Hålnunneört

Hålnunneört (Corydalis cava) art i familjen vallmoväxter.

Hålnunneört är en flerårig ört som har en ihålig, knölformad jordstam. Stjälken kan bli upp till tre decimeter hög och saknar fjäll vid basen. Bladen är ganska stora, grågröna och upprepat flikiga. Hålnunneört blommar från april till juni med rosaröda eller vita blommor som sitter i mångblommiga klasar. Blommornas stödblad är äggrunda och har helbräddad kant. Sporren är böjd i spetsen.

Hålnunneört brukar i floror endast skiljas från släktets andra arter på sin ihåliga stamknöl, men den avviker tydligt i utseende och ger vanligen ett praktfullare intryck än de övriga.

Hålnunneört är en sydlig art som är vanlig endast i Skåne, men som mindre allmänt eller sällsynt även förekommer på Öland, i Småland och Östergötland. Den växer i mullrik jord i lundar och bokskogar. Arten odlas och kan ibland påträffas förvildad i parker längre norrut, till Stockholmstrakten.

Första fynduppgift är från Fågelsång i Skåne och publicerades 1744, men arten är känd sedan medeltiden 

Hålnunneört är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min sida  vigg5.se 

Backsippa

Backsippa (Pulsatilla vulgaris Mill) är en flerårig ört som tillhör familjen ranunkelväxter.

Backsippan karaktäriseras av sina stora, klocklika violetta blommor och fint håriga stjälkar och blad. Blomningstiden är april och maj.Vid torrt väder kan en vindpust blåsa bort några mogna frukter från panaschen. Frukten, (en nöt) kan med vinden föras långt bort, där den faller ned på marken, eller hamnar på en annan växt.I fuktigt väder kan frukter fastna i pälsen på förbiströvande djur, och av dessa föras vida omkring, innan frukterna faller av.

  Backsippan är mycket giftig. Betesdjur lär sig detta, och undviker den. Kanske är det smaken, som avskräcker.Backsippan är fridlyst i Sverige och skyddad med liknande bestämmelser i de flesta av de mellaneuropeiska länderna.

  Som det svenska trivialnamnet backsippa antyder, växer den främst i torra backar, till exempel på sluttningar till rullstensåsar, på sandfält och i andra liknande områden. Kalkgynnad.

Backsippan  är fotograferad  i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Vitsippan

Vitsippa, Anemone nemorosa L. är en flerårig ört. Vitsippan tillhör familjen ranunkelväxter. 

Vitsippa odlas ofta, och den stora formrikedomen gör att det finns många namnsorter med blommor i rosa, rött eller blått och med fyllda blommor.

Vitsippa är mycket lik gulsippan (Anemone ranunculoides), när denna inte blommar. Gulsippa har dock, som namnet antyder, gula blommor samt har två blommor på per stjälk i stället för vitsippas ensamma blomma.

Vitsippa och gulsippa kan korsa sig. Hybriden får blekt gula blommor och kallas svavelsippa  (Anemone × lipsiensis)

Vitsippa har använts i omslag mot reumatiska besvär, ledsmärtor och frossa, ofta med hudirritation som följd. Inom folkmedicinen har vitsippan även använts mot fräknar.

Vitsippan innehåller liksom andra ranunkelväxter  ranunculin som övergår i giftet protoanemonin då växten krossas. Förgiftningar hos människa såväl som hos djur är mycket sällsynta främst på grund av vitsippans beska smak. Vid hudkontakt kan huden börja rodna och blåsor bildas. Att äta vitsippa ger till en början en brännande känsla i mun och svalj. Sedan utvecklas blåsor, man blir illamående, kräks och får diarré. Efter det tillstöter svindel och kramper. Matsmältningsorganen  och urinsystemet skadas. Vid höga koncentrationer är vitsippa direkt livshotande. En dödlig dos är cirka 30 vitsippsplantor

Vitsippan trivs bäst i lätt skuggig, ej alltför torr, skogs- och hagmark samt lundar.

Vitsippan  är fotograferad  i Vittsjö

Fler bilder  på min hemsida.   vigg5.se 

Håris (Vättesskägg)

Håris är fina isnålar som bildas på döda trädgrenar under speciella förhållanden.

Håris kallas även vättesskägg, bomullsis och isull. 

Fenomenet uppstår på våta, ruttna trägrenar från lövträd, speciellt på bok eller ek, när temperaturen är något under 0 °C och när marken är snöfri.

De exakta förutsättningarna för att håris ska bildas är inte helt klarlagda, men en nödvändig förutsättning är att träet är angripet av svamp. Koldioxiden som bildas när svampen bryter ner träet trycker ut vattnet i träet genom vedstrålarna. I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet, trots att temperaturen bara är något under 0 °C.

När hårisen så småningom smälter sammansmälter de flesta ishåren, men på fristående ishår kan man ibland se hur den smälta isen bildar små vattendroppar längs med den återstående tunna strängen av de ovannämnda organiska ämnena.

Den svampen återfanns på alla vedbitar som hade håris, och genom att hindra svampens tillväxt med värme eller fungicider, så uppkom inte heller längre håris. Svampen bildar dessa hårlika iskristaller genom en ännu okänd process, förmodligen genom en cirkulerande återfrysningsprocess som liknar den som antifrysproteiner från vissa bakterier åstadkommer.

Håris är fotograferade i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

Stjärtmes

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting och den enda europeiska representanten för familjen stjärtmesar.

Stjärtmesen är en oskygg men rastlös fågel som rör sig raskt i smågrupper genom skogen. Den klänger vigt i tunna grenarm ofta upp och ned. Fågeln häckar i löv- och blandskog med rik undervegetation med hassel och sälg och inslag av döda träd. Den är en insektsätare året runt som lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, 

spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna. Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan, vilket kamouflerar boet, medan insidan fodras med mer än 2 000 dunfjädrar.

Den lägger vanligtvis åtta till tolv ägg per kull, men sec till 15 ägg har observerats. Äggen är glansigt vita med röda fläckar och honan ruvar dem ensam i 13–17 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 14–15 dagar. Bopredation är vanlig och bara 17 % av häckningarna lyckas

Par som misslyckats med sin häckning har tre val: att försöka igen, helt överge häckningen eller hjälpa ett annat par som häckar i närheten. 

Stjärtmesen  är fotograferad i Vittsjö 

Flerbilder på min hemsida  vigg5.se