Lite urbex jag glömt

Gentrifieringen här i Stockholm rusar på och behovet av nya bostäder bara ökar i takt med att allt fler flyttar hit. Samtidigt tycks också trenden att köpa upp och bygga om bara ha börjat. Kanske kan en lagom ruffig industrilokal förvandlas till en härlig hipsterboning i sann ”Husdrömmar”-anda, vad vet jag, men en sak känns rätt tydlig i alla fall: inget får stå och förfalla i fred. Smutsen och ruffigheten måste snabbt städas undan och ersättas av något nytt och välpolerat.

Deep Diving

Därmed blir det också allt ovanligare med de där platserna där spåren av mänskligt liv och urban historia fortfarande ligger kvar och väntar på att upptäckas och gestaltas.



Go Left

Jag har väl mer eller mindre gett upp tanken på att aktivt leta efter övergivna platser. Numera ser jag det mer som något man möjligen kan snubbla över av en slump, om man har lite tur. Och det känns rätt sorgligt, eftersom sådana platser och miljöer alltid varit viktiga för min drivkraft som fotograf och konstnär.

FORx

Men jag kommer sannerligen inte att sluta leta efter spåren av mänsklig aktivitet i mitt fotograferande, var så säkra. Det är bara det att dessa spår tycks bli allt svårare att hitta. Särskilt nu när så många av de avtryck vi lämnar efter oss dessutom flyttat från den fysiska världen och landat i våra telefoner.



Composition With a Particleboard

När jag nyligen arbetade med att uppdatera min hemsida stötte jag i alla fall på ett helt gäng urbexbilder som jag tydligen gömt undan, eller bara lyckats glömma bort. Några av dem har jag arbetat vidare med, andra har jag bara dammat av.



Simplified Orange

Bilderna är från den där tiden då det fortfarande gick att hitta övergivna platser ganska enkelt, eller åtminstone vill jag minnas det så. Numera känns det, som sagt, som att inget lämnas ifred särskilt länge innan någon köper upp, bygger om, renoverar eller helt enkelt river för att ersätta det med något nytt.

Annex

Kanske är det bara nostalgin som talar, men jag kan ändå sakna den där känslan av att det fortfarande fanns små fickor av glömska kvar här och var. Platser som ingen riktigt brydde sig om, och där tiden fick ha sin gång utan att någon omedelbart såg en affärsidé i det hela.

Hur som helst hittade jag de här bilderna i mina gömmor och tänkte att de kanske förtjänar att få se dagens ljus. De flesta är från Stockholm med omnejd, men inte alla.

Så håll till godo. 😎

Crossover


2023


Ledge


Chamber of Knowledge


Dig in


Do Not Breathe


Going Dark


Lady in Green


Empty


The Baptizer


Falling Down


Ready Made


Green Room


Quarantine


Fractured


Gas


Under Pressure


Happy Misery


Magical Mystery Tour


I Hear You


The Missing Accountant


Lifetime Achievement

Hemsidan

Jag har tänkt en hel del på om jag skall ha en hemsida eller inte. Besöksfrekvensen är extremt låg, ja nästintill obefintlig och det är ju inte heller helt gratis att ligga på ett webbhotell. So what’s the point?

Men så surfade jag runt på sidan igen, efter att ha låtit den ligga i koma alldeles för länge och kände direkt att det faktiskt är rätt trevligt att ha sina bilder på en plats och i en miljö som jag själv har byggt upp för att verkligen passa mitt uttryck och mina idéer som konstnär och fotograf. Och nu när jag dessutom äntligen hittat ett ”hotell” som faktiskt erbjuder allt det där som jag behöver för att kunna skapa ”rum” som är skräddarsydda för mina bilder, varför inte då ge platsen en rejäl chans?

Sidan behövde dock rustas upp och fyllas på med nya idéer och bilder, så det är precis det jag ägnat mig åt den senaste tiden och nu står den äntligen klar för besök igen. Så om du är intresserad av en djupdykning in i min bildvärld så är du varmt välkommen till poromaa.net

Vi ses där

Det ordlösa universum

I slutet av mitt förra inlägg ställde jag en fråga om bild och musik. Nu tänkte jag ta er vidare ut på den ”tankestigen”.

Det är 70-tal, runt 1976. Jag är 16 år och sitter i gillestugan tillsammans med min bästa kompis Peter. Vi brukar hålla till här nere, eftersom stereon finns här. Vi älskar hårdrock och sitter alltsomoftast och ”headbangar” till det mesta vi kan komma över i hårdrocksväg.


