Osäkra sökarbilder.

Jag har ännu inte bytt ”normaloptik” på kameran på allvar. Alltså bytt sommarnormalen 150 makro mot vinternormalen 100-400. Men det börjar nog bli aktuellt nu, Skåne är känt för sitt blåsande och söker man det blir man inte besviken. Det kan man däremot bli om man försöker plåta makro i svischandet… Här är en höstfluga från igår som fastnade på bild när den och gullriset den satt i råkade passera fokalplanet just när jag tryckte av. Nästan, i alla fall.

När jag tittade ut genom fönstret i morse kunde jag konstatera att makro var bara att glömma. I alla fall om jag ville vara någorlunda säker på att använda ett språk som passar sig en söndag. Det fick bli sommar-alternativnormalen 70-300 som hamnade på kameran. Jag tänkte mig några actionbilder på vår lille kisse, Nicke. Amba (hunden) och jag gick ned på gräsmattan, Nicke kom snart efter. Godispåsen åkte fram, de fick var sin liten leversnitt att tugga på. Jag tänkte att det kunde vara bra att värma upp Nickes uppmärksamhet så att jag sedan kunde kalla på honom och få fina bilder när han kom springande mot mig i lagom takt. Efter godisutdelandet gick Amba och jag bort en bit, Nicke satt kvar. Jag satte mig på huk med kameran beredd och lockade ”Nicke! Mer gottis kanske?”

Som gammal brukshundare och samtidigt kattälskare VET jag ju att katter inte är som hundar precis. 100% inkallningssäkerhet existerar bara inte i kattvärlden. Men man kunde väl få ha litet tur? För en gångs skull? Icke sa Nicke. Reaktionen kan sammanfattas ”Va? Ville du nå´t?”

Jag höll kameran i högerhanden, och medan jag höll Nicke i sökaren plockade jag med vänsterhanden fram godispåsen och skramlade med leversnittarna. Det brukar vara ett säkert sätt att fånga hans intresse. Men, men… ”Ah du! Tror du att jag är nå´n slags lydnadsjycke va? Det låter mycket roligare där borta!” mimade han med radarörat.

För att riktigt visa sitt ointresse för husses övningar började han röra sig mot det där outsägligt intressanta i buskaget, och lade sig sedan ned i gräset.

Jag VET att det är en avledningsmanöver, han luras litet innan han sätter full fart mot husse och Amba. Men jag vet aldrig hur länge det ska dröja innan han drar iväg så gräset krullar sig. Han brukar hålla sig tills jag ger upp och sänker kameran. Den här gången hann jag NÄSTAN plåta starten:

Efter ett par lätt suddiga bilder fick jag en riktigt suddig… Men sedan hann autofokusen ifatt med beräkningarna. Samma gjorde inte jag med siktandet, men han hamnade inom bildytan i alla fall.

Det går undan när han kommer, omedelbart efter var det dags för tvärbromsning

Och sedan en stoppsladd nästan uppe i husses knä. Där hade jag inte en chans med siktande eller zoomande.

Nåja, den här fick litet efterjobb och får duga som katt-action i dag:

Förvisso är det osäkert att få skarpa bilder med makro i den skånska blåsten, men att plåta en framrusande katt är inte mycket lättare det. Det är i båda fallen högst osäkert att man får till det man tror att man har i sökaren. Kanske dags att byta motivområde? Visserligen blåste det som attan ute på Lillö vid Kristianstad när Fjälkinge Fotoklubb hade utflykt där, men stadsmotivet höll sig i alla fall stilla…

Vi hörs!

Liket i Digitala Rummet.

Nä, det är inte en deckartitel. Det är mycket värre! Det är på fullt allvar nämligen. Vi har ett lik i Digitala Rummet.

Digitala Rummet är vårt gamla sovrum, innan vi byggde till huset för några år sedan. Det var – och är– tänkt att bli ett rum för datorer, skrivare, bildläsare och andra digitala måste ha –grejor. Men så kom litet sjukdom, konvalescens och liknande förhinder i vägen, och det blev mer en uppsamlingsplats för allt det där som borde slängas men man aldrig vet om det kan behövas.

För några dagar sedan sniffade jag i luften och undrade om Nicke börjat pinka inne. Makans näsa anlitades för hjälp med analysen, och den kom snabbt: ”Det är samma doft som när Nicke släpat in en halvdöd mus sam lade sig och dö under jalusiskåpet härom året!” Analysen ägde sin riktighet, det stod fullständigt klar dagen efter. Odören kom från Digitala rummet. Det fanns inga som helst tvivel, ett lik finns någonstans i röran!

Om nu någon påstår att en liten död mus kan väl inte lukta så mycket, så kan jag tala om att det kan den. Den kan lukta som en hel elefant i det tillstånd gamar och hyenor gillar. Minst! Så arbetet med att leta reda på doftkällan startades. En del av rummet tömdes liksom en av tre garderober, där fanns den sade våra näsor. Efter massor med slit konstaterade vi att det gjorde den inte. Så i går tömde vi ut ännu mer och rensade ritningsskåpet på allt innehåll och alla tio lådorna. När vi drog fram resten för att rensa bort kadavret var det bara att konstatera, där fanns det inte. Vi fick stänga till Digitala Rummet och gå och lägga oss.

