Autopilot

Främliggörande inom konsten är ett begrepp som utvecklades av den ryske författaren och formalisten Viktor Sjklovskij i sin essä Konsten som grepp (1917). Det är en teknik som används för att presentera vardagliga, välbekanta objekt eller situationer på ett sätt som gör dem ovanliga eller främmande. Syftet är att tvinga betraktaren att stanna upp, reflektera och se världen med nya ögon, istället för att bara passivt känna igen det man ser. Han menade att i vardagen fungerar vi på "autopilot", där saker ersätts av symboler. Konstnärligt språk "strävar" efter att göra vardagen svårare att uppfatta och därmed mer märkbar.


Fangorn

I mina drömmar dyker ofta begreppet upp i form av att jag befinner mig på platser som är fullkomligt främmande för mig. Visst, det är säkert en blandning av allt jag har sett och upplevt genom livet, men drömmarna är så intensivt levande och samtidigt så främmande att jag ofta vaknar med en känsla av både förvåning och förundran över hur min hjärna faktiskt fungerar. Hur kan den plötsligt placera mig i miljöer eller situationer som ligger så långt från min medvetna förståelse av hur världen ser ut och min känsla av vem jag är? Nej, det är ett stort mysterium, men också en fantastisk gåva från mitt inre. Min hjärna ger mig upplevelser som jag aldrig kommer att få uppleva i vaket tillstånd (vilket jag nog i och för sig ska vara tacksam för). Det blir som att bära på sitt eget inre hemliga universum.

Gör vi inte alla det, förresten, på gott och ont?


Dreamscape


It's a Good Morning

Det intressanta, dock, och ibland något obehagliga med dessa drömmar — särskilt med tanke på att jag är fotograf — är att jag aldrig får möjlighet att fotografera det jag upplever. Temat är ofta att jag glömt ta med mig kameran. Den ligger kvar på hotellet, som jag inte kan hitta tillbaka till, och jag tvingas se och uppleva alla underbart märkliga platser utan att kunna bevara, registrera eller uttrycka. Det är en intressant och rätt olustig twist på det hela för en inbiten registrerare av intryck som jag är. Kanske något att fundera över mer djupgående.


This is What we Saw


Before I Wake

Nu har jag i alla fall börjat experimentera med tanken på att försöka använda begreppet främliggörande i mitt fotografi lite oftare och mer medvetet. Kanske inte främst för att få betraktaren att bryta invanda tankemönster, även om det kan bli en sidoeffekt av mitt undersökande, utan framförallt för att försöka bryta mina egna invanda tankemönster kring seendet — men kanske framförallt kring metodiken. Till exempel hur jag använder kameran som ett verktyg i mitt konstnärskap.


Climb

Hur gör man då detta som fotograf? Ja, först och främst är främliggörande knappast en nyhet för många av oss som använder kameran som ett verktyg för att skapa konst, men metoderna att nå dit är många. Man skulle ju kunna säga, om man nu vill göra det väldigt enkelt för sig, att det borde räcka med att använda ett objektiv som inte registrerar verkligheten som våra ögon ser den, men det känns aningen för simpelt kan jag tycka. Den moderna människan är nog dessutom så van vid fotografier numera att en bild tagen med exempelvis en lång brännvidd eller med vidvinkel förmodligen inte uppfattas som särskilt främliggörande.


An Interpretation


Gambit


T

Att bearbeta, utveckla eller främliggöra sina bilder i mörkrummet — det analoga eller det digitala — är en av dessa metoder. Men mörkrumsarbete påverkar ju inte det som händer i ögonblicket då jag tar min bild, utan faktiskt efter att bilden tagits. Möjligen kan min erfarenhet av bildbehandling påverka mina val i fotoögonblicket och därmed få mig att tänka ett steg längre — gå vidare in i mörkrummet rent mentalt och utifrån det göra mina val när bilden tas.

Men nu vill jag hitta en teknik där främliggörandet kan uppstå i samma stund som blicken och kameraögat når det vi tillsammans ser. Jag vill försöka hitta en metod där jag motverkar min egen "automatiserade" perception helt enkelt. Att utmana mig själv och mitt sätt att arbeta med fotografi. Det handlar alltså om att stänga av autopiloten och försöka tvinga ut mitt seende och min metodik på nya vägar.


Parkour


Playground

Det finns en vanlig föreställning om oss konstfotografer att vi inte bryr oss om tekniken, eller att vi i alla fall döljer våra brister inom det området genom att legitimera 'tekniskt undermåliga' bilder — för att vi arbetar med konst, där allt är tillåtet. Det här är en missuppfattning, vill jag hävda. Visst, jag tycker också att allt är tillåtet, men det betyder inte för den skull att jag tycker att allt är bra. Jag känner faktiskt inte en enda konstnär som struntar i sitt hantverk, oavsett vilken konstform det handlar om och oavsett om hantverket handlar om tekniska aspekter eller rent mentala processer. Frågan är kanske snarare vad vi lägger in i ordet hantverk och hur vi väljer att använda våra verktyg.


