Insnöad

När jag tittar ut på omgivningen ser jag en enda stor torrnålsgravyr, eller kanske en etsning – eller varför inte ett monokromt fotografi. Alla färger är liksom bortsnöade och kvar finns bara det svarta, det vita och den grå skalan däremellan.

Snön jobbar enträget på med att täcka över allt som kommer i dess väg – som Tipp-Ex. Det målas över och raderas, mellanton efter mellanton, ända ner till svärtan. Men när jag tittar ut genom fönstret i vår lilla loggia just nu känns verkligheten ändå fortfarande greppbar. Visserligen ny, på något vis, men ändå distinkt grafisk i sitt uttryck.

Nu gäller det att fånga ögonblicket, ta chansen. Snart är det helt vitt därute – eller så smälter allt och det grå tar över och vi har återigen en mörk, färglös sörja av typisk Stockholmsvinter. Allt blir som vanligt, helt enkelt.

Egentligen är det där svartvita inte riktigt min grej. Jag älskar färg och känner mig mer hemma när jag får arbeta med subtila färgnyanser och toner. Det har förstås sin grund i att jag började min bana som målare, och det fick liksom följa med in i mitt fotograferande.



Det betyder dock inte att jag har något emot svartvitt eller monokromt och jag brukar försöka tänka enkelt kring det där — om färgen inte tillför något till form och uttryck, ja då får den kliva åt sidan. Men allt som oftast tycker jag att färg faktiskt tillför något – förmodligen just på grund av min bakgrund.



Här och nu finns det dock ingen annan väg att ta än den monokroma. Det är helt enkelt för grafiskt därute för att gå vilse i en massa påhitt i färg. Fast jävlar vad det ser kallt och ruggigt ut. Snöstormen Anna viner mellan husknutarna och att ge sig ut med kameran nu känns rätt avlägset – på gränsen till galenskap.

Jag tror att jag tar bilderna genom fönstret här inne i loggian i stället. Så får det bli. Det är visserligen allt annat än enkelt och valmöjligheterna är begränsade, men skam den som ger sig. Så nu är det färdigskrivet för den här gången – här kommer alla bilderna, på en och samma gång.

Ekorrhjulet

Den 31 december 2025 slutade hjulet snurra för ett ögonblick och jag passade på att hoppa av, efter att ha arbetat cirka fyrtio år inom vård och omsorg. Nu är jag officiellt pensionär. Nu kan jag äntligen springa helt fritt. Okej, kanske inte direkt springa, och helt fritt vet jag inte heller, men jag känner mig fri — fattig som en kyrkråtta visserligen, men fri som en fågel. 



Egentligen var det aldrig min plan att jobba med äldreomsorg, inte längre än nödvändigt i alla fall. Jag skulle ju bli konstnär, men man måste också kunna försörja sig. Så när jag flyttade ner till Stockholm från Luleå, där jag precis avslutat en förberedande konstutbildning, var siktet inställt på att fortsätta mina studier och helst då på Kungliga Konstakademien. Men under tiden behövde jag ett ”brödjobb”.

Min bror arbetade på Dalens sjukhus, strax söder om Stockholm och han tyckte att jag skulle söka en timanställning där. Så det gjorde jag. På den tiden var det inte särskilt svårt att få jobb inom vården – en trend som för övrigt håller i sig. Jag fick jobbet direkt och ett år senare var jag tillsvidareanställd. 

Parallellt med arbetet sökte jag till Konstakademien. Tre år i rad faktiskt, utan att bli antagen. Men jag vägrade ge upp, jag var nämligen helt övertygad om att är man bara tillräckligt spännande och utvecklingsbar (vilket jag tyckte att jag var), så kommer det att löna sig till slut. Det här var innan jag fattade hur konstvärlden faktiskt fungerar. Om du vill bli antagen till den skolan kan det vara bra att ha kontakter och allra helst föräldrar som är etablerade konstnärer.



Låter jag bitter?
”Nej JAG är inte bitter”!
Idag fattar jag att det är mer komplext än så, men då blev det ett rätt tufft uppvaknande. Jag var dock fortfarande helt övertygad om min egen förträfflighet, som den ungtupp jag var, så planen behövde bara justeras en aning. Jag skippade Konstakademien helt enkelt, sökte till avdelningen för Bild och Miljö på Konstfack och blev antagen direkt. Det ångrar jag inte en endaste sekund. Det kom att bli fem helt fantastiska år av högre konststudier.

 
Jag fortsatte att jobba extra under de där fem åren för att dryga ut studielånet. Tillsvidareanställningen sade jag dock upp, eftersom jag var helt övertygad om att när jag studerat färdigt, skulle jag stänga dörren till vårdyrket för gott, men så blev det inte.

Under mitt sista år på Konstfack blev jag headhuntad av Galerie Linnaeus på Sturegatan — ett anrikt och väl respekterat galleri som funnits sedan femtiotalet och vars inriktning vilade tryggt i den stora svenska traditionen av måleri. Under hela 90-talet ställde jag ut där, både separat och i grupp. Det gick bra. Jag sålde bra. Livet lekte. Men inkomsterna räckte ändå inte för ett drägligt liv, så jag fortsatte att arbeta på Dalen och så småningom fick jag återigen en tillsvidareanställning.



