Ett par ekorrbilder i vinterstaden

Ekorrar är alltid trevliga att stöta på. Den här skuttade först över gatan och sen upp i ett träd för att hoppa mellan flera träd innan den hoppade ned på gatan igen. Där blev den lite ängslig när jag kom gående på väg till T-banan så närmaste träd blev räddningen, längre och längre upp ju närmare jag kom.

Skottland 2023 - del 8: Edinburgh är sista stoppet på resan denna gång

Klockan 8.55 avgick tåget från Perth till Edinburgh. Vi åkte via Falkirk, Stirling, Linlithgow innan ankomsten till Waverly i Edinburgh.

Hotellet låg ett par minuter från järnvägsstationen mitt på Princes Street. Mycket lägligt. Där tog de hand om våra väskor medan vi själva promenerade ut på stan för en sightseeingtur. Solen sken!

På High Street var det fullt med turister och den förväntade säckpipespelaren var på plats, trevligt med lite musikalisk stämning. Vi gick sen bort till Greyfriars Bobby och klappade honom på nosen. På Victoria Street hittade vi en liten affär där vi köpte en typisk brittisk tekanna i stål för 2 koppar. Åter upp på Royal Mile där Tron Kirk med sina fina fönster nuförtiden är en loppmarknad. På Celtic Design köpte Ann äntligen ett smycke som hon var nöjd med. Så småningom går High Street över till Canongate, där hittade vi Museum of Edinburgh med fina porslinssamlingar och en massa annat. Fikade te och scones på Café Vivo på Canongate.

Perth järnvägsstation. Öppnades 1848.
 

Perth järnvägsstation.
 

Perth järnvägsstation.
 

Scott Monument till den skotske författaren Sir Walter Scott är 61 meter högt över Princes Street Gardens i Edinburgh.
 

Här på turiststråket Royal Mile står det oftast någon och spelar säckpipa. Trevligt.
 

The Old Tolbooth och Tolbooth Tavern, Edinburgh.
 

Greyfriars Bobby var en Skye Terrier eller Dandie Dinmont Terrier som blev känd i Edinburgh på 1800-talet för att ha ägnat 14 år åt att vakta sin ägares grav tills han dog den 14 januari 1872. Den blanka nosen beror på att "alla" vill klappa på den.
 

Museum of Edinburgh på Canongate. Väl värt ett besök.
 

Edinburgh museum. En modell av gatan Canongate som den såg ut för länge sedan.
 

Holyrood Distillery

Ett rätt nytt destilleri som ligger i Edinburgh så vi kollade var det ligger och gick dit för att få en god promenad i delar av Edinburgh vi inte varit i förut.

De hade en fin butik där de sålde whisky från en massa olika destillerier men vi blev något förvånade att hitta High Coast Timmer från Ådalen där. Det förklarades med att High Coast varit där under Edinburgh Whisky Festival som går av stapeln i juni varje år.

Vi hade tur och hängde med på en visning som skulle ske om 20 minuter. Det var vi och ca 12 andra. Guiden var väldigt avslappnad och pratsam. En trevlig rundvandring med inslag av provsmakning av både gin och whisky. Avslutade besöket med inköp av en flaska new make som är whisky som inte blivit whisky än, för att kallas whisky måste det ha legat på ekfat minst 3 år.

Panncentralen på Holyrood Distillery.
 

Sista kvällen och resan hem

Turistpromenerandet fortsatte men vi var tvungna att ta en paus på hotellet innan vi sen gick ut för att hitta en lämplig restaurang.

Efter att ha vimsat runt på restauranggatan Rose Street utan att hitta något ställe vi ville äta på så strosade vi missmodigt omkring tills vi kom till George Street och fann den italienska restaurangen Gusto.

Ett fynd helt klart. Det första som hände var att vi blev tillfrågade om det fanns någon allergi och Ann svarade vitlök. Då kom de med ett papper med försäkran att ingenting som hade varit i kontakt med vitlök skulle påverka det som serverades henne, hon fick acceptera med sin underskrift. Märkligt tyckte vi men bra att de tog det på allvar.

