Äntligen ikapp!

Pga lite strul med vattnet i vintras blev det dåligt med framkallande under en period. Jag soppade visserligen två rullar i januari, men för övrigt blev det ingenting. Jag slutade ju inte fota för det, och när allt till slut åter var i ordning blev det trögt att komma igång igen. Antalet oframkallade rullar växte. Till slut var jag uppe i dryga dussinet. Småbild och mellanformat, om vartannat. Jag hade nog behövt ett besök av framkallningsmannen, jag också...

De senaste veckorna har jag till slut lyckats betat av några rullar i taget, och nu är jag äntligen klar. :-)

Den ena rullen hade dessutom suttit i sedan sensommaren...

Super Ikonta (531), Tri-X.

Ibland blir det inte som man tänkt sig.

I fredags, lagom till eftermiddagsrusningen, hade kontaktledningsbryggan norr om Stockholm C återigen blåst ned. Hemresan från jobbet tog betydligt längre tid än vanligt, och det blev mycket väntan..

Pendeltågen sades vända i Sundbyberg. Däremot var det lite oklart med turordningen. Än var det ena näst i tur,

än var det andra. :-)

Själv skulle jag längre bort, med SJ.
De vände visst ända borta i Bålsta, visade det sig långt senare...

Fotat med nya Dogmalöftet. Leica I (Modell A), Elmar 5 cm, Tri-X

Retrokamera: Miniature Speed Graphic

Alla har vi sett dem. I gamla filmer, och på bilder av pressfotografer.

Utryckning 1953 från Svenska Dagbladets redaktion.

Speed Graphic.
Under 30-, 40- och 50-talen närmast standard på tidningsredaktionerna. Oftast satt det en stor blixt monterad på sidan. "Speed" betyder inte att de var snabba att använda, om nu någon trodde det. Långt ifrån. Nej, det var bara slutartiden det handlade om. Speed Graphic, till skillnad från t ex Crown Graphic, hade förutom objektiv med centralslutare även en ridåslutare. Den kunde ge 1/1000 s. Det är den som har gett prefixet Speed, och är för övrigt det enda som är snabbt på kameran...

Företaget startades redan 1887 av Folmer och Schwing i New York, och produkterna var till en början cyklar. Vid den tiden hade kameror blivit mer portabla, och kopplades därför ofta ihop med cykling, så ganska snart lade de till kameror till sortimentet. I deras katalog från 1896 fanns en "4 x 5 Cycle Graphic camera" med, och 1898 byggdes den första Graflex-kameran. Det var en spegelreflex med ridåslutare. Till en början en ganska komplicerad sådan, med varierbar öppning, men 1904 byttes den ut mot en enklare tyg-ridå, med flera öppningar med olika storlek, den sk Graflex-slutaren. Den visade sig nu mycket tillförlitlig, och kom att tillverkas i över 60 år.

Graflex-slutare

1905 köptes företaget av George Eastman och flyttade till Rochester. Det blev sedan en division under Eastman Kodak Company fram till 1926, då det åter blev ett fristående bolag. Så småningom bildades Folmer Graflex Corporation, och det blev känt som "Graflex Inc." 1945. 1966 blev det till slut Graflex Division av the Singer Corporation. Företaget upphörde 1973.

Den allra mest kända produkten blev "Speed Graphic", vars första version kom redan 1912. Den fick slutaren från Graflex-kameran. Speed'en var en pålitlig kamera, som under många år nästan var symbolen för en pressfotograf.  Speed Graphic fick också syskon utan ridåslutare, som t ex Crown Graphic.

Kameran på bilderna är en Miniature Speed Graphic från omkring 1946. Det vanligaste bild-formatet på Graphic-kamerorna var 4 x 5 tum. "Miniature" betyder i det här fallet 6 x 9 cm bildformat. Det här exemplaret är utrustat med rullfilms-bakstycke, för vanlig 120-film, istället för den vanliga hållaren för plåt, bladfilm eller filmpack.
"Miniature", förresten... Om man fäller in objektivet och stänger luckan, och inte räknar med bakstycke och alla olika sökare, så är enbart lådan 12 x 14 x 9 cm (b x h x d).

Mätsökaren har en kul finess. Upptill finns en liten lucka man kan svänga undan. Med tillbehöret "FocuSpot" monterat där kunde man istället belysa det man ville fokusera på. Där de båda ljusstrålarna sammanföll var avståndet rätt. Fiffigt i mörker! :-)

Slutaren, ja. Graflex-slutaren är speciell på så sätt att den inte som på t ex Leica består av en första och andra ridå som öppnar resp stänger med viss tidsfördröjning. Istället är det en enda sammanhängande, med flera (O, A, B, C & D) olika stora öppningar. För att få flera tider varierar man också fjäderspänningen. Man väljer utifrån en tabell den kombination av storlek och fjäderspänning som ger rätt tid. Två små fönster visar vald öppning resp spänning. Det här betyder också att när man drar fram rätt öppning måste man antingen stänga centralslutaren, eller på annat sätt skydda filmen, så man inte exponerar filmen oavsiktligt. Bäddat för misstag, m a o...

För en tid sedan testade jag med första rullen. Jag hade varit in till LP Foto på lunchen, och laddade med en rulle på tillbakavägen.

Första bilden blev väl sådär, skulle jag säga...