Star

Den här gången är det dock lite annorlunda, för Peter har kommit över något helt nytt. Plattan heter Black Market och gruppen heter Weather Report. Musiken ska visst vara en blandning av rock och jazz – fusionsjazz, kallas det. Jag känner mig rätt skeptisk och vill gärna hålla mig kvar i det bekanta. Jag älskar Black Sabbath och Led Zeppelin, det är mina idoler. Men Peter insisterar. Han påstår att det här är bland det bästa han hört på länge. Så jag tänker: okej då, jag får väl ge det en chans.


Wrong Turn

När titelspåret sätter igång är det som om en bomb briserar i mitt inre. Musiken träffar mig rätt i magen – jag har aldrig hört något liknande. Jag hade ingen aning om att musik kunde låta så här, att det överhuvudtaget gick att spela på det här viset. Tekniken och känslan som de här musikerna besitter är överjordisk.

Det här blir början på ett helt nytt sätt för mig att förhålla mig till musik. Jag får nya idoler, hårdrocken hamnar i bakgrunden, och nu är det improviserad instrumentalmusik som gäller – framförallt fusionsjazz. Men hur hittar man rätt bland allt det nya, alla nya musiker och band?


Reality Unfold

På den här tiden fanns ingen AI att fråga om fusionsjazz. I stället handlade det om ett ”analogt forskningsprojekt” av sällan skådat slag, åtminstone för två ynglingar långt uppe i det avlägset belägna Kiruna. Som jag minns det fanns det inte många ställen i stan där man kunde köpa vinyler eller lyssna på nya skivsläpp. Att dessutom hitta musiker och band i en genre som var allt annat än kommersiell tog tid – det upptog i princip hela min tonårstid. Men oj, vilken härlig tid det var.


Origin


Adagio

Jag sysslade också med musik. Jag började som trumslagare i tidig tonår och spelade i ett garagerockband tillsammans med några kompisar. Men till slut blev det piano och så småningom alla typer av syntar och klaviaturinstrument. Min stora idol var ju trots allt Joe Zawinul, som spelade klaviatur och piano och dessutom var en av grundarna till Weather Report.


Memorabilia

Garagebandet jag spelade i sysslade som sagt mest med bluesrelaterad rockmusik, men jag ville försöka mig på mer av det där nya, av jazzen. Det var dock inte förrän långt senare, när jag flyttade till Stockholm och kom i kontakt med fler musiker, som jag på allvar fick chansen att börja spela jazz och jazzrock.


Me

Den egentliga anledningen till att jag flyttade till Stockholm var dock att jag ville söka högre studier inom bild och konst. Målet var Konstakademien. Nu blev det Konstfack i stället, men det är en annan historia. Jag ville i alla fall studera till konstnär, och måleriet och studierna tog allt mer tid i anspråk. Till sist blev musikutövandet en alltför tidskrävande hobby. De musiker jag spelade med ville mer än jag. De var mer seriösa och ville försörja sig på musiken, inte bara ha den som ett fritidsintresse. Till slut blev situationen ohållbar och jag hoppade av för att kunna ägna all min tid åt bildkonst i stället.

Men – och det här är min poäng – jag är helt övertygad om att den här perioden i mitt liv, som musiker, men också min djupt grundade kärlek till jazz, har haft en avgörande betydelse för hur jag förhåller mig till bild idag, som konstnär och som fotograf.


Snake


Veil

Om bild och musik

Jag avslutade mitt förra inlägg med en cliffhanger i form av en fråga:

”... Kan det till och med vara så att bilder ibland bara kan få vara som improviserad musik – fria och otyglade, men ändå genomtänkta i form och rytmik?”


Fuck Musik

Det enkla svaret är ja. Men varför göra det enkelt när man kan komplicera det?

Låt mig röra om lite i grytan.


Trolley

Jag vet inte hur det är för er, men måste en bild bära på en berättelse för att vara intressant? Och framför allt: vad menar vi egentligen med berättelse? Handlar det om konceptualism i en litterär eller intellektuell bemärkelse? Handlar det om dokumentärt berättande? Eller kan berättelsen också ligga i formen – i hur bildens olika element befolkar den plana ytan i ett slags ordlöst universum? Kan berättelsen rent av bygga på mentala processer såsom känsla?


Blinker

Den improviserade instrumentala jazzmusiken handlar i grund och botten om känsla. Berättandet är i den bemärkelsen varken litterärt eller intellektuellt. Det betyder dock inte att musiken saknar uttryck. Tvärtom. Uttrycket finns i varje enskild musikers sätt att använda sitt instrument, i hur de med sin unika teknik och känsla samverkar och kommunicerar med varandra och med dig som lyssnar, i ett absolut nu.