1991 genomfördes Ädelreformen och Kommunen tog över huvudmannaskapet för äldreomsorgen. Dalens Sjukhus delades upp i en sjukhusdel och en sjukhemsdel. Jag började jobba på Dalens Sjukhem, utbildade mig till undersköterska och fick en nattjänst 1992, vilket passade mig alldeles utmärkt: långa pass, långa sammanhängande ledigheter — tid jag kunde ägna åt mitt måleri.



Men att arbeta i omsorgen är allt annat än enkelt (även om våra politiker ofta påstår att omsorgen handlar om enklare jobb). Det kräver hundraprocentigt engagemang. Kunskap. Erfarenhet. Fysisk och mental styrka.  Och jag har alltid haft svårt att göra något halvhjärtat, så jag tog mig an omsorgsarbetet med samma energi och allvar som mitt konstnärskap.

Det sliter en itu.



Jag är först och främst konstnär. Jag har alltid velat arbeta med konst i någon form, faktiskt ända sedan barnsben. Det är en drivkraft inom mig som är absolut livsnödvändig. Jag kan inte leva utan detta, det går bara inte. Men jag är också fostrad i att man faktiskt skall göra rätt för sig, och så är jag en trygghetsnarkoman. Jag vill känna mig trygg, vad gäller allt det där basala som livet kräver — ett bra boende till exempel och en trygg ekonomi. Så det är nog främsta orsaken till att jag stannat kvar inom omsorgen och inte kastat mig ut i en fullständigt otrygg tillvaro som konstnär.



Jag har dock aldrig tummat på mitt konstnärliga arbete – numera som fotograf – men inte heller på mitt arbete som undersköterska. När jag möter, hjälper och sköter om gör jag det med full närvaro. Det har jag alltid gjort. Men det sliter på en, det gör det.

Så har mina fyrtio år i omsorgen sett ut: total närvaro, stort engagemang – och en ständig längtan därifrån.

2009 flyttade Dalens Sjukhem till ett mindre boende i Stureby. Arbetsvillkoren för oss nattarbetare förändrades också radikalt i och med den flytten. Från att alltid haft kolleger och arbetskamrater blev det nu ett ensamarbete.




Boendet består av tre avdelningar, uppdelad i tre våningsplan. På varje våning bor 18 personer och på natten jobbar en personal per våningsplan och så har vi också en fjärde person som fungerar som löpare – en funktion som kommunen nu vill ta bort.

Jag har under alla dessa år arbetat på boendets så kallade somatiska avdelning. De övriga två avdelningarna är demensboenden.



På en somatisk avdelning bor först och främst svårt multisjuka äldre, men vi har också personer med psykiatriska diagnoser och även äldre med demens som saknar utredning. Man kan på sätt och vis säga att ett somatiskt vård och omsorgsboende liknar det vi förr om åren kallade för långvård.

Att ensam ansvara för 18 svårt sjuka är ett enormt ansvar. Det kräver erfarenhet, kunskap och ett brinnande engagemang. Det kräver ett empatiskt förhållningssätt till varje brukare, att du kan möta och hantera ensamhet, förvirring, ångest, sorg och smärta – men också glädje.

Att du kan hantera liv och död.

Jag står ju ensam i frontlinjen som nattpersonal. Visst, det finns sjuksköterskor att tillgå, men ingen närvarande på boendet nattetid, utan sjuksköterskan är patrullerande och har ansvar för många fler boenden än bara vårt. Så jag blir alltid den som måste ta de första besluten, göra de första bedömningarna. Vara den som observerar förändringar i en brukares mående, vara den som administrerar mediciner, den som sköter om och hjälper till med brukarens personliga hygien och den som dokumenterar och rapporterar alla förändringar som är av vikt i vård och omsorgsarbetet.

Därför är det förnedrande när politiker påstår att omsorgsarbete är enkelt. Att möta andra människor på riktigt är aldrig enkelt. Våra äldre är människor, med hela liv bakom sig. Varje möte kräver respekt. Varje gång. Och jag vet att jag är bra på detta. Bekräftelsen syns i den boendes blick, eller när man får höra:
”Åh, vad skönt att det är du som jobbar i natt. Då kan jag känna mig trygg.”



2017 drabbades jag av cancer. Behandlingarna var brutala. Cancern försvann, men jag fick en strålningsskada i höger axels nervplexa. Cirka 50 procent av högra armens funktion och styrka är nu borta. Nerver går inte att reparera. Jag tränar regelbundet för att bibehålla så mycket som möjligt av det jag har kvar, och så länge som möjligt, men utsikterna är inte goda.

Jag har dock fortsatt arbeta trots skadan. Det har gått, men varje moment i jobbet blir dubbelt så svårt när man inte har en fullt fungerande fysik och dessutom måste hantera svåra nervsmärtor.

Men att söka långtidssjukskrivning har liksom inte funnits på kartan, hur dumt det nu än låter.



