I fritt fall

De senaste två veckorna har jag varit i Bremen. Syftet har varit att göra några del-tester i tyngdlöshet.

Tyngdlöshet kan ju i praktiken åstadkommas på olika sätt:

• Man kan t ex följa med en raket upp, och lägga sig i omloppsbana runt jorden. För det behövs en hastighet av närmare 8 km/s. Det är dyrt. Mycket dyrt. Få får den möjligheten.
• Man kan skjuta upp en (sub-orbital) sondraket med experiment i en hög parabel, och få 5 - 15 minuters tyngdlöshet innan nyttolasten kommer ned igen, och landar i fallskärm. Många forskare har fått den möjligheten, och företag har tacksamt ställt upp och utvecklat och utfört. :-)
• Man kan också utföra parabel-flygningar med flygplan. Från Bordeaux kan man t ex få en flygtur där man gör 30 (+1) parabler om cirka 20 sekunders tyngdlöshet.
• Man kan åka till ZARM i Bremen, och där få ett 4.7 sekunders fritt fall i ett torn efter att man har pumpat vakuum. 110 meter för den som vill kontrollräkna. Använder man även katapulten får man den dubbla tiden.
• ZARM har också det mindre "GraviTower", som förenklat beskrivet är en servostyrd hiss. Där fås 12 meters kontrollerat "fritt fall" (=1,7 sekunder). Nackdelen är förstås den kortare tiden, men fördelen är att man slipper den långa väntetiden när man pumpar vakuum. Man kan t ex göra flera korta tester innan man flyttar in i det stora tornet. 
• Man kan prova, och få en dryg sekund av nästan tyngdlöshet, genom att hoppa från ladugårdstaket, och landa i t ex gödselstacken (om sådan finnes). Det är i bästa fall mycket otrevligt (efteråt), eller direkt livsfarligt.

Vi lastade en Ford Transit med vår utrustning, och styrde mot Göteborg för vidare nattlig färd söderut.

Vi lade ut 18:45.

När vi dagen efter svängde av Autobahn behövde vi inte fundera på vart vi skulle.

Framme!

ZARM (Zentrum für angewandte Raumfahrt­technologie und Mikro­gravitation), eller "Center of Applied Space Technology and Microgravity" är ett institut under fakultetet för produktionsteknik, vid universitetet i Bremen. Det har funnits sedan 1985, och "drop-tornet" är väl det mest kända och använda, även om de även har andra anläggningar, för t ex vakuum-tester, vibrations-tester eller en stor centrifug.

Det 146 meter höga tornet har ett något smalare stålrör invändigt, som erbjuder 110 meters fallhöjd. Eftersom man pumpar vakuum (10 Pa, eller 10^-1 mbar) innan släppet erhålls nära nog perfekt tyngdlöshet, s k mikrogravitation, under 4.7 sekunder, tills kapseln landar i en åtta meter hög behållare fylld med kulor av styrenskum. Som i en Sacco-säck. :-)
Då utsätts experimentet istället för mellan 30 - 40 g!

Vårt experiment står på hyllan i mitten. Den övriga utrustningen tillhör ZARM, och sköter både kraftförsörjning och kommunikation under fallet.
När allt är klart för släpp träs kapseln på, och allt hissas upp. Därefter stängs porten, och man börjar pumpa vakuum i tornet.
Pumpandet tar cirka en och en halv timme, så man hinner med max tre släpp om dagen.

Upptill på kapseln finns ett par rep med en krok. Kroken fastnar i en uppspänd lina när den dyker ned i behållaren. Efter släppet kan den då ganska enkelt fiskas upp.

De har en sida med några informativa filmer.

Första släppet gjordes på fredagen, och under helgen kunde vi även ägna oss åt lite annat. Konstföreningen i Bremen fyller 200 år i år, och "Kunsthalle Bremen" visade därför en tillfällig utställning kallad "Geburtstagsgäste, Monet bis van Gogh". "Födelsedagsgästerna" var förutom nyss nämnda, även sådana som t ex Cézanne, Toulouse-Lautrec och Renoir, och de speglade den period när konsthallen stack ut hakan. Impressionismen var inte populär i Tyskland runt förra sekelskiftet, men den dåvarande museichefen Gustav Pauli stod på sig och köpte in flera verk av dem.

Söndagen åkte vi ut till Bremerhaven, och gick runt på Deutsches Schifffahrtsmuseum.