Defiant

Om du ser ett fotografi på en utställning där allt till exempel är suddigt och ur fokus, så kan du nog vara hyggligt trygg i att fotografen valt detta tillvägagångssätt helt avsiktligt och med en medveten hållning till sitt hantverk i försöket att uttrycka något. Om det är bra eller dåligt är en helt annan sak och något som handlar om ditt eget högst personliga tyckande.


Lockdown


Wall

Jag har övervägt att prova ICM (International Camera Movement), men jag gillar ju egentligen inte rörelseoskärpa. Min erfarenhet av det handlar om misslyckade bilder där rörelseoskärpan blivit en ofrivillig effekt. Nu vet jag att ICM handlar om medveten rörelse, vilket är något helt annat, men jag har ändå så svårt för det och min målsättning är dessutom att kunna se vad jag gör när jag gör det — att kunna göra medvetna visuella val när jag ser dem, inte att tänka mig att om jag rör kameran på ett speciellt sätt, med en specifik bländaröppning och tid, så kommer troligtvis följande att hända.


Channel


One Among Many

Fast här är den spegellösa kameran oslagbar. Jag ser ju hur mina val kommer att påverka bilden direkt i kameran, i samma ögonblick som bilden tas. Jag älskar det, och det ger mig en verklig chans att komma åt just det jag eftersträvar — att kontrollera processen genom seendet. Det fungerar inte med ICM, men väl med exempelvis multiexponering som metod. Så det har jag nu valt att undersöka mer på djupet.

Jag har precis påbörjat den här resan, och på sätt och vis är det som att börja om, i alla fall då det gäller själva mekaniken och tekniken kring processen. Å andra sidan känns det också väldigt bekant — som att måla igen. Ena stunden Bambi på hal is, andra stunden en Isdans som jag känner väl igen.


Freeze


Sketch 13-03-25


To Peter

Jag började i alla fall med två exponeringar per bild, men jag blev inte nöjd. Jag lyckades inte riktigt hitta ett uttryck som kändes både främliggörande och visuellt intressant — istället blev det mest tomma gester.

Det är en väldigt känslig och svår balansgång det här — att använda en specifik teknik i kameran, utan att göra den till ett självändamål, men där tekniken ändå är en vital del av det viktigaste — nämligen idé och känsla. Okej, inget nytt egentligen, jag menar den balansgången finns ju alltid där, men nu måste jag balansera tekniska aspekter jag på långa vägar behärskar med allt det där jag faktiskt vet och vill — mitt bildspråk, min berättelse, mina konstnärliga avsikter.


P

Så jag har fortsatt experimentera med fler exponeringar per bild, och efter hundratals misslyckade bilder den senaste tiden har jag, åtminstone just nu, kommit fram till att tre exponeringar per bild oftast ger de uttryck jag söker. Men jag hinner säkert ändra mig många gånger längs med vägen.


Rooted

I kameran kan jag dessutom laborera med hur jag vill att varje exponering ska fungera ihop med de andra som ingår i bilden, vilket spelar en nästintill avgörande roll, men det är något jag verkligen inte riktigt fått kläm på än. Jag är mitt uppe i detta och har "all tid i världen", så jag forskar vidare. Bilderna ni ser i detta inlägg är som sagt bara början på min resa. Så håll ett öppet sinne och håll till godo...😊

Insnöad

När jag tittar ut på omgivningen ser jag en enda stor torrnålsgravyr, eller kanske en etsning – eller varför inte ett monokromt fotografi. Alla färger är liksom bortsnöade och kvar finns bara det svarta, det vita och den grå skalan däremellan.

Snön jobbar enträget på med att täcka över allt som kommer i dess väg – som Tipp-Ex. Det målas över och raderas, mellanton efter mellanton, ända ner till svärtan. Men när jag tittar ut genom fönstret i vår lilla loggia just nu känns verkligheten ändå fortfarande greppbar. Visserligen ny, på något vis, men ändå distinkt grafisk i sitt uttryck.

Nu gäller det att fånga ögonblicket, ta chansen. Snart är det helt vitt därute – eller så smälter allt och det grå tar över och vi har återigen en mörk, färglös sörja av typisk Stockholmsvinter. Allt blir som vanligt, helt enkelt.

Egentligen är det där svartvita inte riktigt min grej. Jag älskar färg och känner mig mer hemma när jag får arbeta med subtila färgnyanser och toner. Det har förstås sin grund i att jag började min bana som målare, och det fick liksom följa med in i mitt fotograferande.



Det betyder dock inte att jag har något emot svartvitt eller monokromt och jag brukar försöka tänka enkelt kring det där — om färgen inte tillför något till form och uttryck, ja då får den kliva åt sidan. Men allt som oftast tycker jag att färg faktiskt tillför något – förmodligen just på grund av min bakgrund.