Nå, strax före sommaren hade jag mitt sista lönesamtal med chefen, inför årets lönerevision. Och då tänkte jag att det här är min sista chans att bli sedd inte bara av brukare och kolleger utan även av min arbetsgivare. Så jag gick ut ganska hårt, eller i alla fall öppet och ärligt. Jag lade allt på bordet så att säga. Berättade hur jag jobbar, om mitt engagemang för varje enskild individ, hur jag bemöter och hur jag blir bemött. Alla fina ord jag fått från brukarna, om den trygghet som de upplever att jag ger och utstrålar Att jag är en lyssnande inkännande person, som ger dem en säker och trygg omsorg.

Jag försökte också tydliggöra att jag har en lång erfarenhet och kunskap inom mitt arbetsområde och hur krävande nattarbetet är med det ansvar vi har eftersom vi jobbar ensamma och även hur mycket svårare det är att jobba med en och en halv arm, inte två, men att jag trots detta gör ett jävligt bra jobb (ja utan ”jävligt” då, det är ju ändå chefen man pratar med).



Men hon blev inte det minsta imponerad utan menade att det är något som arbetsgivaren förväntar sig av mig. Hon ville lägga mig på en medelnivå. Okej jag har varit med om detta förr, att hamna på medel i lönesamtal som känns riggade. Det spelar ingen roll hur duktig, ansvarskännande, erfaren och kunnig du är i omsorgsarbetet, nej för att få ett rejält lönelyft så krävs något helt annat och det har inte det minsta att göra med ditt huvuduppdrag som omsorgspersonal, utan det handlar om saker som vi på golvet inte sysslar med.

Alltså de lönekriterier som skall ligga till grund för hur löner sätts är konstruerade på ett sådant vis att det framförallt gynnar sjuksköterskor och chefer. Jag tog upp det där med vår fackliga representant på natten och han bekräftade mycket riktigt att dessa lönekriterier är satta av arbetsgivaren utan att facket fått vara med och tycka till.

Nå i avtalet står det att om du kommer upp till medel, så är du garanterad ett lönepåslag på 400 kronor. Så jag tänkte att jag får väl nöja mig med det då. Jag slutar ju snart och chefen tyckte att jag var en medelmåtta — igen — det kan jag inte ändra på. 400 kronor är visserligen uselt, men okej. Jag blir vid min läst. Jag tänker inte bråka.



Vad fick jag då för löneökning, jo strax före jul fick jag veta att jag fått 77 kronor i lönepåslag. Vilken fin julklapp, eller hur?

Mitt arbete var alltså inte ens värt en hundring. Det blev mitt kvitto efter fyrtio års slit. Inte ens 100 spänn var det värt. Så kändes det. En riktig käftsmäll från en arbetsgivare jag varit lojal mot fyra decennier. Och inte kunde jag konfrontera den där chefen heller, hon som jag hade lönesamtalet med och fråga varför hon placerat mig i botten trots att hon sade att jag var medel, för hon slutade strax efter avtalsförhandlingarna och nu har vi en ny chef som inte alls var inblandad.

Jag skall ärligt säga att den sista tiden har jag inte ens känt mig välkommen på boendet. Jag har jobbat på som vanligt, gjort det jag skall, men känt mig som en främling.

Den 30 december var jag så tillbaka en sista gång på jobbet för att tömma mitt skåp och lämna tillbaka nyckelbricka och inloggningskort. Chefen tog emot min bricka och mitt kort — och så var det inte mer med det. Så här efteråt kan jag tycka att Stockholm Stad nog ändå borde ha haft råd med en blomsterkvast, som ett litet tack. Men så blev det inte.

På vägen hem knöt jag näven i fickan, men så tänkte jag på de där orden från en av mina boende jag fick en natt: ”Åh, är det du som jobbar i natt. Vad skönt då kan jag sova tryggt”.

Det tar jag med mig som ett minne att vårda ömt, nu när jag äntligen är fri.

Stockholms stad som arbetsgivare kan få mitt finger.
Nu kliver jag av ekorrhjulet.

Och den här gången hoppar jag inte på igen…



Till sist vill jag bara säga att bilderna i det här inlägget har väldigt lite att göra med texten, som ni förstår, förutom det faktum att jag äntligen kan syssla med just detta på heltid — med mina bilder och den känslan är obeskrivbar…

Det estetiska berättandet

Jag är, som ni förmodligen redan vet, poolvärd för en grupp på DeviantArt som heter Living For The City (LFTC). Gruppen grundades för fjorton år sedan med målsättningen att visa fotografi av hög kvalitet inom det urbana fältet. Eftersom bilder tagna i urbana miljöer knappast kan sägas utgöra en genre i sig, utan snarare fungerar som ett paraply under vilket många genrer ryms, har LFTC numera en dubbel ambition: dels att fånga upp det bästa inom området (då begränsat till DeviantArt), dels att hålla ett brett synfält vad gäller utgångspunkter, idéer och uttryck.

Vi visar därför bilder inom följande kategorier: Cityscapes, Street, Architecture, Photojournalism, City Life, People, Long Exposure, Black and White, Transport, Urbex, Signs, Graffiti and Street Art, Graphic Mode, Urban Conceptual och Urbanity.