Där finns bl a en ubåt från 2:a världskriget (U 2540), som dock sänktes av den egna besättningen, i Östersjön vid krigsslutet. 1957 bärgades den, renoverades och användes sedan för utbildning och prov, tills den slutligen togs ur tjänst 1982. Idag är den museum, och öppningar har tagits upp i skrovet, både som in och utgång, och för att bättre visa delar av innanmätet.

I aktern fanns även ett lite avskilt utrymme, för stilla kontemplation.

Två sådana, för en besättning på 58 stycken.

Där finns också Tysklands egna "Wasa-skepp". En medeltida kogg, hittad i Weser-floden 1962. Dendrokronolgiskt daterad till år 1380.

   
Den blå modellen var också till för att känna på, med tanke på synskadade. Intill den fina modellen fanns också en modell av Wasa-skeppet. Det verkar ha varit en hel del kontakter mellan organisationerna. Dels hittades ju skeppen ungefär samtidigt. Dels användes samma impregnerings-metod (polyetylenglykol) av koggen.

Efteråt åkte vi tillbaka till ZARM för att förbereda för måndagens tester.

Testerna under den andra veckan fortsatte bra. Såpass bra att de sex planerade släppen blev klara ett par dagar tidigare. 

SubOrbital Express 3, eller Maser 15, eller två sidor av Kiruna

Förra veckan var det dags för en 🚀 igen. SubOrbital Express 3, eller Maser 15. Jag kom hem förra fredagen, efter ett par veckor på Esrange, några mil från Kiruna. Några kollegor hade varit där redan under veckan före och balanserat nyttolasten, och nu var den delvis demonterad igen för lite kompletterande jobb, som t ex att fylla på prover. 

 
Därefter var det dags att stapla experimenten till en komplett nyttolast igen.

Några av de här bilderna åkte in i vår mediabank, och därifrån bl a in i en artikel i NyTeknik. 🙂

En av dagarna hade jag ledigt. Jag passade då på att åka in till Kiruna för att ta en titt på det nya centrumet. Jag började i gamla centrum. Där blir det fler och fler staket runt byggnaderna, och fler och fler skyltfönster gapar tomma. 

  
Kvarteret Ortdrivaren, ritat av Ralph Erskine och färdigställt 1961.

Jag åt lunch på en kines-restaurang där tidigare ICA Toppen låg. Jag har handlat där flera gånger förut. 

Nya centrum ligger på andra sidan Kiruna, nära 3 km bort, på andra sidan av ett villaområde. På väg dit tog jag vägen förbi Kirunas fina kyrka. Den ligger än så länge kvar på höjden. Det skall bli intressant att se hur de bär sig åt för att flytta den.

I nya centrum var det mer liv, och jag började med att ta en titt i det nya stadshuset. 2012 skrev jag lite om det gamla.
Förutom klockstapeln, fick även dörrhandtagen från det gamla stadshuset följa med till det nya.

Det nya stadshuset verkar trots allt inspirerat av det gamla. Förenklat kan man säga att medan det gamla var kvadratiskt så är det nya cirkelrunt. Det har samma öppna yta, med en bred trappa som även kan fungera som en scen. Trappan leder sedan vidare upp till "loftgångarna" med kontor.

Liksom i det gamla används de även till konstutställningar.

Inne i stadshuset finns också en modell, där man kan se vilken del av staden som skall evakueras/rivas (det röda snöret).

Därefter gjorde jag några ärenden och flanerade. Man har varierat utseendet på fasaderna, men det är fortfarande delvis en byggarbetsplats.

Men åter till Esrange.

Efter flygsimuleringstestet, där vi även drog alla "umbilikaler" på utsatt tid, blev det dags för gruppbilder och sedvanlig signering av noskonen. Därefter fraktades hela nyttolasten till uppskjutningstornet och placerades ovanpå de båda motorstegen.

Ny riggning av umbilikaler, fast nu på riktigt. Sedan en testnedräkning med full nedräkningslista och alla aktiviteter.

Följande natt/morgon (onsdag 23/11) började den skarpa nedräkningen klockan 02:30 vid T-6 timmar. Att man börjar så tidigt beror på att man behöver ha lite marginal för eventuella "holds". Dessutom är tidsfönstret, för att efteråt kunna hämta hem nyttolasten med helikopter, ganska kort så här års. I det här fallet var alltså första möjliga skjut-tid 08:30. Frukost får man försöka stoppa in när man har en lite lugnare stund under nedräkningen. Själv hade jag några experiment att montera in, men blev klar en dryg timme innan T-0.