Här och nu finns det dock ingen annan väg att ta än den monokroma. Det är helt enkelt för grafiskt därute för att gå vilse i en massa påhitt i färg. Fast jävlar vad det ser kallt och ruggigt ut. Snöstormen Anna viner mellan husknutarna och att ge sig ut med kameran nu känns rätt avlägset – på gränsen till galenskap.

Jag tror att jag tar bilderna genom fönstret här inne i loggian i stället. Så får det bli. Det är visserligen allt annat än enkelt och valmöjligheterna är begränsade, men skam den som ger sig. Så nu är det färdigskrivet för den här gången – här kommer alla bilderna, på en och samma gång.

Ekorrhjulet

Den 31 december 2025 slutade hjulet snurra för ett ögonblick och jag passade på att hoppa av, efter att ha arbetat cirka fyrtio år inom vård och omsorg. Nu är jag officiellt pensionär. Nu kan jag äntligen springa helt fritt. Okej, kanske inte direkt springa, och helt fritt vet jag inte heller, men jag känner mig fri — fattig som en kyrkråtta visserligen, men fri som en fågel. 



Egentligen var det aldrig min plan att jobba med äldreomsorg, inte längre än nödvändigt i alla fall. Jag skulle ju bli konstnär, men man måste också kunna försörja sig. Så när jag flyttade ner till Stockholm från Luleå, där jag precis avslutat en förberedande konstutbildning, var siktet inställt på att fortsätta mina studier och helst då på Kungliga Konstakademien. Men under tiden behövde jag ett ”brödjobb”.

Min bror arbetade på Dalens sjukhus, strax söder om Stockholm och han tyckte att jag skulle söka en timanställning där. Så det gjorde jag. På den tiden var det inte särskilt svårt att få jobb inom vården – en trend som för övrigt håller i sig. Jag fick jobbet direkt och ett år senare var jag tillsvidareanställd. 

Parallellt med arbetet sökte jag till Konstakademien. Tre år i rad faktiskt, utan att bli antagen. Men jag vägrade ge upp, jag var nämligen helt övertygad om att är man bara tillräckligt spännande och utvecklingsbar (vilket jag tyckte att jag var), så kommer det att löna sig till slut. Det här var innan jag fattade hur konstvärlden faktiskt fungerar. Om du vill bli antagen till den skolan kan det vara bra att ha kontakter och allra helst föräldrar som är etablerade konstnärer.



Låter jag bitter?
”Nej JAG är inte bitter”!
Idag fattar jag att det är mer komplext än så, men då blev det ett rätt tufft uppvaknande. Jag var dock fortfarande helt övertygad om min egen förträfflighet, som den ungtupp jag var, så planen behövde bara justeras en aning. Jag skippade Konstakademien helt enkelt, sökte till avdelningen för Bild och Miljö på Konstfack och blev antagen direkt. Det ångrar jag inte en endaste sekund. Det kom att bli fem helt fantastiska år av högre konststudier.

 
Jag fortsatte att jobba extra under de där fem åren för att dryga ut studielånet. Tillsvidareanställningen sade jag dock upp, eftersom jag var helt övertygad om att när jag studerat färdigt, skulle jag stänga dörren till vårdyrket för gott, men så blev det inte.

Under mitt sista år på Konstfack blev jag headhuntad av Galerie Linnaeus på Sturegatan — ett anrikt och väl respekterat galleri som funnits sedan femtiotalet och vars inriktning vilade tryggt i den stora svenska traditionen av måleri. Under hela 90-talet ställde jag ut där, både separat och i grupp. Det gick bra. Jag sålde bra. Livet lekte. Men inkomsterna räckte ändå inte för ett drägligt liv, så jag fortsatte att arbeta på Dalen och så småningom fick jag återigen en tillsvidareanställning.



1991 genomfördes Ädelreformen och Kommunen tog över huvudmannaskapet för äldreomsorgen. Dalens Sjukhus delades upp i en sjukhusdel och en sjukhemsdel. Jag började jobba på Dalens Sjukhem, utbildade mig till undersköterska och fick en nattjänst 1992, vilket passade mig alldeles utmärkt: långa pass, långa sammanhängande ledigheter — tid jag kunde ägna åt mitt måleri.



Men att arbeta i omsorgen är allt annat än enkelt (även om våra politiker ofta påstår att omsorgen handlar om enklare jobb). Det kräver hundraprocentigt engagemang. Kunskap. Erfarenhet. Fysisk och mental styrka.  Och jag har alltid haft svårt att göra något halvhjärtat, så jag tog mig an omsorgsarbetet med samma energi och allvar som mitt konstnärskap.

Det sliter en itu.



Jag är först och främst konstnär. Jag har alltid velat arbeta med konst i någon form, faktiskt ända sedan barnsben. Det är en drivkraft inom mig som är absolut livsnödvändig. Jag kan inte leva utan detta, det går bara inte. Men jag är också fostrad i att man faktiskt skall göra rätt för sig, och så är jag en trygghetsnarkoman. Jag vill känna mig trygg, vad gäller allt det där basala som livet kräver — ett bra boende till exempel och en trygg ekonomi. Så det är nog främsta orsaken till att jag stannat kvar inom omsorgen och inte kastat mig ut i en fullständigt otrygg tillvaro som konstnär.