Puh, tänker du kanske – och det gör jag också emellanåt, särskilt eftersom jag driver gruppen ensam. LFTC är dessutom en modererad grupp, vilket innebär att medlemmarna skickar in sina bilder för publicering, de väljer själva kategori, och därefter är det jag som avgör om bilden ska publiceras och om kategorin känns rimlig. Det är alltså min blick och min idé som styr gruppens innehåll. Jag är envåldshärskare här, vilket ger mig rätt mycket blandade känslor.




När jag tog över som poolvärd för några år sedan valde jag att fortsätta på den inslagna vägen och behöll den strikta modereringsprincip som varit gruppens grund sedan starten. Det är med andra ord ett val jag själv får ta ansvar för. Ursprungligen var vi dock flera administratörer, vilket innebar fler blickar, fler tankar och fler idéer kring medlemmarnas bildförslag. Tyvärr har dessa kollegor fallit ifrån en efter en, i takt med att DeviantArt fick nya ägare och plattformen började röra sig i en riktning som många av oss – inklusive jag själv – upplever som helt fel.

Hittills har jag inte lyckats hitta nya personer som både håller hög fotografisk kvalitet, brinner för ämnet och dessutom är villiga att lägga ner tid på en grupp som LFTC. Numera styr jag därför skutan ensam. På ett sätt kan det kännas befriande, men samtidigt fel, eftersom jag i grunden avskyr diktatur. Men, va fan – det här handlar inte om världspolitik, utan om en liten bildgrupp på DeviantArt.




Anledningen till att LFTC är modererad är hur som helst enkel: jag har sett vad som händer när grupper inte modereras. Det blir lätt ett slags ”hejsan svejsan”, för att uttrycka det milt. I grupper som säger sig vara inriktade på urbant fotografi dyker det plötsligt upp naturbilder, matfotografi och allehanda annat som saknar koppling till det urbana. I grupper för abstrakt fotografi kan man hitta ”tok-roliga” porträtt på den egna katten eller helt ordinära landskapsbilder där det är uppenbart att det abstrakta mest är en efterhandskonstruktion.

Jag skulle kunna fortsätta nästan i all oändlighet med exempel på märkligheter och felplacerade bildidéer jag stöter på. Men det kanske mest kontroversiella – och samtidigt mest besvärliga – är att det produceras enorma mängder uselt fotografi (sett ur mitt perspektiv, naturligtvis). Jag blir uppriktigt trött av att behöva skyffla mig fram genom allt detta visuella brus när jag egentligen letar efter de där guldkornen: bilder som överraskar, engagerar och stannar kvar.

När jag tog över rodret för LFTC ville jag därför att gruppen också skulle vara en plats där kvalitet faktiskt står i centrum. Men här uppstår naturligtvis ett problem, en elefant kliver in i rummet, så att säga:
Vad är kvalitet – och äger jag verkligen svaret på det?

Ja, i det här fallet är det på sätt och vis ganska enkelt, det är min grupp, jag har satt upp reglerna och den som inte uppskattar det förhållningssättet har hundratals andra grupper att vända sig till.



Enkelt, eller hur? Nja. Inte riktigt. Åtminstone inte för mig.

Jag tar ju det här på stort och kanske rätt nördigt allvar, men eftersom jag i praktiken äger makten över vad som är ”bra” och ”dåligt” bland medlemmarnas bildförslag, och över vad som kan betraktas som urbant fotografi och vad som inte kan det, följer också ett ansvar. Visst, ett ansvar inom en mycket begränsad och ganska obetydlig liten värld, men ändå. Jag vill därför försöka förstå vad det är i mitt sätt att se, tänka och känna som gör att jag väljer vissa bilder och väljer bort andra. Och då måste jag börja med mig själv och mitt eget fotograferande.



Att välja och välja bort handlar i grunden om subjektivt tyckande – så långt är allt självklart. Men detta tyckande vilar i sin tur på erfarenhet och kunskap. Jag har ägnat mig åt urbant fotografi, passionerat och fokuserat, i närmare trettio år. Visst har jag ibland trampat lite snett och vinglat iväg på någon annan stig, men jag har alltid tagit mig tillbaka till det urbana spåret och under dessa år i urbaniteternas tjänst har jag arbetat inom i princip alla de kategorier som LFTC omfattar, vilket gör att jag med gott samvete kan säga att jag har en både bred och djup erfarenhet inom området.



När det gäller formell fotografisk utbildning saknar jag sådan. Jag är helt självlärd som fotograf, även om jag har fotograferat – med varierande seriositet – sedan slutet av 1970-talet. Däremot har jag en lång och gedigen utbildning i bild och form bakom mig, dels genom förberedande konstutbildningar, dels genom högre studier på Konstfack. Det innebär, som de flesta redan förstått, att jag i grunden är konstnär och att jag närmar mig fotografi med den tankestrukturen – och även när jag sitter som jury.




Jag är också tillräckligt gammal för att ha utbildats under en tid då den modernistiska traditionen fortfarande var starkt närvarande på konstskolorna. Mycket har förändrats sedan dess, men det modernistiska tänkandet kring form och struktur sitter djupt i mig. Samtidigt försöker jag emellanåt göra uppror mot detta arv, vilket gör att mitt bildseende också rymmer inslag av det premodernistiska, det postmoderna och det samtida. Lite av varje kanske, och jag vet att det låter minst sagt luddigt, lite som när någon får frågan om vilken som är deras favoritmusik och svaret blir: ja, jag gillar väl det mesta… lite av varje liksom.  




