Bergfink

Bergfink (Fringilla montifringilla) är en fågel som tillhör familjen finkar, och är nära besläktad med bofinken.

Dess levnadssätt är likt bofinkens och de uppträder också ofta tillsammans, och kan därför konkurrera med varandra.

Utanför häckningstid förekommer den främst i lövträdsområden, alltifrån tät skog till små skogsdungar och trädridåer, i synnerhet de som innehåller bok eller avenbok, men även i kanter av öppna åkrar, på stubbåkrar och i trädgårdar. 

Den häckar från maj till början av augusti. Boet byggs av gräs, mossa och bark och fodras med fjäder eller hår och placeras i en trädklyka, i ett löv eller barrträd, oftast på 1,5–5 meters höjd. Den lägger normalt fem till sju ägg som är 20 millimeter stora, grön- eller brunaktiga med mörkare fläckar, som liknar bofinkens. Äggen ruvas i elva till tolv dagar av honan. Ungarna stannar därefter i boet i tolv till 13 dagar. Bergfinken blir könsmogen efter ett år och kan bli upp till 15 år gammal.

Den lever främst av frön och bär men ungarna matas med insekter, speciellt fjärilslarver. I sina vinterkvarter är den specialiserad på bokollon. När det inte finns bokollon äter den främst vårrapsfrön  på stubbåkrar.

Bergfinken  är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se

Stjärtmes

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting och den enda europeiska representanten för familjen stjärtmesar. Den är mycket liten med en stjärt som utgör mer än halva kroppslängden.

Nominatformen av stjärtmesen förekommer i södra och mellersta Sverige norrut till en linje södra Värmland–Dalarna–Hälsingland samt längs Norrlandskusten till Norrbotten och lokalt i Norrlands inland nedanför fjällen.

Stjärtmesen är en oskygg men rastlös fågel som rör sig raskt i smågrupper genom skogen. Den klänger vigt i tunna grenarm ofta upp och ned. Fågeln häckar i löv- och blandskog med rik undervegetation med hassel och sälg och inslag av döda träd. Den är en insektsätare året runt som lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Utanför häckningssäsongen, vilken tar slut i juni–juli, formar stjärtmesen kompakta flockar på tre till 30 fåglar, som består av familjemedlemmar (föräldrar och ungar från föregående häckningssäsong) tillsammans med de extra adulta individerna som hjälpt till att föda upp kullen. Dessa flockar är revirhävdande och försvarar reviret gentemot andra flockar. Under kalla vinternätter trycker flockmedlemmarna ihop sig för att hålla värmen.

Under februari–mars delar flocken upp sig och bildar par för att försöka häcka. Ofta stannar hanarna kvar i vinterreviret medan honorna vandrar till omkringliggande revir

Den har kallats för altita på grund av sin vana att förekomma vid alkärr eller sittande i alar utmed åar och sjöstränder. Den har även kallats gippget, sådyppa, långstyltegettyppa, lappmes och svansmes.

Stjärtmesen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Eldlus

Eldlus (Pyrrhocoris apterus) är en art i insektsordningen halvvingar som tillhör underordningen skinnbaggar och familjen eldskinnbaggar.

Eldlusen har en kroppslängd på 9 till 13 millimeter och en tydlig röd och svart färgteckning.

Nymferna är även de svarta och röda, men deras färgteckning är något annorlunda än de fullbildade insekternas. För varje utvecklingsstadium blir dock nymfen allt mer lik den fullbildade insekten.

I Sverige förekommer den från Skåne i söder upp till Dalarna (även norr om Dalälven).

Eldlusen påträffas ofta under lindar och på malvor, ofta många tillsammans. Födan består främst av frön från olika växter men också av andra döda smådjur som den suger ut med sina för detta speciellt anpassade mundelar.

Eldlusen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se 

Bålgeting

Bålgeting (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen  i Europa.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, arbetarna 18–24 millimeter och hanarna 21–28 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna drottningarna och arbetarna har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment.

Det finns flera färgformer som skiljer sig något åt i färgteckningen.

Bålgetingen är en rovinsekt som äter större och mindre insekter. Andra getingar och även tambin kan tas som byten. Den tillfredsställer sitt sockerbehov genom att dricka sav från olika lövträd. Den äter också fallfrukt av äpplen och plommon, men ses sällan besöka blommor.

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stora som ett människohuvud. Boet tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och i fågelholkar. Det händer även att boet byggs inomhus. Om ett samhälle växer sig stort upp till 400 individer kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande. Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs och försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter.

Bålgetingen är en förhållandevis lugn geting som sällan attackerar människor. Ett bålgetingsting är oftast inte farligare än ett stick från en vanlig geting men kan vara farligt för överkänsliga personer.

Bålgetingen är landskapsinsekt för Småland.

Bålgetingen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Tornfalk

Tornfalk (Falco tinnunculus) är en medelstor rovfågel som ofta ses ryttla över fält och öppna ytor, som kalhyggen och myrar. Tornfalken är en av Europas talrikaste rovfåglar.
Tornfalken är en medelstor falk med en lång stjärt och långa vingar som är smala vid basen, och som i utsträckt tillstånd är ganska trubbiga. Formen på fågeln påminner om sparvhökens 

Normalt väger hanarna ungefär 200 gram medan honorna i snitt väger 20 gram mer. Hanarna håller vanligtvis en ganska konstant vikt under hela året medan honornas vikt varierar betydligt mer och de kan som mest under äggläggningsperioden väga runt 300 gram.

Tornfalkens rygg och övre vingtäckare är ljust rostbruna med svarta fläckar och svarta vingpennor. Undersidan är vattrad och ljus, där buken är ljust beige och vingundersidorna gråare. Näbben är typiskt falklikt böjd, gul vid roten och mörk längre ut. Den har en ganska mörk falkmustasch, ögat är svart och inramat med gult och den har gula fötter med svarta klor. Stjärten har ett mörkt band i bakkanten, med ett vitt smalt ändband. 

Beståndet har på senare år spridit sig norrut, ända upp till fjällens björkskog. I Sverige övervintrar den i Skåne och på västkusten. I övriga landet flyttar den söderut i augusti - november, för att återkomma i mars - april. 

Tornfalken är fotograferad vid Guldkusten                                     Fler bilder på min hemsida vigg5.se