Sökaren sitter lite illa till, och det är lätt hänt att man tittar lite snett. Då har man inte mycket glädje av den manuella parallaxjusteringen.

Man kan också konstatera att objektivet, utan antireflexbehandling, föredrar något mindre kontrast i motiven.

Nästa gick bättre. :-)

Jag fortsatte promenaden mot tunnelbanan, men tog en liten omväg, och lyckades halshugga Orfeus.

Efter att jag började skriva det här inlägget har jag hunnit köra ett par rullar till, och även skrivit ett annat inlägg.

Gatufoto med Speed

Mätsökarkameror skall ju vara så bra till gatufoto sägs det, så jag åkte in till Stora Staden idag för att prova. Jag tänkte bränna ett par rullar.

Hmm.. Det står "Kalart Synchronised Range Finder" på den, så det måste ju vara rätt typ. ;-)

Ärligt talat tjuvstartade jag redan igår, på lunchen, när jag tog tunnelbanan in för att fylla på film-förrådet.

Odenplan. Jo, jag gick till den där butiken på Upplandsgatan.

Odenplans T-banestation. Bilden från perrongen hade säkert blivit bättre om jag hade öppnat centralslutaren innan jag utlöste ridåslutaren.

Idag blev det ett nytt försök.

Började på Sergels torg.

Fortsatte sedan söderut, genom Gamla stan.

På Centralbron höll man visst på med Dragrälsing.

Fortsatte så norrut igen.

På Stampen var det årlig Blues Brothers-frukost.

Här tog jag igen den förlorade rutan från igår. Det går ju bara 8 på rullen, så man får hushålla lite. Just som jag hade tagit en bild ringde Thomas M i fickan. Jag glömde såklart att dra fram filmen när samtalet var slut.

Turisterna har inte åkt hem riktigt än.

Tillbaka på plattan.

Dags att åka hem igen.

Jag kan konstatera att den är nog lite omständlig, och att alla pressfotografer på 30-, 40- och 50-talet nog borde ha vetat bättre...

Jag kan också konstatera att man möts av betydligt fler leenden än när man har digitalkameran med den klumpiga zoomen på. :-)

Alla bilder utom en tagna med Miniature Speed Graphic, sannolikt från 1946. Miniature innebär så litet som 6 x 9. Centimeter alltså.

--------------
Edit 10-11-10:

Se även beskrivning.

-30 Hot Rod

Det är nåt lurt med den här kameran. Den ser ut som en 1930 års Leica I, Modell C, men numret stämmer inte riktigt...

För att göra en kort historia lång...:

1925 började Leitz sälja sin Leica I, modell A, som hade fast, om än inskjutbar, optik. Den känns enklast igen på "hockeyklubban". Bengan hade en sån.

1930 kom så modell C, nu med utbytbar optik. Till en början var dock objektiven matchade till resp kamerahus, och för att hålla ordning var objektiven därför märkta med de tre sista siffrorna ur kamerans serienummer.

Under 1931 fick modell C anslagsmåttet standardiserat (28.8 mm), och man kunde byta objektiv fritt mellan olika hus. Man stansade då in "0" i kameraflänsen, kl 12, för att visa att kameran var standardiserad.

Eftersom det här är en -30:a kan den inte ha varit standardiserad från början, men de tre siffrorna saknas på Elmar-objektivet. Faktum är att det saknar serienummer helt och hållet.  
Däremot är är både flänsen på huset, och objektivet, märkta "0", vilket visar att de har blivit standardiserade. Nu har kameran dock ett serienummer som är drygt 200 högre än den sista icke standardiserade C-batchen, samtidigt som de standardiserade inte gjordes förrän -31, så den måste ha blivit modifierad någon gång.

De olika modellerna producerades delvis parallellt. Den sista Leica A gjordes t ex så sent som 1936. Det var heller inte ovanligt att man fick tidigare modeller fabriksmodifierade. Man kunde t ex få sin A, C eller E  kompletterad med mätsökare. Den blev då en modell D, dvs Leica II. Johan E har en sådan.

Förmodligen är det här en sen A, som vid något tillfälle modifierats till C-standard. Förmodligen är det också det gamla A-objektivet som har blivit försett med M39-gänga och ny monteringsfläns. Det kan i så fall förklara varför det saknas serienummer på objektivet. Det behövdes ju inte om det från början satt fast monterat på en A.

Den här tidiga Elmaren har av förståeliga skäl ingen koppling till mätsökare, men kan ju trots det monteras även på en M9, om man använder en vanlig M-adapter. :-)
Man får gissa avståndet själv bara.

Skall man vara petig skall den här egentligen inte kallas "Leica Standard", även om den är snarlik. "Standard" (Leica E) skiljer lite (på returspolningsratten), och blev inte ett begrepp förrän modell D (dvs II) kom med sin mätsökare -32.

Går den att fota med då?

Jajamensan! :-)

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Den gamla (obehandlade) Elmaren är lite mjuk, och vill inte ha för mycket kontraster.

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Eftersom den saknar mätsökare, och Voigtländers moderna 15 mm S W Heliar ju liksom original-Elmaren också saknar koppling till en d:o, så är de som gjorda för varann. :-)

Heliaren är bra till arkitektur också. Allt kommer med. :-)

Även i tunnelbanan, men det vet vi ju redan. Det har Micke visat mycket bättre.

Visst är den behändig!

Kan man kalla den "ädelkompakt"? :-)