Jag har dock aldrig tummat på mitt konstnärliga arbete – numera som fotograf – men inte heller på mitt arbete som undersköterska. När jag möter, hjälper och sköter om gör jag det med full närvaro. Det har jag alltid gjort. Men det sliter på en, det gör det.

Så har mina fyrtio år i omsorgen sett ut: total närvaro, stort engagemang – och en ständig längtan därifrån.

2009 flyttade Dalens Sjukhem till ett mindre boende i Stureby. Arbetsvillkoren för oss nattarbetare förändrades också radikalt i och med den flytten. Från att alltid haft kolleger och arbetskamrater blev det nu ett ensamarbete.




Boendet består av tre avdelningar, uppdelad i tre våningsplan. På varje våning bor 18 personer och på natten jobbar en personal per våningsplan och så har vi också en fjärde person som fungerar som löpare – en funktion som kommunen nu vill ta bort.

Jag har under alla dessa år arbetat på boendets så kallade somatiska avdelning. De övriga två avdelningarna är demensboenden.



På en somatisk avdelning bor först och främst svårt multisjuka äldre, men vi har också personer med psykiatriska diagnoser och även äldre med demens som saknar utredning. Man kan på sätt och vis säga att ett somatiskt vård och omsorgsboende liknar det vi förr om åren kallade för långvård.

Att ensam ansvara för 18 svårt sjuka är ett enormt ansvar. Det kräver erfarenhet, kunskap och ett brinnande engagemang. Det kräver ett empatiskt förhållningssätt till varje brukare, att du kan möta och hantera ensamhet, förvirring, ångest, sorg och smärta – men också glädje.

Att du kan hantera liv och död.

Jag står ju ensam i frontlinjen som nattpersonal. Visst, det finns sjuksköterskor att tillgå, men ingen närvarande på boendet nattetid, utan sjuksköterskan är patrullerande och har ansvar för många fler boenden än bara vårt. Så jag blir alltid den som måste ta de första besluten, göra de första bedömningarna. Vara den som observerar förändringar i en brukares mående, vara den som administrerar mediciner, den som sköter om och hjälper till med brukarens personliga hygien och den som dokumenterar och rapporterar alla förändringar som är av vikt i vård och omsorgsarbetet.

Därför är det förnedrande när politiker påstår att omsorgsarbete är enkelt. Att möta andra människor på riktigt är aldrig enkelt. Våra äldre är människor, med hela liv bakom sig. Varje möte kräver respekt. Varje gång. Och jag vet att jag är bra på detta. Bekräftelsen syns i den boendes blick, eller när man får höra:
”Åh, vad skönt att det är du som jobbar i natt. Då kan jag känna mig trygg.”



2017 drabbades jag av cancer. Behandlingarna var brutala. Cancern försvann, men jag fick en strålningsskada i höger axels nervplexa. Cirka 50 procent av högra armens funktion och styrka är nu borta. Nerver går inte att reparera. Jag tränar regelbundet för att bibehålla så mycket som möjligt av det jag har kvar, och så länge som möjligt, men utsikterna är inte goda.

Jag har dock fortsatt arbeta trots skadan. Det har gått, men varje moment i jobbet blir dubbelt så svårt när man inte har en fullt fungerande fysik och dessutom måste hantera svåra nervsmärtor.

Men att söka långtidssjukskrivning har liksom inte funnits på kartan, hur dumt det nu än låter.



Nå, strax före sommaren hade jag mitt sista lönesamtal med chefen, inför årets lönerevision. Och då tänkte jag att det här är min sista chans att bli sedd inte bara av brukare och kolleger utan även av min arbetsgivare. Så jag gick ut ganska hårt, eller i alla fall öppet och ärligt. Jag lade allt på bordet så att säga. Berättade hur jag jobbar, om mitt engagemang för varje enskild individ, hur jag bemöter och hur jag blir bemött. Alla fina ord jag fått från brukarna, om den trygghet som de upplever att jag ger och utstrålar Att jag är en lyssnande inkännande person, som ger dem en säker och trygg omsorg.

Jag försökte också tydliggöra att jag har en lång erfarenhet och kunskap inom mitt arbetsområde och hur krävande nattarbetet är med det ansvar vi har eftersom vi jobbar ensamma och även hur mycket svårare det är att jobba med en och en halv arm, inte två, men att jag trots detta gör ett jävligt bra jobb (ja utan ”jävligt” då, det är ju ändå chefen man pratar med).