Simply Red

Musiken bildar en berättelse som handlar om ordlös poesi. Språket är tonalitet, balans, obalans, färgklang, dissonans, dynamik, rytmik och intensitet.

Känner ni igen orden?

Det är exakt samma ord som vi använder när vi försöker beskriva hur en bild är uppbyggd rent formellt. Men jag menar att det språket inte bara beskriver det strikt formella. Det beskriver också hur form och färg – eller för den delen rytmik och klangfärg – kan vara poesi i sig.


Soundboard

I min värld är en bilds berättelse avgörande för att jag ska stanna upp och bli intresserad. Men det finns en oändlig variation av sätt att berätta i bild. När jag arbetar med flerexponeringar och abstraktioner, med avsikten att främliggöra, är det ett sätt att berätta där jag lägger de flesta av mina kort i den språklåda som vi delar med musiken. Det handlar om det musikaliska bildspråket, helt enkelt.

När jag däremot arbetar med bilder som den här under ligger berättelsen åtminstone delvis i en annan språklåda.


Passing-by

Någon kanske tycker att ”det var värst vad han velar – kan karln inte bestämma sig?”

Nej, det kan jag nog inte. Eller kanske vill jag helt enkelt inte.
Jag vill fortsätta att utforska de olika stigar som finns inom mig. Jag vill tillåta mig att improvisera, att söka och undersöka, även om det ibland kan framstå som ett velande.

Can't Stop

Lyssna gärna på Weather Reports Birdland och jämför den med D Flat Waltz. Olika uttryck – samma band.


Aftermath

Att syssla med uttryck, oavsett om det handlar om musik eller bild, handlar enligt mig om att utforska och försöka förstå den berättelse som pågår inom en själv.

Så återigen: kan bild vara som improviserad musik?

Enligt mitt sätt att se är svaret ett tveklöst ja.


Bass Loop

Bildkonsten rymmer en oändlighet av berättelser och uttryck, precis som musiken.

Härligt, inte sant?


Blue Abstraction

Obs: De ord som är understrukna i texten är länkar

En dåres försvarstal

Då var jag tillbaka i Västerås – inte fysiskt, förstås, utan i sällskap med RAW-filer och färdigt material som jag försöker sortera och färdigställa. Jag har en hel del singelbilder från de där dagarna vi spenderade på Steam med omnejd – bilder jag redan visat i ett tidigare inlägg. Men jag har också några trippelexponeringar, som jag lovade att återkomma med när de var klara. Här är dem – åtminstone de jag anser har något värde att visa.


Selfish x3

Resultatet blev, som sagt, ganska skralt. Jag fick ut betydligt fler singelbilder än trippelexponeringar, och jag betraktar fortfarande tekniken som ”a work in progress”. Jag är alltså långt ifrån säker på om det är ett uttryck jag vill fortsätta med, men metoden är lustfylld att utforska – särskilt i mitt arbete med främliggörandet som idé. Samtidigt funderar jag mycket på mitt personliga bildspråk – det som jag alltid sett som grundläggande.


Yellow Song

Å andra sidan – vad hindrar mig från att arbeta på bred front och fylla på verktygslådan? Vad är fel med att blicka framåt istället för att krampaktigt hålla fast vid det jag redan kan? Nostalgi och försök att överleva på gamla meriter är trots allt något jag ogillar i största allmänhet. Jag överger ju inte min grundinställning till bildkonsten bara för att jag försöker se vad som möjligen finns runt hörnet där jag aldrig varit. Dessutom sysslar jag med fotografi som konstform främst för att jag inte skulle överleva mentalt utan det. Det är faktiskt inte svårare än så.


Interstellar

Men jag är den sort som inte kan låta bli att fråga ”varför”. Och mycket riktigt – frågan står och bankar på min mentala dörr, som den irriterande medresenären man helst lämnar kvar på perrongen.


Step by Step


Press

Vad handlar frågan om då? Ja, först och främst är det den formella aspekten – hur bilderna tenderar att se ut när man kombinerar flera exponeringar i samma bild. Gillar jag verkligen ett uttryck där tekniken i sig blir en så stor del av det visuella? Sedan handlar det om spåren jag lämnar efter mig, mina spår och avtryck. Vad menar jag egentligen – är det bara tomt prat, eller finns det ett bildspråkligt värde i bilderna?


Tense

Jag tänker att en bild kanske inte alltid måste vara berättande i en litterär bemärkelse. Kan det till och med vara så att bilder ibland bara kan få vara som improviserad musik – fria och otyglade, men ändå genomtänkta i form och rytmik?


