Den alltmer digitaliserade verkligheten kan nog bli dödsstöten för vår integritet. Vår personliga sfär, privatlivets helgd, kan bli ett minne blott.

jag för min del är en sådan gammal surgubbe så att jag stretar emot. Jag lämnar så lite digitala spår som möjligt. Exempelvis betalar jag kontant när jag handlar, när det är möjligt (det blir uppåt 70%). På så vis kan man inte logga mina ekonomiska småtransaktioner i realtid, och det blir svårt att kartlägga mitt (värdefulla) köpmönster. Det blir till utebliven information, som inte kan lagras för framtida bruk.
Jag åker anonymt i kollektivtrafiken – jag har aldrig registrerat mig eller fyllt på kortet med mitt betalkort. Då kan inte mina rörelsemönster därvidlag registreras. Min bil har inger GPS – alltså kan mina rörelsemönster inte registreras där heller. Min mobil (som bara är till för att prata med) går på kontantkort. Jag kan därför inte loggas geografiskt. Och så vidare, och så vidare...

Det brukar sägas att den som inte har något att dölja, inte heller har något att frukta. Det är ett genomfalskt argument. Till att börja med har vi privatlivets helgd (som man numera kallar personlig integritet). Myndigheterna har inget med mitt privatliv att göra - och då skall dom inte heller ha den informationen.
Sedan byggs riskbilden på med att ju mer ”verktyg” polisen tillskansar sig från aningslösa politiker, ju större är risken att jag plötsligt skall misstänkas för ett brott som jag inte har det minsta med att göra.
Min dator förfar jag med därefter. Om någon verkligen kom in i den så skulle dom finna ett tämligen trivialt innehåll. Men innehållet är mitt personliga, och inga myndigheter har med det att göra.
Följaktligen – den skyddas av ett 20 symbolers lösenord som bildar en nonsensmening (som är lätt för mig att komma ihåg). De 20 bokstäverna bildar fem ord varav två är slangord (står inte i någon ordlista) och ett ord är ett rent fantasiord. Det är ett lösenord som inte går att komma förbi med de kodknäckningssystem och den datakraft som står till buds i dag.

Har jag nu gripit av rena nojan?? Tja – det är en sak som var och en får ta sig en funderare på.