För mig är formen i alla fall den absoluta utgångspunkten. Det är ett synsätt som tydligt kan härledas till modernismen. Jag ser estetik och formell stringens som en nyckel – en nyckel som förhoppningsvis öppnar dörren till bildens berättelse. Saknas den nyckeln tar jag mig ofta inte vidare. Ibland leder dörren till ett mer litterärt eller narrativt innehåll, ibland är det formen i sig som utgör berättelsen. Oavsett vilket är det formella och det estetiska avgörande för att jag ska nå fram till bildens kärna.

Problemet med estetik är dock att begreppet ofta förväxlas med ordet ”vackert”, vilket gör det både svajigt och missförstått. Jag vill med en dåres envishet hävda att estetik inte är synonymt med skönhet. ”Vackert” är ett högst personligt omdöme – det du upplever som vackert kan jag uppleva som fullständigt ointressant, och tvärtom. Estetik handlar för mig om hur en bild är uppbyggd: om komposition, om relationen mellan bildens element och om hur dessa används för att förmedla något. Inte om motivet i sig är vackert eller inte. Man skulle möjligen kunna kalla det för en slags visuell matematik.

En medveten hållning till den tvådimensionella ytan – hur fotografen förhåller sig till den förutsättningen – upplever jag att jag ofta kan känna direkt när jag ser andras fotografier. Det låter diffust, jag vet, men där spelar erfarenheten sannolikt en avgörande roll. Det är i alla fall detta jag först söker när jag bedömer bilder i LFTC. Samtidigt finns det ett problem, och det är kategorierna.

Det estetiska berättandet är nämligen inte lika centralt i alla genrer. Detta blir särskilt tydligt inom Photojournalism, där berättelsen ofta väger tyngre än det formella bygget. Visst finns det fotografer inom genren som arbetar mycket medvetet med form, men själva begreppet antyder att innehållet har företräde. För min del är detta den svåraste kategorin att hantera, vilket sannolikt också speglar sig i gruppens bilder. Jag överväger därför att ta bort kategorin helt – dels för att jag känner mig för osäker och oerfaren inom området, men kanske framför allt för att det finns alldeles för få aktiva fotografer på DeviantArt som har en journalistisk utgångspunkt.

Gatufotografi är en annan problematisk, men samtidigt fantastisk, kategori. Problematisk därför att det tycks finnas en föreställning om att bilder automatiskt blir intressanta bara för att de föreställer människor på gatan. Så är det inte, åtminstone inte i mina ögon. Jag ser människor passera över gator, vandra längs trottoarer och sitta på bänkar varje dag. Måste detta också dokumenteras i oändlighet utan någon tydlig idé om varför?

Jag är uppriktigt trött på den stora mängden generiska, innehållslösa bilder av människor i stadsmiljöer som strömmar in till gruppen – ofta utan någon genomtänkt relation till vare sig berättande eller form. Och varför ska vi dessutom ständigt matas med bilder av människor som stirrar ner i sina telefoner? Visst är mobiltelefonen ett av vår samtids stora gissel, och jag har hört gatufotografer vittna om hur svårt det blivit att hitta intressanta skeenden när den urbana interaktionen ersatts av individuell skärmförsjunkenhet. Gatan som teater har förvandlats till en scen fylld av zombies.

Samtidigt kan gatufotografi vara fullständigt lysande när fotografen lyckas fånga en händelse som är både ovanlig och formellt stark. Att befinna sig mitt i skeendet och samtidigt skapa en bild med tydlig komposition och formell stringens är bland det svåraste man kan göra som fotograf. De som behärskar detta är få – och det är kanske just därför vi ser så mycket medelmåttighet inom genren.
Många av dessa generiska varianter skulle möjligen passa bättre in under kategorin City Life. För det är en distinkt skillnad mellan gatufotografi och City Life. Det är inte samma sak.

Jag vill avsluta med att påpeka att bilderna som ackompanjerar denna text består av spridda urbana nedslag från undertecknad. De har inte nödvändigtvis någon direkt koppling till resonemanget och är kanske inte heller särskilt intressanta i sig. Egentligen hade jag hellre visat bilder från gruppen, men av upphovsrättsliga skäl låter det sig inte göras. Den som är nyfiken är dock välkommen att besöka gruppens sida och själv bedöma både bilderna – och hur väl jag egentligen sköter mitt uppdrag.

Följ länken här under:
https://www.deviantart.com/living-for-the-city

Tack för att du tog er tid att läsa
och så önskar jag dig en riktig God Jul och ett Gott nytt År. 😊

Sticks and Stones (may break my bones)

Först och främst måste jag ta tillfället i akt och tacka min älskade hustru Tina för det alldeles utmärkta scouting-jobb hon vid flera tillfällen gjort åt mig. Jag ska ärligt säga att jag är rätt usel på att hitta nya platser och intressanta miljöer för mitt urbana fotografi. Ofta dyker de mest spännande miljöerna bara upp i mina drömmar, och i verkligheten allt mer sällan. Jag drömmer faktiskt ofta att jag hamnar på platser och miljöer som inte existerar utanför min egen hjärnas konstruktioner. Fantastiska platser, industrier, övergivna platser, myllrande urbana miljöer som jag ofta går vilse i. Ofta söker jag en väg hem, eller tillbaka till en startpunkt, men den vägen tillbaka går liksom förlorad och jag hittar aldrig hem, men blir istället bjuden på fantastiska platser och urbana skådespel i en slags never ending story.