Men hon blev inte det minsta imponerad utan menade att det är något som arbetsgivaren förväntar sig av mig. Hon ville lägga mig på en medelnivå. Okej jag har varit med om detta förr, att hamna på medel i lönesamtal som känns riggade. Det spelar ingen roll hur duktig, ansvarskännande, erfaren och kunnig du är i omsorgsarbetet, nej för att få ett rejält lönelyft så krävs något helt annat och det har inte det minsta att göra med ditt huvuduppdrag som omsorgspersonal, utan det handlar om saker som vi på golvet inte sysslar med.

Alltså de lönekriterier som skall ligga till grund för hur löner sätts är konstruerade på ett sådant vis att det framförallt gynnar sjuksköterskor och chefer. Jag tog upp det där med vår fackliga representant på natten och han bekräftade mycket riktigt att dessa lönekriterier är satta av arbetsgivaren utan att facket fått vara med och tycka till.

Nå i avtalet står det att om du kommer upp till medel, så är du garanterad ett lönepåslag på 400 kronor. Så jag tänkte att jag får väl nöja mig med det då. Jag slutar ju snart och chefen tyckte att jag var en medelmåtta — igen — det kan jag inte ändra på. 400 kronor är visserligen uselt, men okej. Jag blir vid min läst. Jag tänker inte bråka.



Vad fick jag då för löneökning, jo strax före jul fick jag veta att jag fått 77 kronor i lönepåslag. Vilken fin julklapp, eller hur?

Mitt arbete var alltså inte ens värt en hundring. Det blev mitt kvitto efter fyrtio års slit. Inte ens 100 spänn var det värt. Så kändes det. En riktig käftsmäll från en arbetsgivare jag varit lojal mot fyra decennier. Och inte kunde jag konfrontera den där chefen heller, hon som jag hade lönesamtalet med och fråga varför hon placerat mig i botten trots att hon sade att jag var medel, för hon slutade strax efter avtalsförhandlingarna och nu har vi en ny chef som inte alls var inblandad.

Jag skall ärligt säga att den sista tiden har jag inte ens känt mig välkommen på boendet. Jag har jobbat på som vanligt, gjort det jag skall, men känt mig som en främling.

Den 30 december var jag så tillbaka en sista gång på jobbet för att tömma mitt skåp och lämna tillbaka nyckelbricka och inloggningskort. Chefen tog emot min bricka och mitt kort — och så var det inte mer med det. Så här efteråt kan jag tycka att Stockholm Stad nog ändå borde ha haft råd med en blomsterkvast, som ett litet tack. Men så blev det inte.

På vägen hem knöt jag näven i fickan, men så tänkte jag på de där orden från en av mina boende jag fick en natt: ”Åh, är det du som jobbar i natt. Vad skönt då kan jag sova tryggt”.

Det tar jag med mig som ett minne att vårda ömt, nu när jag äntligen är fri.

Stockholms stad som arbetsgivare kan få mitt finger.
Nu kliver jag av ekorrhjulet.

Och den här gången hoppar jag inte på igen…



Till sist vill jag bara säga att bilderna i det här inlägget har väldigt lite att göra med texten, som ni förstår, förutom det faktum att jag äntligen kan syssla med just detta på heltid — med mina bilder och den känslan är obeskrivbar…

Det estetiska berättandet

Jag är, som ni förmodligen redan vet, poolvärd för en grupp på DeviantArt som heter Living For The City (LFTC). Gruppen grundades för fjorton år sedan med målsättningen att visa fotografi av hög kvalitet inom det urbana fältet. Eftersom bilder tagna i urbana miljöer knappast kan sägas utgöra en genre i sig, utan snarare fungerar som ett paraply under vilket många genrer ryms, har LFTC numera en dubbel ambition: dels att fånga upp det bästa inom området (då begränsat till DeviantArt), dels att hålla ett brett synfält vad gäller utgångspunkter, idéer och uttryck.

Vi visar därför bilder inom följande kategorier: Cityscapes, Street, Architecture, Photojournalism, City Life, People, Long Exposure, Black and White, Transport, Urbex, Signs, Graffiti and Street Art, Graphic Mode, Urban Conceptual och Urbanity.

Puh, tänker du kanske – och det gör jag också emellanåt, särskilt eftersom jag driver gruppen ensam. LFTC är dessutom en modererad grupp, vilket innebär att medlemmarna skickar in sina bilder för publicering, de väljer själva kategori, och därefter är det jag som avgör om bilden ska publiceras och om kategorin känns rimlig. Det är alltså min blick och min idé som styr gruppens innehåll. Jag är envåldshärskare här, vilket ger mig rätt mycket blandade känslor.




När jag tog över som poolvärd för några år sedan valde jag att fortsätta på den inslagna vägen och behöll den strikta modereringsprincip som varit gruppens grund sedan starten. Det är med andra ord ett val jag själv får ta ansvar för. Ursprungligen var vi dock flera administratörer, vilket innebar fler blickar, fler tankar och fler idéer kring medlemmarnas bildförslag. Tyvärr har dessa kollegor fallit ifrån en efter en, i takt med att DeviantArt fick nya ägare och plattformen började röra sig i en riktning som många av oss – inklusive jag själv – upplever som helt fel.