Förrätterna bestod av pilgrimsmusslor (igen!) på en bädd av grön ärtpuré med sojabönor och en touch av chili. Jag åt friterad bläckfisk med citrusdipp. Till huvudrätt blev det anka respektive pasta med krabba. Allt var utsökt gott och gott vin som vi blev rekommenderade.

På hotellrummet ser vi ut över ett nattbelyst Edinburgh Castle.

Innan vi påbörjade hemresan nästa dag så gick vi en runda i stan. Skönt att sträcka på benen innan vi och våra väskor tog spårvagnen som har hållplats runt hörnet. Det var bara 2 sällskap före oss i incheckningskön på flygplatsen och säkerhetskontrollen gick på 5 minuter. Efter att ha försökt hitta något att köpa i affärerna på flygplatsen så tog vi oss en vila med te och scones.

Ombord på planet fick vi vänta en stund för att en tankbil som skulle fylla på bränsle till vårt plan hade gått sönder. 30 minuter försenade lyfte vi från Edinburghs flygplats.

South Bridge/A7 med Scotland National Records kupolprydda byggnad i bakgrunden.
 

West Bow, Edinburgh. Fullt med turistbutiker men också en del "riktiga". Många turister dock. Här är det hög risk att få utgångna pundsedlar som växel i butikerna.
 

Edinburgh Waverly järnvägsstation.
 

Kvällsutsikt mot Edinburgh Castle från vårt hotellrum på Princes Street.
 

Vi väntar på att spårvagnen till flygplatsen skall dyka upp lite längre bort.

Det var väldigt roligt att åka så mycket tåg för tåget går lite annan väg än bilvägarna och det är skönt att slippa köra långa sträckor. Ryktet gör gällande att det inte går att lita på tågen i Storbritannien men vi hade inga som helst problem, alla tåg kom och gick i tid. Spartanskt med ätmöjligheter på tågen så det gäller att ha en bra matsäck med sig om det är en längre resa. På järnvägsstationerna och på tågen finns det wifi som fungerar hyggligt. Bussarna vi åkte med var också problemfria.

Extremt mycket turister på Isle of Skye. Synd att det regnade så pass mycket, vi hade tänkt oss mycket mer vandring än det blev. Att vandra på kala hedar utmed klipporna vid havet är fantastiskt.

Undrar vart nästa resa tar oss...

Skottland 2023 - del 7: Perth

Mot Perth

Det var en konstig frukostordning på hotellet. Frukosten ingick inte i rumspriset utan vi fick beställa från en meny och varje lite detalj hade pris så det gällde att tänka till så vi blev mätta utan behöva lämna något. Det blev bla. gröt med blåbär, te, kaffe, fralla och blodpudding.

Från Inverness tog vi tåget till Perth. Det går ju över högländerna och passerar orter som Tomatin, Aviemore, Kingussie, Dalwhinnie, Blair Atholl, Killicrankie, Pitlochry, Dunkeld på vägen. Många historiska platser.

Tågresan bjöd på mycket skog, många får och stora åkrar.

Vi gick direkt till vårt hotell i Perth. Grampian Hotel som fick nya ägare för något år sedan, det är indier som driver det och även har indisk restaurang där. Rummet var klart och vi lämnade in väskorna, gick till stationen igen och tog en taxi där till Scone Palace.

Inverness järnvägsstation. Som jag beskrivit tidigare så är det ofta grindar mot perrongen och personal som assisterar där, så även här, vilket verkar behövas för ofta är det något strul med att biljetten inte läses av eller väskor som fastnar i grindarna eller något annat.
 

Järnvägsstation Aviemore i skotska högländerna.
 

Utsikt från tågfönstret mellan Inverness och Perth.
 

Ännu en regnbåge. Vi har sett fler regnbågar på den här resan än vi brukar göra under ett helt år.
 

Dalwhinnie Distillery passerades också. Skottlands högst belägna. Ibland är det så mycket snö här att det är stora problem att ta sig hit med leveranser till destilleriet.
 

Efter att ha passerat högländerna så ser vi stora fält med odlingsduk över det som växer där. Inte riktigt klar över vad som odlas dock.
 

Vi åker genom vidsträckta odlingslandskap mellan Inverness och Perth.
 

