara den som observerar förändringar i en brukares mående, vara den som administrerar mediciner, den som sköter om och hjälper till med brukarens personliga hygien och den som dokumenterar och rapporterar alla förändringar som är av vikt i vård och omsorgsarbetet.

Därför är det förnedrande när politiker påstår att omsorgsarbete är enkelt. Att möta andra människor på riktigt är aldrig enkelt. Våra äldre är människor, med hela liv bakom sig. Varje möte kräver respekt. Varje gång. Och jag vet att jag är bra på detta. Bekräftelsen syns i den boendes blick, eller när man får höra:
”Åh, vad skönt att det är du som jobbar i natt. Då kan jag känna mig trygg.”



2017 drabbades jag av cancer. Behandlingarna var brutala. Cancern försvann, men jag fick en strålningsskada i höger axels nervplexa. Cirka 50 procent av högra armens funktion och styrka är nu borta. Nerver går inte att reparera. Jag tränar regelbundet för att bibehålla så mycket som möjligt av det jag har kvar, och så länge som möjligt, men utsikterna är inte goda.

Jag har dock fortsatt arbeta trots skadan. Det har gått, men varje moment i jobbet blir dubbelt så svårt när man inte har en fullt fungerande fysik och dessutom måste hantera svåra nervsmärtor.

Men att söka långtidssjukskrivning har liksom inte funnits på kartan, hur dumt det nu än låter.



Nå, strax före sommaren hade jag mitt sista lönesamtal med chefen, inför årets lönerevision. Och då tänkte jag att det här är min sista chans att bli sedd inte bara av brukare och kolleger utan även av min arbetsgivare. Så jag gick ut ganska hårt, eller i alla fall öppet och ärligt. Jag lade allt på bordet så att säga. Berättade hur jag jobbar, om mitt engagemang för varje enskild individ, hur jag bemöter och hur jag blir bemött. Alla fina ord jag fått från brukarna, om den trygghet som de upplever att jag ger och utstrålar Att jag är en lyssnande inkännande person, som ger dem en säker och trygg omsorg.

Jag försökte också tydliggöra att jag har en lång erfarenhet och kunskap inom mitt arbetsområde och hur krävande nattarbetet är med det ansvar vi har eftersom vi jobbar ensamma och även hur mycket svårare det är att jobba med en och en halv arm, inte två, men att jag trots detta gör ett jävligt bra jobb (ja utan ”jävligt” då, det är ju ändå chefen man pratar med).



Men hon blev inte det minsta imponerad utan menade att det är något som arbetsgivaren förväntar sig av mig. Hon ville lägga mig på en medelnivå. Okej jag har varit med om detta förr, att hamna på medel i lönesamtal som känns riggade. Det spelar ingen roll hur duktig, ansvarskännande, erfaren och kunnig du är i omsorgsarbetet, nej för att få ett rejält lönelyft så krävs något helt annat och det har inte det minsta att göra med ditt huvuduppdrag som omsorgspersonal, utan det handlar om saker som vi på golvet inte sysslar med.

Alltså de lönekriterier som skall ligga till grund för hur löner sätts är konstruerade på ett sådant vis att det framförallt gynnar sjuksköterskor och chefer. Jag tog upp det där med vår fackliga representant på natten och han bekräftade mycket riktigt att dessa lönekriterier är satta av arbetsgivaren utan att facket fått vara med och tycka till.

Nå i avtalet står det att om du kommer upp till medel, så är du garanterad ett lönepåslag på 400 kronor. Så jag tänkte att jag får väl nöja mig med det då. Jag slutar ju snart och chefen tyckte att jag var en medelmåtta — igen — det kan jag inte ändra på. 400 kronor är visserligen uselt, men okej. Jag blir vid min läst. Jag tänker inte bråka.



Vad fick jag då för löneökning, jo strax före jul fick jag veta att jag fått 77 kronor i lönepåslag. Vilken fin julklapp, eller hur?

Mitt arbete var alltså inte ens värt en hundring. Det blev mitt kvitto efter fyrtio års slit. Inte ens 100 spänn var det värt. Så kändes det. En riktig käftsmäll från en arbetsgivare jag varit lojal mot fyra decennier. Och inte kunde jag konfrontera den där chefen heller, hon som jag hade lönesamtalet med och fråga varför hon placerat mig i botten trots att hon sade att jag var medel, för hon slutade strax efter avtalsförhandlingarna och nu har vi en ny chef som inte alls var inblandad.

Jag skall ärligt säga att den sista tiden har jag inte ens känt mig välkommen på boendet. Jag har jobbat på som vanligt, gjort det jag skall, men känt mig som en främling.

Den 30 december var jag så tillbaka en sista gång på jobbet för att tömma mitt skåp och lämna tillbaka nyckelbricka och inloggningskort. Chefen tog emot min bricka och mitt kort — och så var det inte mer med det. Så här efteråt kan jag tycka att Stockholm Stad nog ändå borde ha haft råd med en blomsterkvast, som ett litet tack. Men så blev det inte.

På vägen hem knöt jag näven i fickan, men så tänkte jag på de där orden från en av mina boende jag fick en natt: ”Åh, är det du som jobbar i natt. Vad skönt då kan jag sova tryggt”.

Det tar jag med mig som ett minne att vårda ömt, nu när jag äntligen är fri.

Stockholms stad som arbetsgivare kan få mitt finger.
Nu kliver jag av ekorrhjulet.

Och den här gången hoppar jag inte på igen…



Till sist vill jag bara säga att bilderna i det här inlägget har väldigt lite att göra med texten, som ni förstår, förutom det faktum att jag äntligen kan syssla med just detta på heltid — med mina bilder och den känslan är obeskrivbar…