Hittills har jag inte lyckats hitta nya personer som både håller hög fotografisk kvalitet, brinner för ämnet och dessutom är villiga att lägga ner tid på en grupp som LFTC. Numera styr jag därför skutan ensam. På ett sätt kan det kännas befriande, men samtidigt fel, eftersom jag i grunden avskyr diktatur. Men, va fan – det här handlar inte om världspolitik, utan om en liten bildgrupp på DeviantArt.




Anledningen till att LFTC är modererad är hur som helst enkel: jag har sett vad som händer när grupper inte modereras. Det blir lätt ett slags ”hejsan svejsan”, för att uttrycka det milt. I grupper som säger sig vara inriktade på urbant fotografi dyker det plötsligt upp naturbilder, matfotografi och allehanda annat som saknar koppling till det urbana. I grupper för abstrakt fotografi kan man hitta ”tok-roliga” porträtt på den egna katten eller helt ordinära landskapsbilder där det är uppenbart att det abstrakta mest är en efterhandskonstruktion.

Jag skulle kunna fortsätta nästan i all oändlighet med exempel på märkligheter och felplacerade bildidéer jag stöter på. Men det kanske mest kontroversiella – och samtidigt mest besvärliga – är att det produceras enorma mängder uselt fotografi (sett ur mitt perspektiv, naturligtvis). Jag blir uppriktigt trött av att behöva skyffla mig fram genom allt detta visuella brus när jag egentligen letar efter de där guldkornen: bilder som överraskar, engagerar och stannar kvar.

När jag tog över rodret för LFTC ville jag därför att gruppen också skulle vara en plats där kvalitet faktiskt står i centrum. Men här uppstår naturligtvis ett problem, en elefant kliver in i rummet, så att säga:
Vad är kvalitet – och äger jag verkligen svaret på det?

Ja, i det här fallet är det på sätt och vis ganska enkelt, det är min grupp, jag har satt upp reglerna och den som inte uppskattar det förhållningssättet har hundratals andra grupper att vända sig till.



Enkelt, eller hur? Nja. Inte riktigt. Åtminstone inte för mig.

Jag tar ju det här på stort och kanske rätt nördigt allvar, men eftersom jag i praktiken äger makten över vad som är ”bra” och ”dåligt” bland medlemmarnas bildförslag, och över vad som kan betraktas som urbant fotografi och vad som inte kan det, följer också ett ansvar. Visst, ett ansvar inom en mycket begränsad och ganska obetydlig liten värld, men ändå. Jag vill därför försöka förstå vad det är i mitt sätt att se, tänka och känna som gör att jag väljer vissa bilder och väljer bort andra. Och då måste jag börja med mig själv och mitt eget fotograferande.



Att välja och välja bort handlar i grunden om subjektivt tyckande – så långt är allt självklart. Men detta tyckande vilar i sin tur på erfarenhet och kunskap. Jag har ägnat mig åt urbant fotografi, passionerat och fokuserat, i närmare trettio år. Visst har jag ibland trampat lite snett och vinglat iväg på någon annan stig, men jag har alltid tagit mig tillbaka till det urbana spåret och under dessa år i urbaniteternas tjänst har jag arbetat inom i princip alla de kategorier som LFTC omfattar, vilket gör att jag med gott samvete kan säga att jag har en både bred och djup erfarenhet inom området.



När det gäller formell fotografisk utbildning saknar jag sådan. Jag är helt självlärd som fotograf, även om jag har fotograferat – med varierande seriositet – sedan slutet av 1970-talet. Däremot har jag en lång och gedigen utbildning i bild och form bakom mig, dels genom förberedande konstutbildningar, dels genom högre studier på Konstfack. Det innebär, som de flesta redan förstått, att jag i grunden är konstnär och att jag närmar mig fotografi med den tankestrukturen – och även när jag sitter som jury.




Jag är också tillräckligt gammal för att ha utbildats under en tid då den modernistiska traditionen fortfarande var starkt närvarande på konstskolorna. Mycket har förändrats sedan dess, men det modernistiska tänkandet kring form och struktur sitter djupt i mig. Samtidigt försöker jag emellanåt göra uppror mot detta arv, vilket gör att mitt bildseende också rymmer inslag av det premodernistiska, det postmoderna och det samtida. Lite av varje kanske, och jag vet att det låter minst sagt luddigt, lite som när någon får frågan om vilken som är deras favoritmusik och svaret blir: ja, jag gillar väl det mesta… lite av varje liksom.  




För mig är formen i alla fall den absoluta utgångspunkten. Det är ett synsätt som tydligt kan härledas till modernismen. Jag ser estetik och formell stringens som en nyckel – en nyckel som förhoppningsvis öppnar dörren till bildens berättelse. Saknas den nyckeln tar jag mig ofta inte vidare. Ibland leder dörren till ett mer litterärt eller narrativt innehåll, ibland är det formen i sig som utgör berättelsen. Oavsett vilket är det formella och det estetiska avgörande för att jag ska nå fram till bildens kärna.