I dag har odören minskat märkbart, och tur är det för vi är tvungna att vila ut om de åldriga kropparna skall hålla. Förmodligen har museländet tagit sig in i väggen och avlidit där, lagom springa finns. §§%&###%&§§§! Får bli morgondagens uppgift. Suck…

Och inte får man hjälp av husdjuren att leta heller. Katter är som de är, ni vet ”Hjälpa dig? Tror du jag är nå´n sabla Lassie va?” och lägga sig till rätta någonstans. Nicke valde en gammal matta vi släpat ut från Digitala rummet, den passade tydligen. ”Åh, till mig!” och sedan är den hans.

Amba lägger huvudet på sned och menar att ”men husse, bäst-före-datum har gått ut för länge sedan på den, den är inte god längre. Låt den vara!” Jo, jag måste det, ett tag i alla fall.

Amba och Nicke tycker att det är ett fasligt stökande, man känner inte igen sig. Matte samlade sina orkidéer från Digitala Rummet i två plåthyllor på balkongen. Nicke hittade genast en ledig plats, ”Åh, till mig!” ni vet. Där satt han och funderade ut bus att utsätta Amba för.

Han bestämde sig för varianten ”en tass i ändan”, det brukar reta upp henne.

Men han måtte ha missat, för reaktionen uteblev. Gäsp sade Nicke.

Nåja, egentligen var det bra att det här musliket började osa. Det tvingar oss att få ordning på en hel del grejor. De där som man absolut ska få ordning på. Sedan. Om ett tag. Nu måste vi! Men om vi inte skall köra ihjäl oss måste vi också portionera jobbet. Så i dag lägrade sig lugnet över bygget. Det är full sommar här, och vårt stora bigarråträd är alldeles blommigt. Makan är 1,60 hög, här är en bild där man kan använda henne som måttstock.

Trädet är runt tolv meter högt, kom jag fram till. Och blommigt! Både det och körsbärsträden, prunus över huvud taget, blommar på ett sätt jag knapp sett tidigare. En dålig bild får försöka visa:

 Försommarlugn över Skåne-alperna och Linnekulla. I morgon blir det fika på balkongen. Igen. Jag ska sitta där och kolla in mullvadshögarna, och se gräset växa.

Vi hörs!

Ensamma tillsammans.

Jag är gräsänkling över helgen. Eller rättare sagt, VI är gräsänklingar. Det är inte populärt hos Amba och Nicke när någon av husbondsfolket sviker flocken och ger sig ut på egna äventyr. Särskilt inte matte. Nicke ser på mig med halvslutna ögon från bordet på balkongen och säger att du är nog bra husse, men det ska vara matte också!

Amba håller koll från balkongen hon också och instämmer fullständigt med Nicke.

Och husse dras med besvärliga muskler, nu är det en vad som inte vill fungera. Sitta still går an, men promenader blir det inte tal om. Nåja, djuren måste få komma ut, så ned på gräsmattan kom jag i alla fall. I kanten blommar harsyra, en ordentligt röd modell.

Det blir inga toppenbilder från marknivån när benet inte fungerar utan att protestera vilt och vadmuskeln överbelastar ledningen till hjärnans smärtmottagning, men den vackra färgen på harsyran syns i alla fall.

En bit därifrån blommar vårt bigaråträd för fullt. Ett jätteträd som brukar ge massvis med goda bär, som nötskrikor, koltrastar, ekorrar och andra intressenter sätter i sig med god aptit precis innan de är så mogna att vi själva vill smaka. Nåja, litet brukar vi kunna sno åt oss, och klättra så högt som behövs för att nå de större mängderna är definitivt uteslutet för oss människor här på slänten så det är lika bra att de får komma till nytta i diverse djurmagar. Vackert blommar det i alla fall.

Jag tog de här bilderna när solen stod lågt i dag och började fundera på sängdags bakom Skåne-alperna.

När jag ändå är inne på blommor avslutar jag men en tulpan. En mycket trevlig sort, som fortsätter att blomma utan att slita ut gångjärnen i blombladen nu när vårsolen tar kål på de flesta andra. De har hållit på långt mer än en vecka och är fortfarande lika fina. Sånt blir man glad av!

Vi hörs!

Några kattbilder och en hund.

Vi var ute hela flocken i dag, på gräsmattan. Amba strosade med nosen i backen när Nicke plötsligt tog sats, satte full fart och petade Amba i ändan (hon blir så härligt arg då tycker han), satte rakborste på svansen, studsade på alla fyra framför nosen på henne med den där grimasen som betyder "haha du kan inte ta mig!" och formligen flög upp i en björk.

Ett par meter högre än han tänkt sig, såg han ut som först men sedan försökte han lura i oss att "det var egentligen där uppe, ännu högre, som jag tänkt mig". Men ingen trodde honom, för han såg konfunderad ut när han skulle ned. Plötsligt hade han försatt sig i en något besvärlig situation...

Men skam den som ger sig, särskilt när det finns publik! Det gäller att streta på, bokstavligen!

Men det gick inte riktigt, och plötsligt var han tillbaka i den taskiga sitsen igen, fast värre. Han började se missnöjd ut.

Det fordrades sammanlagt tre stora stretförsök innan han bytt stam, men sedan gick det lättare.

Väl nere påstod han med nonchalanta blickar att "det där var ingenting, sånt gör jag för jämnan". Amba knyckte på nacken och fnös "Katter!"

Sedan gick vi in och fikade på balkongen alla fyra.

Vi hörs!