Eldlus

Eldlus (Pyrrhocoris apterus) är en art i insektsordningen halvvingar som tillhör underordningen skinnbaggar och familjen eldskinnbaggar.

Eldlusen har en kroppslängd på 9 till 13 millimeter och en tydlig röd och svart färgteckning.

Nymferna är även de svarta och röda, men deras färgteckning är något annorlunda än de fullbildade insekternas. För varje utvecklingsstadium blir dock nymfen allt mer lik den fullbildade insekten.

I Sverige förekommer den från Skåne i söder upp till Dalarna (även norr om Dalälven).

Eldlusen påträffas ofta under lindar och på malvor, ofta många tillsammans. Födan består främst av frön från olika växter men också av andra döda smådjur som den suger ut med sina för detta speciellt anpassade mundelar.

Eldlusen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se 

Bålgeting

Bålgeting (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen  i Europa.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, arbetarna 18–24 millimeter och hanarna 21–28 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna drottningarna och arbetarna har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment.

Det finns flera färgformer som skiljer sig något åt i färgteckningen.

Bålgetingen är en rovinsekt som äter större och mindre insekter. Andra getingar och även tambin kan tas som byten. Den tillfredsställer sitt sockerbehov genom att dricka sav från olika lövträd. Den äter också fallfrukt av äpplen och plommon, men ses sällan besöka blommor.

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stora som ett människohuvud. Boet tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och i fågelholkar. Det händer även att boet byggs inomhus. Om ett samhälle växer sig stort upp till 400 individer kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande. Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs och försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter.

Bålgetingen är en förhållandevis lugn geting som sällan attackerar människor. Ett bålgetingsting är oftast inte farligare än ett stick från en vanlig geting men kan vara farligt för överkänsliga personer.

Bålgetingen är landskapsinsekt för Småland.

Bålgetingen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Tornfalk

Tornfalk (Falco tinnunculus) är en medelstor rovfågel som ofta ses ryttla över fält och öppna ytor, som kalhyggen och myrar. Tornfalken är en av Europas talrikaste rovfåglar.
Tornfalken är en medelstor falk med en lång stjärt och långa vingar som är smala vid basen, och som i utsträckt tillstånd är ganska trubbiga. Formen på fågeln påminner om sparvhökens 

Normalt väger hanarna ungefär 200 gram medan honorna i snitt väger 20 gram mer. Hanarna håller vanligtvis en ganska konstant vikt under hela året medan honornas vikt varierar betydligt mer och de kan som mest under äggläggningsperioden väga runt 300 gram.

Tornfalkens rygg och övre vingtäckare är ljust rostbruna med svarta fläckar och svarta vingpennor. Undersidan är vattrad och ljus, där buken är ljust beige och vingundersidorna gråare. Näbben är typiskt falklikt böjd, gul vid roten och mörk längre ut. Den har en ganska mörk falkmustasch, ögat är svart och inramat med gult och den har gula fötter med svarta klor. Stjärten har ett mörkt band i bakkanten, med ett vitt smalt ändband. 

Beståndet har på senare år spridit sig norrut, ända upp till fjällens björkskog. I Sverige övervintrar den i Skåne och på västkusten. I övriga landet flyttar den söderut i augusti - november, för att återkomma i mars - april. 

Tornfalken är fotograferad vid Guldkusten                                     Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

Kräftor

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett. De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna. På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena. Under bakkroppen bär honan sina ägg, eller rom. Kräftor andas med gälar. Blodet hos kräftor har en blåaktig färg eftersom syret transporteras genom att det binds till hemocyanin.

Kräftor tillagas vanligen genom att kokas levande. Skalets färg växlar då från gul, brun eller svart till kraftigt röd.

I Sverige, Finland, och Norge serveras kräftor främst på kräftskivor under sensommaren och hösten. Kräftorna kokas i förväg med mycket dill, och serveras vanligen kalla tillsammans med enklare tillbehör som bröd, ost och paj, samt snaps. Traditionen började hos överklassen och spreds långt senare till medelklassen på 1960-talet när kräftor började importeras från främst Spanien, Turkiet och Kina.

Kräftor är inte kosher enligt Tredje Mosebok 11:9–12, eftersom de är vattenlevande men saknar fenor och fjäll, och äts därför inte av judar som strikt följer kosherreglerna.

Kräftan är fotograferade i Vittsjö

Fler bilder på min sida  vigg5.se 

Blomkrabbspindel

Blomkrabbspindel (Misumena vatia) är en spindelart i familjen krabbspindlar. 

Honorna, som är större än hanarna, kan bli upp till 10 mm i kroppslängd medan hanarna blir maximalt 5 mm. Dessa spindlar kan ha varierande färg beroende av vilken blomma de sitter på. Vanligaste färgerna är vita eller gula med strimmor och fläckar av rött eller lila, men de kan även vara av en heltäckande färg. Hanarna är av helt annan färg och teckning.

Namnet krabbspindel kommer ifrån att den liknar en krabba i sina utsträckta främre ben och i dess förmåga att gå i sidled likt en krabba.

Blomkrabbspindlar har förmågan att, så att säga, flyga när de känner sig hotade men även då de vill flytta till nytt område vilket de verkar göra med jämna mellanrum. På den blomväxt de sitter på ställer de sig med baken i vädret och skjuter ut tunn silkestråd som förs med vinden och fortsätter skjuta ut trådar lite då och då tills de får en att fastna i en närbelägen växt, till exempel ett högt växande strå. De trådar som inte fastnar i något tar de och hovar in och käkar upp då det är värdefull materia. När en tråd fastnat klättrar de över till den nya platsen och klättrar upp så högt de kan.

På dessa höjder blir de ofta föremål för rovdjur som fåglar och trollsländor. När de blir attackerade släpper de silkesseglet och sträcker ut sina främre ben varvid de seglar ner till marken.

Spindelen är fotograferad i Vittsjö 

Flerbilder  på min  hemsida  vigg5.se