Att jag blivit sämre med åren på att verkligen leta beror säkert på flera saker — lathet, vanans makt och min tendens att ”fastna”. Jag tror ju på idén om att gräva där man står, men ibland gräver jag nog lite väl djupt i samma grop, om man säger så. Därför är det fantastiskt att ha någon vid sin sida som både förstår och ser detta och som dessutom gillar att hålla utkik och utforska. Tina är fenomenal på just det — ja, på allt egentligen — men också på att hitta miljöer och platser som passar mitt fotograferande. Så också denna gång.

Eftersom jag arbetat länge med mitt projekt om broar och viadukter tyckte nog Tina att det var hög tid att hitta en ny plats som skulle passa in. Hon åker tvärbanan varje dag mot Solnatrakten där hon arbetar och hade sett en perfekt plats vid Stora Essingen. Sagt och gjort: en lördag i oktober for vi dit. Och oj, vad perfekt det var — ett mäktigt brosystem som sträcker sig över Mälaren mellan Stora och Lilla Essingen. Essingebron består av tre parallella brospann, byggda mellan 1965 och 1967: två för Essingeleden och ett för lokaltrafiken.

Att ta sig ner mot vattnet under broarna var dock lättare sagt än gjort. Det är rejäl nivåskillnad mellan tvärbanans hållplats och vattnet, och vägen dit består av en helsikes massa trappor. Nedåt går ju bra, tänkte jag, men uppåt... ja, det fick bli ett senare problem.

Väl nere under brospannet kändes det som att kliva in i en pelarsal. Min nördiga hjärna flög direkt till ”dvärgaklyft” i Sagan om Ringen. Men så såg jag något som skulle bli både dagens höjdpunkt och ett litet missöde: märkliga ”installationer” av träpinnar lutade mot bropelarna. Det såg ut som en bisarr form av street art, fast med grenar i stället för sprayfärg. Jag visste då inte att det faktiskt var lämningar av en konstinstallation utförd av Roger Persson och Carlos Amigo. För mig uppstod en nästan magisk, rituell stämning – som om naturen själv skapat sin egen konst. Det här var jag tvungen att försöka fånga med kameran.

Men att ta sig fram till motiven visade sig vara svårare än jag trott. I min iver försökte jag nämligen gena nerför en sluttning mot bropelarna, i stället för att klokt som Tina ta stigen runt. Sluttningen var på tok för brant och hal för en hyggligt gammal man som jag, och jag föll handlöst. Jag rullade några varv innan jag fick stopp på min klumpiga kropp. Lyckligtvis var marken täckt av blöta höstlöv — vilket nog både orsakade fallet och lindrade det. Jag blev mest förvånad, smutsig och fick min självbild rejält kantstött. Kameran däremot, som rullat med bland löv och lera, klarade sig tack vare vädertätningen och gick att torka av.

Själv såg jag mindre fräsch ut, men vad gör man inte för konsten.

I efterhand förstår jag varför jag döpte serien till ”Sticks and Stones (may break my bones)”, den gamla engelska ramsan från sent 1800-tal som skulle hjälpa barn att stå emot verbal mobbning. Den fick senare en diametralt motsatt ramsa: ”The blow of a whip raises a welt, but a blow of the tongue crushes the bones.” Jag tänker dock inte gå djupare in i den debatten här, men kombinationen av mitt fall och motiven — pinnar och sten — fick mig i alla fall att tänka på den ramsan.

Jag vill avsluta det här inlägget med att bygga upp min något stukade självbild igen genom att faktiskt skryta lite: en av bilderna från denna dag fick utmärkelsen ”Explore” på Flickr, liksom en av mina senaste monokroma bilder. Ni ser dem här nedanför.

Den monokroma bilden heter Watchers, och Inger här på FS kommenterade bilden och kallade det hela för något i stil med en en sorts filosofisk bordtennis där man kan fråga sig: vem tittar egentligen på vem? Jag håller med och tycker den rymmer flera lager kring just detta med att spegla sig i andra — och även du som betraktare blir en del av det.

Trots att jag har få följare på Flickr får jag ganska ofta utmärkelser där, vilket förvånar mig varje gång. Men min analys är att antalet följare spelar mindre roll än man tror. Om ni vill se vilka av mina bilder som fått ”Explore” förutom de två här ovan, finns de här:
https://www.flickr.com/photos/samuelporomaa/albums/72157719502086073/

Låt mig också till sist säga att grejen med den här utmärkelsen är att den bild som fått ”explore” drar till sig väldigt mycket uppmärksamhet, många fler views och likes helt enkelt än man normalt får. Det har alltså väldigt lite att göra med antalet följare och det leder väldigt sällan till att jag, i alla fall, får fler följare, utan allt fokus landar några dagar på en specifik bild, that’s it… 😉

Så en del gott för ens ego, en del ”jaha”, men glad blir man ju varje gång det händer, så…😊

Verklighetens scenografer

Jag tänker ibland på ett blogginlägg jag läste för många år sedan, skrivet av en av mina fotokompisar. Han resonerade kring vad som är viktigt att ha med sig när man fotograferar – inte bara i kameraväskan, utan i största allmänhet. Överst på hans lista stod något så enkelt som fotriktiga skor.