Så småningom blev klockan 09:23...

Ingen vidare bild, men den togs genom fönstret.

Så fort det var gjort var det dags att dra på sig den lånade skoteroverallen, för den här gången skulle jag med ut på fjället och hämta. :-)
Vi lastade, och lyfte en knapp timme senare.

Nyttolasten var inte svår att hitta. Vi flög rakt på, och fallskärmen syntes tydligt mot snön. Vi hade lite tur, för hade den landat 100 meter längre bort så hade den hamnat bland träden på en bergssluttning. Nu var det bara frusen slätmark, dessutom med bara en decimeter snö.

En kamera ombord fångade mig när jag kom fram och dokumenterade.

Utsidan blir lite svedd när saker kommer ned från ca 260 km höjd. Farten blir lite drygt 1.5 kilometer per sekund.

Efter att ha dokumenterat ut- och invändigt och tagit ut experimentet jag skulle hämta kunde vi lyfta igen. Resten av nyttolasten togs av en annan helikopter.

Det märks att Kiruna och Esrange ligger några grader före svensk normaltid/soltid (som är ungefär vid Örebro), för här känns det som om solen är på väg ned, och klockan är inte ens 12:00 än. 11:50 ungefär.

På kvällen blev det festmiddag, så efter att ha varit vaken ett dygn var det inte svårt att somna. :-)

Ibland tappar man fotfästet...

Förra veckan gjorde jag det ett trettiotal gånger. 31 för att vara exakt, men bara 20 sekunder åt gången. 

Det var dags för  en parabelflygningskampanj igen, hos Novespace nere i Bordeaux.

Första veckan gick åt till de vanliga förberedelserna, uppackning, kolla att allt fungerar efter transporten, montera ny skumisolering på alla skarpa kanter etc. Sedan lastades grejerna in i det gamla Airbus-flygplanet som används för flygningarna, följt av ny funktionskontroll och slutlig besiktning. 

Vi kunde åka ned en dag senare i år. Grejerna flög ju ifjol, så Novespace besiktning var inte lika omfattande den här gången.

Helgen bjöd på en del ledig tid. Jag hade upptäckt att trots min egen rätt noggranna packning av inte minst 120-film, så hade jag glömt vanlig sv/v småbildsfilm... Jag hade en ny rulle i kameran, men det var allt. Googlade, och hittade en butik som verkade lovande. Gjorde en utflykt in till centrala Bordeaux på lördag, och hittade butiken. 

Fréres Panajou. Bröderna Panajou. Grundad 1865. Nytt och begagnat. Canon, Nikon och Leica. Bl a en Rolleiflex och en Zorkij på hyllan. Ungefär som Schönherrs i Stockholm, bortsett möjligen för den något tjusigare lokalen. 

Sedan gick jag runt lite på stan.

Le Miroir

Första veckan bjöd mestadels på gråväder, en del regn och upp mot 15 grader på dagen.

Flygningarna veckan därpå, med forskarna på plats, gick bra. 

Jag kan också konstatera att tyngdlöshet funkar bra som alternativ till högläge, för en relativt nyopererad fot. :-)

Glad Påsk!

6x6-dagen, med klackarna i taket.

Det har varit tyst i min blogg länge nu. Ett helt år. Fotat har jag förstås gjort, men tiden och inspirationen har inte riktigt räckt till för att skriva och lägga upp bilder.

Nyligen var jag på tjänsteresa, och som så ofta tidigare tog jag också med någon trevlig kamera, som komplement till digitalkompakten. Eftersom den 6/6 skulle infalla under resan blev valet ganska enkelt. Super Ikonta (532/16), från 1939. 6x6 cm. En gammal favorit. Hopfällbar, vilket är praktiskt när man reser.
En smidig liten reskamrat, på knappa kilot... :-)

Jag befann mig ett par veckor i Bordeaux, på en s k parabelflygningskampanj. Vi bistår forskare med utrustning och tyngdlöshet när de vill utföra olika experiment. Ibland i sondraketer, eller som här, genom att flyga i upprepade kastparabler.

Novespace, i Bordeaux, har en modifierad Airbus A300. Ursprungligen ett av provflygplanen för övrigt, från 70-talet. Den anlitas bl a av ESA, för olika experiment i tyngdlöshet. Under en flygning hinner man med 30 parabler, då man blir tyngdlös under lite drygt 20 sekunder åt gången.