Scone Palace

Efter att ha checkat in på hotellet gick vi tillbaka till järnvägsstationen och tog en taxi till Scone Palace som körde oss ända till biljettentrén. Hade vi åkt buss hade det blivit en halvtimmes promenad från hållplatsen.

Vi började med att gå runt i själva slottet. Stora salar med antika möbler men textilierna såg slitna och urblekta ut. Många kungalängder på väggarna. Självklart besåg vi stolen med kröningsstenen, The Stone of Destiny, fast det är bara en kopia här som vi inte fick fotografera. Det som påstås vara originalet, de flesta tvivlar, finns i Edinburgh Castle men skall enligt beslut 2020 flyttas till det nybyggda Perth Museum i Perth City Hall.

Vi gick sedan runt i parken som var stor och väldigt fin med många spännande träd och en köksträdgård med magnifika pioner.

Efter utmärkt te med scones i palatsets kafé så promenerade vi ut bakvägen till en annan busshållplats där så småningom sista turen med buss nr 3 kom och gav oss en sightseeingtur i förorterna innan återkomst till Perth centrum.

Scone Palace i Perth.
 

Det fanns en flock med påfåglar som spatserade runt på gräsmattorna utanför palatset.
 

Scone Palace.
 

The archway of Scone, från 1500-talet. Den demolerades av en stor lastbil 2010 när en entreprenör missbedömde höjden, körde rakt in i den och förvandlade den till en stenhög. Det tog 2 år att restaurera den.
 

Köksträdgården på Scone Palace hade även en omfattande dahliaodling.
 

Dahlia, en stor Pompon.
 

I parken kring Scone Palace finns ett omfattande arboretum, en trädsamling, med många exotiska träd. För en trädkramare är det ett paradis men inte alltid så lätt att nå runt.
 

Brödgran (Araucaria araucana), Monkey Puzzle på engelska.
 

Mannen med ryggsäcken var en trevlig karl. Han hade en väldigt gammal hund som när den blev trött blev upplyft och fick åka i vagnen.
 

The Bell Tree på Moot Hill i parken vid Scone Palace. En av de absolut viktigaste historiska platserna i Skottland. År 906 höll kung Constantine II det första rådsmötet här. Det medeltida parlamentet etablerades på 1300-talet och varje gång en ny lag hade stiftats så ringdes det i klockan för att kungöra beslutet.
 

Perth

Vi turistar i Perth. Promenerar omkring i flera timmar från North Inch till South Inch. Besök i St. Johns Kirk där en vänlig dam gav oss en broschyr om kyrkan på engelska, de fanns på svenska också men hon trodde vi var från de södra delarna av det förenade kungariket. Hon berättade att det var en väldig lågkonjuktur i Perth, massor av affärer och restauranger har lagt ned. Det märktes faktiskt. Klädkedjan Debenhams har ju konkat och lämnat stora tomma lokaler här liksom i Inverness, finns bara på nätet numera.

Det är många kyrkor i Perth, 15 stycken.

Avslutade dagen med restaurangbesök. Vi hittade Crido's, en italiensk restaurang, de hade lamb shank på menyn, äntligen tänkte vi och satte oss på uteserveringen. "Tyvärr, paret vid bordet intill fick just den sista." Vi stannade kvar och det var tur för maten var god och personalen trevlig. Jag åt en stek med grönpepparsås, sallad, chips och lökringar. Hustrun seabass med ris och musslor i tomatsås. Sticky toffee pudding och Crème brûlée till dessert. Varsin Peroni öl som var riktigt god, de hade inga intressanta skotska öl. På den här restaurangen var det mycket folk både ute och inne men på de andra alldeles intill var det tomt och tyst. Märkligt.

The Fair Maid of Perth. Inspirerad av en novell av Walter Scott.
 

Nae Day Sae Dark (No Day So Dark) Sculpture. Inspirerad av en dikt av Perthpoeten William Soutar.

Skottland 2023 - del 6: Från Hebriderna till Inverness

Vår ö-odyssé avslutas och efter en halvbra frukost, dock bättre än igår, så färdades vi utmed A87 hela vägen ned till Kyle of Lochals på Skottlands fastland. Hela bilfärden skedde med ett öga på vägen och ett öga på de otroliga naturscenerierna som Skye bjuder på.