Det där kan jag verkligen skriva under på – i alla fall om man fotar på det sätt som både han och jag gör. Det blir nämligen mycket vandring och ärligt talat så tycker jag att det bara blir mer och mer av den varan och mindre av att verkligen hitta det där som griper tag i en.


2011

Men det finns något positivt med det också. Långa promenader ger både motion – vilket jag definitivt behöver – och tid att tänka. Och just det där, att få tänka, att bära med sig idéer och funderingar, är för mig minst lika viktigt som att ha bra skor. Så fungerar jag.

Jag behöver bygga idévärldar, ofta i projektform, kring det jag gör, även om de ibland bara blir luftslott som snabbt blåser bort i vinden. Men det till trots är jag övertygad om att det är den medvetna tanken kring estetik, form, innehåll – och det personliga i bildspråket – som är avgörande för att man överhuvudtaget ska ha en chans att synas eller det viktigaste av allt — kunna beröra.

Så ja – fotriktiga skor är viktiga. Men en medveten blick och tanke bakom kameran är kanske ännu viktigare.


2014

Nå, varför pratar jag om det här nu? Jo, ju mer tid jag tillbringar här på Fotosidan, desto mer längtar jag efter inspirerande samtal om själva bildskapandet – idéer, tankar, visioner. Fler diskussioner om fotografi som uttrycksform, och kanske lite mindre fokus på tävlingar, betyg och innehållet i våra kameraväskor.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 200/stativ)

Visst, en kamera behövs förstås för att fotografera – det säger sig självt. Men nog är vi fotografer väldigt fixerade vid utrustningen. En snabb titt här på sajten räcker för att se det: mängder av artiklar och diskussioner handlar om kameror, objektiv och kringutrustning – men hur många handlar om bildens idé? Kanske, om man ska vara lite cynisk, beror det på att tankar om bild och berättande inte genererar lika mycket klick som nya produktlanseringar.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 200/stativ)

Jag har själv tänkt mycket på det här – särskilt eftersom jag, om jag ska vara helt ärlig (och det ska man ju vara), också älskar att grotta ner mig i pryltester och jämförelser. Jag vet att det kan verka kluvet – kanske även med inslag av lite dubbelmoral – och visst är det så. Därför har jag också försökt förstå vad det egentligen är med alla dessa blanka, högpresterande maskiner som lockar så?


2014

För jag tror inte – inte ett ögonblick – att bättre utrustning automatiskt ger bättre eller mer intressanta bilder. Det krävs något mer. Någon bakom kameran som har en idé, en känsla, en medvetenhet i sitt hantverk. Jag ser det hela tiden: det räcker inte att ha dyr utrustning. Alla är inte fotografer bara för att de bär på en kamera för tiotusentals kronor.

Och samtidigt… så kan jag ändå inte låta bli att sukta efter prylar jag sällan har råd att köpa.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 3200)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 1000)


 År 2018 behandlades jag för cancer i svalget. Det blev cellgifter – men framför allt en extremt tuff strålbehandling, en så kallad maxdos, med strålning i halsregionen varje vardag under sex veckor.


Nikkor Z 50mm f/1,8 S (ISO 160)

Behandlingen lyckades – jag blev kvitt min cancer, gudskelov – men den lämnade också efter sig biverkningar som jag kommer att få leva med resten av livet. En av de mest påtagliga är en nervskada i det nervplexa som sitter i höger axel. Den påverkar både muskler och rörelseförmåga i min högra arm och hand.

Resultatet: kraftigt nedsatt finmotorik, cirka 40 % förlorad styrka och rörelse i armen. Det har – förstås – fått konsekvenser för hur jag fotograferar.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 640)

Numera har jag helt enkelt inte orken att släpa runt på alltför många eller för tunga grejer, även om jag fortfarande vill ha så högpresterande och högkvalitativa prylar jag kan – inom rimliga gränser.


Nikkor Z 50mm f/1,8 S (ISO 160)

Nu är det viktigare med mobilitet, lätthet och enkelhet, och jag har därför bytt bort ett antal tunga, men fantastiska objektiv och ersatt dem med ett lätt, kompakt allround objektiv, som visserligen inte är lika fantastisk vad gäller optiken, men mobiliteten och enkelheten väger över till min fördel just nu.

Och med det sagt: jag har äntligen varit ute och testat min nya ”leksak” – och det för oss fram till själva kärnan i det här inlägget. Det som verkligen betyder något: fotograferandet, idéerna och känslan.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 640)

Jag funderade länge på vad jag skulle fotografera för att testa mitt nya objektiv – och samtidigt göra något som verkligen engagerar mig på ett idémässigt plan. Då kom jag att tänka på ett gammalt projekt jag jobbade med för många år sedan. De första bilderna i det projektet togs redan 2011 – några av dem finns också med i det här inlägget.