Problemet med estetik är dock att begreppet ofta förväxlas med ordet ”vackert”, vilket gör det både svajigt och missförstått. Jag vill med en dåres envishet hävda att estetik inte är synonymt med skönhet. ”Vackert” är ett högst personligt omdöme – det du upplever som vackert kan jag uppleva som fullständigt ointressant, och tvärtom. Estetik handlar för mig om hur en bild är uppbyggd: om komposition, om relationen mellan bildens element och om hur dessa används för att förmedla något. Inte om motivet i sig är vackert eller inte. Man skulle möjligen kunna kalla det för en slags visuell matematik.

En medveten hållning till den tvådimensionella ytan – hur fotografen förhåller sig till den förutsättningen – upplever jag att jag ofta kan känna direkt när jag ser andras fotografier. Det låter diffust, jag vet, men där spelar erfarenheten sannolikt en avgörande roll. Det är i alla fall detta jag först söker när jag bedömer bilder i LFTC. Samtidigt finns det ett problem, och det är kategorierna.

Det estetiska berättandet är nämligen inte lika centralt i alla genrer. Detta blir särskilt tydligt inom Photojournalism, där berättelsen ofta väger tyngre än det formella bygget. Visst finns det fotografer inom genren som arbetar mycket medvetet med form, men själva begreppet antyder att innehållet har företräde. För min del är detta den svåraste kategorin att hantera, vilket sannolikt också speglar sig i gruppens bilder. Jag överväger därför att ta bort kategorin helt – dels för att jag känner mig för osäker och oerfaren inom området, men kanske framför allt för att det finns alldeles för få aktiva fotografer på DeviantArt som har en journalistisk utgångspunkt.

Gatufotografi är en annan problematisk, men samtidigt fantastisk, kategori. Problematisk därför att det tycks finnas en föreställning om att bilder automatiskt blir intressanta bara för att de föreställer människor på gatan. Så är det inte, åtminstone inte i mina ögon. Jag ser människor passera över gator, vandra längs trottoarer och sitta på bänkar varje dag. Måste detta också dokumenteras i oändlighet utan någon tydlig idé om varför?

Jag är uppriktigt trött på den stora mängden generiska, innehållslösa bilder av människor i stadsmiljöer som strömmar in till gruppen – ofta utan någon genomtänkt relation till vare sig berättande eller form. Och varför ska vi dessutom ständigt matas med bilder av människor som stirrar ner i sina telefoner? Visst är mobiltelefonen ett av vår samtids stora gissel, och jag har hört gatufotografer vittna om hur svårt det blivit att hitta intressanta skeenden när den urbana interaktionen ersatts av individuell skärmförsjunkenhet. Gatan som teater har förvandlats till en scen fylld av zombies.

Samtidigt kan gatufotografi vara fullständigt lysande när fotografen lyckas fånga en händelse som är både ovanlig och formellt stark. Att befinna sig mitt i skeendet och samtidigt skapa en bild med tydlig komposition och formell stringens är bland det svåraste man kan göra som fotograf. De som behärskar detta är få – och det är kanske just därför vi ser så mycket medelmåttighet inom genren.
Många av dessa generiska varianter skulle möjligen passa bättre in under kategorin City Life. För det är en distinkt skillnad mellan gatufotografi och City Life. Det är inte samma sak.

Jag vill avsluta med att påpeka att bilderna som ackompanjerar denna text består av spridda urbana nedslag från undertecknad. De har inte nödvändigtvis någon direkt koppling till resonemanget och är kanske inte heller särskilt intressanta i sig. Egentligen hade jag hellre visat bilder från gruppen, men av upphovsrättsliga skäl låter det sig inte göras. Den som är nyfiken är dock välkommen att besöka gruppens sida och själv bedöma både bilderna – och hur väl jag egentligen sköter mitt uppdrag.

Följ länken här under:
https://www.deviantart.com/living-for-the-city

Tack för att du tog er tid att läsa
och så önskar jag dig en riktig God Jul och ett Gott nytt År. 😊

Sticks and Stones (may break my bones)

Först och främst måste jag ta tillfället i akt och tacka min älskade hustru Tina för det alldeles utmärkta scouting-jobb hon vid flera tillfällen gjort åt mig. Jag ska ärligt säga att jag är rätt usel på att hitta nya platser och intressanta miljöer för mitt urbana fotografi. Ofta dyker de mest spännande miljöerna bara upp i mina drömmar, och i verkligheten allt mer sällan. Jag drömmer faktiskt ofta att jag hamnar på platser och miljöer som inte existerar utanför min egen hjärnas konstruktioner. Fantastiska platser, industrier, övergivna platser, myllrande urbana miljöer som jag ofta går vilse i. Ofta söker jag en väg hem, eller tillbaka till en startpunkt, men den vägen tillbaka går liksom förlorad och jag hittar aldrig hem, men blir istället bjuden på fantastiska platser och urbana skådespel i en slags never ending story.