Cluster Chord

Den frågan får bli cliffhangern jag lämnar er med. Jag återkommer med mer i nästa inlägg. Under tiden får ni gärna kika på bilderna medan ni ”spänt väntar på svaret”.

Själv har jag inte hittat svaret än – men jag letar vidare, det lovar jag.

Hard Hat on


21


1


Vertigo


Memorandum


Industry


Don't go Right


Transition


6

Lite kort om monokromt

Nu blir det något så ovanligt från mig som enbart monokromt. Jag är ju i grunden en färgmänniska och gillar verkligen att jobba med dess komplexitet, vilket naturligtvis har sin grund i mitt tidigare liv som målare. Allt handlade verkligen om färgens mysterier på den tiden, och det har jag nog, av ryggmärgsskäl, tagit med mig in i fotograferandet.

Så här är det i alla fall för mig när det gäller svartvitt eller färg inom foto — jag struntar i vilket. Det är bildens kvalitet som intresserar mig. Jag kan dock konstatera, efter så många års snurrande ute i den vida världens digitala plattformar dedikerade till fotografi, att intresset för färgfoto är betydligt större därute än här hemma. Om det har att göra med vår specifika historia kring fotografi, eller bara att jag sett till att hamna i de bubblor som passar mig bäst, låter jag dock vara osagt. I den digitala världen får man ju det man önskar, så det där med bubblor stämmer nog även rätt bra in på mitt beteende och på det här med färg eller svartvitt. Men oavsett vilket kan jag ärligt säga att jag egentligen inte har någon åsikt i frågan. Jag gillar intressanta, genomtänkta bilder med personliga uttryck, oavsett om de är i svartvitt eller färg.


Boxed In

När jag gör mina egna val handlar de främst om att se om färgen verkligen tillför något till uttrycket eller inte. Nu landar jag ofta (ja, nästan alltid) i färg eftersom min blick, min känsla och tanke är färg — jag lever bland färgerna. Det är betydligt mer utmanande och lustfyllt att arbeta med dem helt enkelt, men ibland funkar det inte, som om bilderna redan var stöpta i den grå skalan när jag tog dem — och så visade det sig vara den här gången också.


Wait

Jag hade varit ute på en utflykt till Västberga, ett av mina vattenhål för fotografi, och var nu på väg hem. Det här var en lördag i mitten av mars och på vägen passerade jag Marievik med målet inriktat på Liljeholmens T-bana och tåget hem. Jag var rätt mentalt utmattad, som man gärna blir efter flera timmar av intensivt fotograferande, och jag ville egentligen inget annat än att komma hem till en kopp kaffe och möjligen en kaka till. Men så såg jag i ögonvrån, precis innan jag skulle till att passera tvärbanans spår och lämna Marieviksområdet, att man höll på att riva en stor kontorsbyggnad nere vid Liljeholmskajen. Det här fick jag bara inte missa, så det var bara att plocka upp kameran igen och ge mig ner mot kajen.


Shell Entity

Det blev ytterligare någon timmes fotograferande, men själva rivningsprojektet, visade sig vara svårt att fånga fotografiskt. Man hade stängslat av området så minutiöst att det i princip bara fanns två positioner varifrån jag kunde fotografera. Jag hade visserligen med mig mitt långa tele, så jag kunde zooma in på detaljer om jag ville, men allt hamnade i motljus, och dessutom hade jag velat se hela byggnaden, hela ruinen, från fler vinklar än ett. Fast då hade jag behövt en båt eller ta mig över till andra sidan Liljeholmsbron och till Hornstulls strand, vilket just då kändes som ett alldeles för ansträngande projekt. Men jag fotade vidare med de få val jag hade, i förhoppningen om att något ändå kanske skulle bli användbart.


Stickers

Väl hemma insåg jag direkt att hela fotoäventyret varit ”a waste of time”. Det hade varit bättre att åka direkt hem och sjunka ner i fåtöljen med den där koppen kaffe. Men jag tänkte, som jag ofta gör, att jag lägger undan bilderna och låter dem vila, och så återvänder jag senare för att se om jag ändrat inställning.


Before And After


Shell

För någon vecka sedan gjorde jag precis detta och återvände till RAW-filerna från Marievik och började jobba med dem. Jag insåg ganska direkt att det var den monokroma vägen jag skulle ta. Dessa urtrista färgbilder började plötsligt leva i sin monokroma skrud. Okej, det blev kanske inte så många bilder som jag hade önskat mig, men ändå fler än vad jag kunde ana när jag plockade in dem i datorn. Så här är de… enjoy.


Wounded


Flagged


68a


Crane