Projektet heter Underneath och kretsar kring något av det mest urbana jag vet: broar och viadukter. Det handlar om att söka sig in under dem, in i de rum och scenerier som uppstår i skuggan och skyddet av deras strukturer – platser vi ofta bara ser i ögonvrån, eller undviker helt.


Nikkor Z 24-70mm f/2,8 S (ISO 400)

Jag insåg snabbt att just dessa lite dunklare miljöer kunde passa bra för att testa det nya objektivet, som har den inte helt obetydliga nackdelen att det är ganska ljussvagt.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 3200)

Objektivet i fråga är ett Nikon Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR. När jag bytte till mig det förstod jag direkt att jag nu måste börja förhålla mig till något jag tidigare knappt behövt tänka på: ISO. Det är en ny utmaning – rolig, men också smått frustrerande.

Det handlar mest om att hitta balansen mellan skärpa och brus, och att förstå hur digital brusreducering påverkar skärpan negativt. Men utöver det är objektivet faktiskt ett riktigt trevligt verktyg att jobba med. Förvånansvärt lätt och kompakt, särskilt med tanke på det breda zoomomfånget och den solida byggkvaliteten.

Visst, en intern zoom hade varit att föredra ur skyddssynpunkt, och lite mer ljusstyrka hade inte skadat. Men man kan inte få allt – win some, lose some, som det heter.


Nikkor Z 50mm f/1,8 S (ISO 160)

Vad har då allt detta att göra med rubriken Verklighetens scenografer?

Jo, parallellt med att jag testat mitt nya objektiv och återvänt till projektet Underneath, har jag burit med mig tankar kring fotografi och verklighet – inspirerade av ett inlägg jag nyligen läste här på Fotosidan.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 200/Stativ)

Underneath handlar för mig om arkitektur och urbanitet – men framför allt om att undersöka och synliggöra platser och strukturer som många bara låter passera i ögonvrån. Mörka, slitna, kanske rentav obehagliga platser, som de flesta undviker. Jag dras till dem, som bina dras till blommorna på ängen.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 3200)

När jag fotograferar i sådana miljöer – eller egentligen i vilka miljöer som helst – gör jag det utifrån en idé om vad jag vill uttrycka. Jag gör medvetna val. Jag väljer också bort. På så vis bygger jag små scener – utan att fysiskt förändra miljön. Inga arrangemang, inga flyttade föremål. Istället handlar mitt scenografarbete om hur jag ramar in verkligheten i kameran. Det är där, i bildutsnittet, kompositionen och ljuset, som scenen uppstår.


2013

Förr kunde jag ägna mig åt att "möblera om" digitalt i efterhand. Flytta på saker. Ta bort sådant jag tyckte störde. Just nu försöker jag arbeta med det som finns. Det är det som är utmaningen. Jag tar visserligen bort skräp ibland – men mycket försiktigt, och helst inte alls.


Nikkor Z 24-70mm f/2,8 S (ISO 200)

Däremot arbetar jag gärna med ljus, textur och känsla i efterarbetet. Jag försöker förstärka det jag sett och upplevt, inte skapa något helt annat. Och därför, apropå frågan om fotografi är detsamma som verklighet, kan jag svara: nej, det är det inte. Det är – i bästa fall – en representation av hur jag som fotograf upplever det jag ser, och hur jag väljer att uttrycka det.


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 1000)

Jag vill också understryka: bara för att jag använder mig allt mindre av digitalt manipulerande i efterarbetet, betyder det inte att jag har något emot det, eller för den delen har några synpunkter på hur andra konstnärer och fotografer väljer att jobba. Men för mig, just här och nu, känns det spännande att se hur långt jag kan driva fotografiet som media för att nå de uttryck jag vill nå.


Nikkor Z 24-70mm f/2,8 S (ISO 640)

Nu när jag återupptagit arbetet med Underneath och testat min nya "leksak", har jag också passat på att fotografera med några av mina andra objektiv. För tydlighetens skull har jag därför angett vilket objektiv som använts till de nya bilderna i inlägget – för den nyfikne, och för den som kanske vill jämföra resultaten. 


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 200)

Jag har också lagt in några äldre bilder från projektets tidiga år, bland annat från 2011. Där har jag bara angett årtal, inte utrustning – vilket jag vanligtvis inte gör överhuvudtaget. Men eftersom det här inlägget till viss del handlar om just utrustning, kändes det relevant att göra ett undantag.

För mig handlar det dock inte om ”prylen bakom bilden”, inte egentligen – utan om vad bilden berättar, förmedlar och väcker hos den som ser den.


2014


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 320)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 320)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 800)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 320)


Nikkor Z 24-70mm f/2,8 S (ISO 200)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 800)


Nikkor Z 50mm f/1,8 S (ISO 160)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 800)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 800)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 1000)


Nikkor Z 28–400mm f/4–8 VR (ISO 1000)


Nikkor Z 24-70mm f/2,8 S (ISO 500)


Nikkor Z 24-70mm f/2,8 S (ISO 400)