Mindre hackspett

Mindre hackspett (Dryobates minor) är den minsta av Europas hackspettar med sin längd på cirka 15 cm, vilket gör den jämnstor med gråsparven .

Mindre hackspett är cirka 14-16,5 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 24–29 centimeter. Mindre hackspett är typisk med sin svartvita kontrasterande fjäderdräkt. Trots detta är den på grund av sin storlek omöjlig att förväxla med någon av de andra hackspettsarterna i västra och centrala Palearktis. Honan går helt i svartvitt medan hanen har en röd hjässa.

Liksom alla hackspettar är mindre hackspett dagaktiv. Dess aktivitet inleds kort före soluppgång och avslutas kort efter solnedgång. Aktivitetstoppen ligger under de tidiga förmiddagstimmarna och senare eftermiddag. Utanför häckningstiden ligger däremellan långa vilo- och putsningsfaser. Vid dåligt väder blir dagsaktiviteten kortare. Vid kraftigt regn uppsöker mindre hackspettar en sovhåla även under vilopausen mitt på dagen. Nätterna tillbringas oftast i egentillverkade sovhålor. Det är sällsynt att mindre hackspetten uppsöker hålor som lämnats av andra hackspettar eller fågelholkar.

Efter i genomsnitt 11 dagar kläcks äggen. Ungarna värms och utfodras av båda föräldrarna. Ungarna är kvar i boet i ungefär 20 dagar. På denna tid fram till utflygningen är ungfåglarna mycket ljudliga. Mot slutet av tiden i boet reducerar föräldrarna utfodringarna märkbart, landar ofta med foder i näbben i närheten av bohålan och uppmuntrar så boungarna att flyga ut. Efter utflygningen ser föräldrarna till ungfåglarna, ibland uppdelade i två grupper, i ännu ungefär två veckor. Därefter upplöser sig familjeformationen. Ungfåglarna sprider sig oftast bara över korta distanser.

Mindre hackspetten är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Mindre strandpipare

Mindre strandpipare (Charadrius dubius) är en fågel som tillhör familjen pipare.

Mindre strandpiparen häckar i grusiga och sandiga marker, ursprungligen utmed insjöar och rinnande vattendrag, men alltmer i av människan skapade miljöer.

I Sverige häckar i Götaland, Svealand och i Norrlands kustland. Den flyttar vanligen mot sydost till tropikerna mellan slutet av juli och början av september. En unge som ringmärktes i Sandviken i Gästrikland sköts vid Madras i sydöstra Indien. En del fåglar flyttar även rakt söderut med förmodad övervintring i Medelhavsområdet och Afrika norr om Ekvatorn. Den mindre strandpiparen återvänder till Sverige i april–maj.

Häckningstiden varar från april till juli. Boet är en urholkning i marken som inreds med växtdelar och annat. Honan lägger fyra ägg som genom sitt färgmönster är väl dolda. Båda föräldrar ruvar äggen i fyra veckor tills de kläcks. Om en fara närmar sig lockar föräldrarna inkräktaren i en annan riktning med avledningsbeteenden för att skydda ungarna.

Mindre strandpiparen är fotograferad på Trönninge  ängar  Halland 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se

Gul skunkkalla

Gul skunkkalla (Lysichiton americanus) är en växt ur familjen kallaväxter (Araceae) från västra Nordamerika. Arten växer i kärr, våta skogar och längs vattendrag. Den växer i stora bestånd.

Långlivad perenn ört. Jordstammar till 30 cm eller mer, 2,5-5 cm i diameter. Blad 60-100 cm, blankt gröna, brett tunglika, äggrunda till spatelformade med kort bladskaft och tvär bladbas. Blomställningen upprätt och luktar sötaktigt och lite kvalmigt, men inte fullt så illa som namnet antyder.

Den gula skunkkallan  är med på EU:s förteckning över främmande invasiva arter vilket innebär att arten inte får finnas inom EU. Enligt EU-förordningen är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de förtecknade arterna. Det är inte heller tillåtet att låta dessa arter växa eller reproducera sig, de ska bekämpas. Alla har ansvar för att EU-förordningen följs, inte minst privatpersoner. Arten bekämpas genom uppgrävning. Avfallet läggs i sopsäckar som hanteras som brännbart avfall/restavfall.

Arten pollineras av skalbaggen Peelecomalius testaceum som äter dess pollen

Växten  är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se

Salskrake

Salskrake (Mergellus albellus) är en and som tillhör underfamiljen Merginae och ensam art i släktet Mergellus.

Salskraken är en ganska kompakt skrake, mer formad som en knipa‚ och den mäter 38–44 cm och har ett vingspann på 56–69 cm. Den adulta hanen är omisskännlig i sin distinkta kritvita dräkt med svarta partier som den svarta fläcken runt ögat. Den adulta honan och juvenilen är gråfärgad med rödbrun nacke och hjässa och vit kind. Näbben är kort och grå.

I Sverige förekommer den som häckfågel enbart i Lappland men förekommer även vintertid i södra Sverige utmed vissa kuststräckor.

Salskraken häckar i fiskrika sjöar och långsamrinnande floder. I vinterkvarter förekommer den i skyddade kustbiotoper eller i sjöar längre inåt land. I sjöar uppträder den oftast i kanterna i anslutning till överhängande mindre träd eller annan skyddande vegetation. Den placerar sitt bo i håligheter i trädstammar, exempelvis övergivna hackspettsbon. Den häckar i maj och lägger i genomsnitt 7-9 krämfärgade ägg, men kullar med 5-11 ägg förekommer, som honan ruvar i 26-28 dagar. Det är också honan som ensam tar hand om ungarna tills de är flygga. De är en skygg art som lätt störs och då tar till vingarna.

Salskraken är fotograferad på Guldkusten  

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se 

Grönsiska

Grönsiska (Spinus spinus) är en liten fågel i familjen finkar.

Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konformad och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den adulta hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa.

Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

De tvåstaviga, visslande locklätena har karakteristisk klang, det ena fallande, "tilö", det andra stigande, "tluih". Även ett knattrande småläte hörs. Sången är en kvittrande och drillande ramsa med inslag av härmningar, återkommande avbrutna av en utdragen, nästan kiknande ton.

Boet byggs i mindre träd. När grönsiskorna häckar lever de parvis. De häckar från april till juli. Grönsiskan lägger 4–6 ägg och de ruvas i ungefär 13 dagar. Ungarna lämnar boet efter 13–15 dagar. Grönsiskan föder ofta upp två kullar per häckningssäsong.

I fångenskap kan den korsas med kanariefågeln. Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

Grönsiskan  är fotograferad i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida vigg5.se