Vi såg många husbilar och bilar med tälttak och stege.

I Kyle of Lochals tankade vi och återlämnade bilen. Köpte fishcakes och chips att äta på tåget, okej men fett.

Järnvägsstationen led av söndagsvila och allt var stängt på den så vi väntade på bänkar på plattformen tills tåget som redan stod inne öppnade sina dörrar. Ett dieseldrivet tåg med 2 motorvagnar. Lät rätt illa när det satte igång.

Det var mycket att se på tågresan och landskapet förändrade sig markant under vägen, från höga kala berg och hedar till mossiga marker med mycket vatten och skogar, sen ned mot Inverness var det jättestora åkrar med spannmålsodlingar.

Nära till hotellet och inga trappor eller branta backar och hiss till våning 2 där vi bodde.

Från Portree till Inverness

Från Portree tar vi huvudvägen A87 som ger oss turistvänliga vyer hela vägen. Det är svårt att koncentrera sig på körningen för idag regnar det inte så sikten är vidsträckt.

Vy från väg A87 mellan Portree och Kyle of Lochals
 

Sligachan Camping med berget Glamaig vid Loch Sligachan.
 

Det var här vi åkte färja över till Raasay som syns i bakgrunden med det karaktäristiska berget Dun Caan.
 

Skye Bridge. Är 500 m lång med längsta spann 250 m och öppnades för trafik den 16 oktober 1995. Innan dess var det bara möjligt att ta sig till Skye med färja.
 

Här återlämnades hyrbilen. Inte en kotte syntes här fast vi fått denna adress att lämna den på. Väntade en lång stund men ingen människa här. Det var dessutom söndag så ingen svarade i telefon när jag ringde. Till slut kom en arbetsklädd karl som tittade förvånat på mig och undrade om jag skulle lämna en bil. Ja sa jag. "Då räcker det att lägga nycklarna i brevlådan, vilken tur att jag kom förbi för ingen jobbar här idag på söndagen" sa han glatt.
 

Nedfarten till järnvägsstationen i Kyle of Lochals.
 

Kyle of Lochals järnvägsstation öppnades den 2 november 1897 och är "still going strong". Enligt ScotRail är den well-equipped med biljettkontor, toaletter och en liten restaurang/turistaffär på plattformen. Dock är allt stängt på söndagar och det är söndag när vi är här.
 

Vi fick vänta utomhus på perrongen till strax innan avgång.
 

Tåget vi åkte med från Kyle of Lochals till Inverness. Bullrigt men rätt trevligt, vi var max 10 passagerare som åkte härifrån.
 

Tågfärden bjöd på härliga naturscenerier hela vägen. Här ser vi Isle of Skye långt bort i fjärran.
 

Plockton var ett stopp på vägen som tydligen medförde ett kärt återseende.
 

Tågfärden går en lång sträcka efter kusten norrut intill Loch Carron med vida vyer fortfarande med Scalpay och Skye långt i fjärran.
 

Efter att tåget lämnat kusten fortsätter det i floddalarna River Carron, Bran och Peffrey. Sen så öppnar sig vidsträckta jordbruksmarker, vi är ju nära Black Isle som är en stor halvö och en av de bördigaste platserna i Skottland. Här odlas mycket korn till whiskydestillerierna.
 

Inverness

Vi var framme i Invernes vid 13-tiden och ägnade resten av dagen att utforska staden. Victorian Market är omtalat med det var ju bara ett inomhuscentrum med vanliga centrumaffärer om än något andra än hemma i Sverige. Så vi vandrade vidare runt stan, över broar över floden Ness som forsade rätt livligt genom staden. Och solen skiner !

Vi hade bokat rum på ett guesthouse i Inverness men de bytte ägare som beslutat att de inte skulle servera frukost och inte heller ha någon personal på plats. De erbjöd fri avbokning med full återbetalning. Vi hade ju bävat inför att detta guesthouse var beläget högt upp på höjderna i Inverness vilket inte syntes så bra på google maps när vi bokade så det passade bra med avbokning och ombokning på ett hotell mitt i stan i stället, vi hade fått nog av att släpa väskor uppför backarna i Oban och Tobermory.