Att jag blivit sämre med åren på att verkligen leta beror säkert på flera saker — lathet, vanans makt och min tendens att ”fastna”. Jag tror ju på idén om att gräva där man står, men ibland gräver jag nog lite väl djupt i samma grop, om man säger så. Därför är det fantastiskt att ha någon vid sin sida som både förstår och ser detta och som dessutom gillar att hålla utkik och utforska. Tina är fenomenal på just det — ja, på allt egentligen — men också på att hitta miljöer och platser som passar mitt fotograferande. Så också denna gång.

Eftersom jag arbetat länge med mitt projekt om broar och viadukter tyckte nog Tina att det var hög tid att hitta en ny plats som skulle passa in. Hon åker tvärbanan varje dag mot Solnatrakten där hon arbetar och hade sett en perfekt plats vid Stora Essingen. Sagt och gjort: en lördag i oktober for vi dit. Och oj, vad perfekt det var — ett mäktigt brosystem som sträcker sig över Mälaren mellan Stora och Lilla Essingen. Essingebron består av tre parallella brospann, byggda mellan 1965 och 1967: två för Essingeleden och ett för lokaltrafiken.

Att ta sig ner mot vattnet under broarna var dock lättare sagt än gjort. Det är rejäl nivåskillnad mellan tvärbanans hållplats och vattnet, och vägen dit består av en helsikes massa trappor. Nedåt går ju bra, tänkte jag, men uppåt... ja, det fick bli ett senare problem.

Väl nere under brospannet kändes det som att kliva in i en pelarsal. Min nördiga hjärna flög direkt till ”dvärgaklyft” i Sagan om Ringen. Men så såg jag något som skulle bli både dagens höjdpunkt och ett litet missöde: märkliga ”installationer” av träpinnar lutade mot bropelarna. Det såg ut som en bisarr form av street art, fast med grenar i stället för sprayfärg. Jag visste då inte att det faktiskt var lämningar av en konstinstallation utförd av Roger Persson och Carlos Amigo. För mig uppstod en nästan magisk, rituell stämning – som om naturen själv skapat sin egen konst. Det här var jag tvungen att försöka fånga med kameran.

Men att ta sig fram till motiven visade sig vara svårare än jag trott. I min iver försökte jag nämligen gena nerför en sluttning mot bropelarna, i stället för att klokt som Tina ta stigen runt. Sluttningen var på tok för brant och hal för en hyggligt gammal man som jag, och jag föll handlöst. Jag rullade några varv innan jag fick stopp på min klumpiga kropp. Lyckligtvis var marken täckt av blöta höstlöv — vilket nog både orsakade fallet och lindrade det. Jag blev mest förvånad, smutsig och fick min självbild rejält kantstött. Kameran däremot, som rullat med bland löv och lera, klarade sig tack vare vädertätningen och gick att torka av.

Själv såg jag mindre fräsch ut, men vad gör man inte för konsten.

I efterhand förstår jag varför jag döpte serien till ”Sticks and Stones (may break my bones)”, den gamla engelska ramsan från sent 1800-tal som skulle hjälpa barn att stå emot verbal mobbning. Den fick senare en diametralt motsatt ramsa: ”The blow of a whip raises a welt, but a blow of the tongue crushes the bones.” Jag tänker dock inte gå djupare in i den debatten här, men kombinationen av mitt fall och motiven — pinnar och sten — fick mig i alla fall att tänka på den ramsan.

Jag vill avsluta det här inlägget med att bygga upp min något stukade självbild igen genom att faktiskt skryta lite: en av bilderna från denna dag fick utmärkelsen ”Explore” på Flickr, liksom en av mina senaste monokroma bilder. Ni ser dem här nedanför.

Den monokroma bilden heter Watchers, och Inger här på FS kommenterade bilden och kallade det hela för något i stil med en en sorts filosofisk bordtennis där man kan fråga sig: vem tittar egentligen på vem? Jag håller med och tycker den rymmer flera lager kring just detta med att spegla sig i andra — och även du som betraktare blir en del av det.

Trots att jag har få följare på Flickr får jag ganska ofta utmärkelser där, vilket förvånar mig varje gång. Men min analys är att antalet följare spelar mindre roll än man tror. Om ni vill se vilka av mina bilder som fått ”Explore” förutom de två här ovan, finns de här:
https://www.flickr.com/photos/samuelporomaa/albums/72157719502086073/

Låt mig också till sist säga att grejen med den här utmärkelsen är att den bild som fått ”explore” drar till sig väldigt mycket uppmärksamhet, många fler views och likes helt enkelt än man normalt får. Det har alltså väldigt lite att göra med antalet följare och det leder väldigt sällan till att jag, i alla fall, får fler följare, utan allt fokus landar några dagar på en specifik bild, that’s it… 😉

Så en del gott för ens ego, en del ”jaha”, men glad blir man ju varje gång det händer, så…😊