Motvind

Vind. Den kan en uppleva på många olika vis. Den kan dofta, svalka, värma och har många andra både praktiska och finurliga användningsområden. Schasar bort mygg och knott till exempel, eller skvallrar om närliggande restauranger, soptippar, eller utegrillar:) Den är bland mycket annat en så kallad primärenergikälla. Den har alltså inte av människor omvandlats till andra former av energi. Den påtagligaste formen av vind är förmodligen motvind. Med andra ord, den vind som alldeles uppenbart inte vill dit du vill. Drakar lyfter i den påstås det. Förmodligen inte alla drakar:) Men drakar är väl tänkta att vara i rörelse, och har, åtminstone teoretiskt sett en möjlighet att välja. 

De flesta stationära föremål viker sig förr eller senare, alternativt knäcks, brister, eller möjligtvis, jag säger möjligtvis...genererar kraft. Jag skulle vilja hävda att motvind också är en form av upplevelse. En slags psykosomatisk erfarenhet som en emellanåt berikas av och som då kan generera kraft, men som ibland bara får en att känna sig trött, sliten och allmänt eländig. När den mödosamt sammanfogade segelduken hänger i trasor och dånet från hovar hörs på avstånd. Nån mager gubbstrutt på en spattig gammal häst och en tjockis på en åsna envisas med att jaga dig och du fattar inte varför eller lyckas inte få dem att ta reson. Skulle en kanske ha byggt ett vindskydd istället, eller kanske rentav offrat några mödosamt hopsamlade slantar på ett mer robust och kanske inte fullt så vindkänsligt stativ:)

Ingen brand utan eld

Prometheus sägs ha stulit elden från gudarna och gett den till människorna. Vad jag kan förstå så distribuerade Ivar Kreuger den, åtminstone för en tid. George Eastman bistod väl möjligtvis med att se till att den blev fångad på film. Den något märkliga kopplingen mellan Eastman och Kreuger består väl främst i att jag en gång råkade läsa Eastmans nekrolog vid ett besök på tändsticksmuseet i Jönköping. Av någon anledning har jag inte glömt den, och se där; nu kom det minnet ganska väl till pass.

Den återfanns något längre ner på den sida av JönköpingsPosten som delgav den för staden måhända sorgliga nyheten om Kreugers bortgång. De båda dog med endast ett par dagars mellanrum, båda två av självmord. Prometheus och Kreuger lekte väl möjligtvis med elden i någon form. Prometheus befriades enligt legenden av Herkules, de båda andra hade inte samma tur, trots att de på sätt och vis ändå uträttade storverk, dock utan Herkules hjälp.

Hur en stackars fattig flicka i Odense fick tag i svavelstickorna förtäljer dock inte historien... 

Elden är vacker att se på. Jag kan sitta vid en lägereld i timmar och njuta, både av värmen den ger och skådespelet den bjuder på. En av mänsklighetens främsta bundsförvanter, men trots de många åren i mänsklighetens tjänst inget en bör lämna obevakad, ens för ett ögonblick. En brand är något helt annat... Elden är glupsk och hungern är förtärande. Den här elden fångades dock - Om än bara på bild:)

Ledighet i bregottfabriken

Till en ihållande ton från bromsskivan på höger bakhjul rullade jag iväg mot de skogsklädda höjderna väster om Åsenhöga. Inga större förhoppningar alltså, om att kunna krypköra sig fram längs vägarna och lyckas smyga sig på några av de lodjur som skådas relativt frekvent i de trakterna. (Där den stora småländska skogsbranden rasade förra sommaren)

Ett par fridfulla övernattningsplatser för den vildmarkssugne resenären i husvagn, tält eller husbil markerades noggrant i mobilen. Men av djurlivet märktes inte mycket. Dock förvarnades det ju i god tid om min stundande ankomst med ett missbelåtet gnisslande från bilens bakre regioner.

Så till dagens fototillfällen: Ett undflyende rådjur, fångad mitt i språnget mellan ett par av skogens stammar, dessvärre blev resultatet ganska skralt, och inte mycket att visa upp. Några svanar som fridfullt seglade, alternativt paddlade fram på Södra Vallsjöns vatten strax nedanför ett par solbelysta klipphällar. Dessa vinddrivna existenser befann sig dock på andra sidan sjön och jag fann det inte mödan värt att montera upp 1500 mm-objektivet just där och just då. En av de tidigare nämnda övernattningsplatserna låg strax bredvid, och förmånen att få välja rätt ljus för fototillfället är glädjande och något jag ser fram emot:) Ett par rovfåglar lekte tafatt mellan gran och talltoppar. Ljus undersida... Kunde det kanske vara fiskgjusar? Den som väntar på något gott:)

En bild som möjligtvis är värd att presentera på fotosidan. Magert resultat i Bregottfabriken:)

"Seagull carry me, over land and sea"

Jag är inte någon ornitolog, men...

Så kan det kanske låta i vissa kretsar. Och visst kan det väl vara lite tröttsamt att lyssna på eller läsa om för den oinvigde. Det kan väl kanske vara kul att veta vad det är som rör sig i ens omgivningar - Om man råkar ha det som specialintresse, men alla har ju inte det:) En del är fullständigt ointresserade, andra mer måttfulla.

Jag är helt säker på att dessa bilder inte utgör idolporträtt av Flamingokvintetten. Jag är ganska säker på att det inte heller rör sig om varken gråtrut eller någon form av skräntärna; som jag trodde först:)

Jag misstänker att här ligger en alldeles äkta fiskmås begravd... (Larus Canus) En kan ju kanske inte älska dem för deras skönsång; men nog är de ganska vackra att skåda när de ömsom glider fram och emellanåt dansar omkring. Allt enligt termikens lagar och vindar, och skevar...

Att vissa individer stundom skitar ner och väsnas kan man väl stå ut med. Var istället glad att inte kor kan flyga, utom möjligtvis kon över Sarek då förstås...

Öppna kontorslandskap:)

Det är ju en definition som lätt kan leda tankarna åt vissa håll. Men det händer faktiskt ibland, att en får ett öppet kontorslandskap med råge - Öppna landskap på riktigt liksom, eller varför inte don´t fence me in, med enkla nöjen som musik och allemansrätt i åtanke. Fri tillgång till naturen under eget ansvar är väl ett vackert svenskt privilegium, eller hur?

Två dagar i veckan är det tänkt att dessa öppna kontorslandskap kan se ut så här, i bästa fall... Spöregn, knott och kraftiga vindar förekommer förstås - Men inte varje dag:) Möblemanget är minimalistiskt, spartanskt rentav, och inte mycket skymmer sikten.

Dessvärre har jag på grund av arbetsbördan inte alldeles lätt för att ta med mig den kamerautrustning jag skulle önska, det får isåfall bli vid besök utanför arbetstid, och det har väl skett emellanåt. Som mest har jag tillgång till 1500 mm objektiv, monterat på ett "vackertväderstativ" Allt över lätt bris är med andra ord besvärligt, men ibland så...

Idag fick jag dock nöja mig med att dra fram teknikens under ur fickan och slå på mobilkameran, håll till godo.

Arbetsplats - Store Mosse nationalpark, Småland.