"Vomit Comet" kallades amerikanernas motsvarande maskin, av de blivande Apollo-astronauterna på 60-talet, när de fick prova på kortare stunder av tyngdlöshet. Jag förstår varför. :-)

6/6 var sista dagen vi flög, men t o m jag insåg ju att jag inte gärna kunde ta med Super Ikontan ombord och använda den i tyngdlöshet. Framförallt hade jag annat att göra. Dessutom måste allt man har med sig antingen sitta fast, eller stoppas undan när det inte används. Man kan inte ha tappade saker flytande omkring, som sedan dunsar i huvudet på någon när tyngdlösheten tar slut, eller landar på nödstopp-knappen på någon annans experiment...
Det fick räcka med digitalkompakten i remmen, snett över axeln.

Någon bild tagen den 6/6 måste jag ju ha, så istället sprang jag och hämtade Super Ikontan så fort vi hade landat.

Super Ikonta, 6x6, den sjätte i sjätte

Nå? Rubriken då?

Jodå. Under de sista parablerna behövde inte vårt experiment så mycket skötsel längre, så  jag fick möjlighet att spänna loss och testa det också, i en särskild hage ombord. :-)

Forskarna har gjort en film om försöken.

Hur gick det med Maser 12?

Jotack. Bra. Riktigt bra, till och med. :-)
Preliminärt, innan alla forskare har gått igenom alla data, verkar det vara nära 100% resultat.

Jag har varit hemma ungefär en månad nu. Skrivandet kom av sig efter kampanjen. Det kan bli så efter en lång uppladdning. När allt är klart, grejerna packade och man väl kommit hem, går luften lätt ur.

Sist jag skrev var det 32 minuter kvar på nedräkningsklockan, och jag var beredd att ge mig iväg från "launching" så snart den började rulla igen.

Dessförinnan hade vi varit ute i tornet för "late access". För sista gången monterades den röda injektionsenheten in i Biomics-modulen. En "glove bag" var monterad med kardborretejp, och ett gasflöde såg till att inget damm letade sig in.

Alla som behövs på plats under skottet sitter bakom stängda dörrar i det förstärkta "blockhouse". Övriga måste bege sig till huvudbyggnaden 1 km bort, lämna in kortet, prickas av och sedan hålla sig inomhus. Detta för att kunna veta att ingen finns ute om något skulle hända. Saknas något kort stoppas nedräkningen, och man får höra sitt namn efterfrågas i varenda högtalare på området...

Den här gången stannade jag dock inte där, utan skyndade istället upp på "radarberget", längre bort, för att fota skottet.

En del folk hade samlats.

Men var var tornet? Dimman hade lagt sig över området och täckte det mesta.
Som tur var klarnade det lite, och vindtornet dök upp genom dimman så jag såg vart jag skulle sikta.

Via högtalaren kunde vi följa nedräkningen. Jag  visste sedan tidigare att det tar ungefär en sekund innan raketen kommer ut ur tornet.

T minus 10, 9, ... 3, 2, 1, 0!

T+1 sekunder Första skymten		T+2 s	T+2.5 s

Andra steget tände 15 sekunder senare,

och brann ut 45 sekunder efter start. Då hade den lämnat så gott som hela atmosfären bakom sig, på närmare 100 km höjd. Farten var bortemot 2 km/s.

Efter flygningen kom vi tillbaka till "kyrkan". Där var stämningen på topp.

Efter en dryg timme kom första helikoptern tillbaka, med de biologiska proverna.

Strax därefter kom den andra, med hela nyttolasten.

När den körts in i kyrkan

delades den upp igen, och alla kunde glada få sina respektive experimentmoduler tillbaka.

Nästa dag, efter en ordentlig vädring, kunde vi så hämta tillbaka all utrustning från tornet. Kablar och slangar såg inte lika fina ut längre...

Sista lådan hissades ned.

Till bilderna i tornet, närmast raketen, använde jag en gammal hederlig Nikon F, laddad med Portra 400. 100% batterifri, vilket är ett plus intill en laddad raket...
På batterikameran hade jag tejpat över blixt och batterilucka. Utifall att...

Nå. Hur gick det med kameran vi riggade då?

Efter en promenad tillbaka till hotellet, i -38°

Se även tidigare inlägg, och Ylvas blogg.