Beundrade enhörningsstatyn mitt i stan. Skottlands nationaldjur måste ju uppmärksammas. Letade restauranger innan vi vilade en stund på hotellet.

Gick sen till den bokade restaurangen och beställde lamb shank. "Tyvärr, den tog just slut, men vi har mycket annat att bjuda på." Vi kollade menyn men blev inte frestade så vi tackade för oss och gick ut på stan för att hitta ett annat ställe. Det blev restaurangen Mustard Seed och det var ett lyckokast. Rätt stort och livligt men trevligt och god mat.

Järnvägsstationen i Inverness med Egypt War Memorial "to Men who were Killed in Action, or who died of Wounds and Disease in Egypt or the Sudan 1882-1887".
 

Victorian Market i Inverness. En sevärdhet enligt turistinformationen och visst är byggnaden fin. Vädret utomhus var dock rätt fint med sol och lite moln så vi föredrog att promenera runt och upptäcka staden.
 

Inverness har många kyrkobyggnader. Från vänster till höger har vi Old High Church, Free Church of Scotland och The Junction Church Inverness. Till vänster syns också gångbron över River Ness som brusade rätt livligt, det har regnat en hel del senaste tiden även här.
 

Enhörningen är Skottlands nationaldjur sedan 1300-talet. 9:e april är Skottlands nationella enhörningsdag. Här som rejäl staty centralt mitt i Inverness.
 

Inverness Castle. Där pågick omfattande renovering så vi väntar med besök till nästa gång vi är här.
 

The Mustard Seed. Rekommenderas till dig som besöker Inverness.
 

Kvällens specialare, rätter som inte är med på den tryckta menyn. Vi åt scallops på black pudding till förrätt - mums! Anka respektive torsk till huvudrätt. Vi var väldigt nöjda. Delade på en Vanilla & Orkney Cheesecake och en dram med Tomatin 12 year single malt whisky, den kommer ju från trakten.
 

En kvällpromenad vid floden Ness skakade ned maten innan vi vilade inför nästa dags färd till Perth.

forts följer...

Skottland 2023 - del 5: Isle of Skye

Det finns väldigt mycket att se och göra på Isle of Skye. Vi har en dag på oss vilket ju inte räcker till så stor del av alla alternativ men vi går upp tidigt och börjar med Talisker Bay.

Talisker Bay

Talisker Bay med sin märkliga sandstrand där sandkornen är vita och svarta, inget mittemellan, så det bildas tydliga mönster allteftersom tidvattnet strömmar in och ut.

Vägen dit var riktigt usel. Smal, i dåligt skick och det regnade så hålen i vägen var vattenfyllda vilket gjorde det svårt att bedöma djupet. Vi fick helt enkelt ta det lugnt med bilen. Några gånger stannade jag och gick ut och rekognoserade.

Vi parkerade vid vägen en bit från Talisker House, det blev en promenad på ca 5 km fram och tillbaka till stranden. Rätt lagom i regnvädret. När vi kom fram till stranden så upphörde regnet en liten stund och väntade tills vi nådde bilen igen på tillbakavägen.

Vi var helt ensamma här, såg inte en människa, bara får och kor, sand och stenar, berg och vattenfall.

Platsen Talisker består av utspridda hus och i slutet av vägen ligger Talisker House som i flera hundra år tillhörde klanen Macleod. MacAskill tog över Talisker estate på 1800-talet och han grundade Talisker distillery som ligger ca 1 mil bort i Carbost.
 

Lite förvirrande skyltar men vi knatade på efter en kort felnavigering.
 

Allt Meheididh rinner från Loch an Sgùirr Mhòir och bildar vattenfallet här. Dock är det kraftigt regn som försämrar sikten.
 

Regnet har tillfälligt upphört och vi vandrar vidare tillsammans med fåren mot Talisker Bay.
 

Sanden på stranden vid Talisker Bay består av vita och svarta sandkorn. Inga gråa, inga röda, bara helt vita och helt svarta. Det ser mycket märkligt ut. De bildar mönster när tidvattnet rinner ut och in på stranden.
 

Sanden på Talisker Beach.
 

Talisker Beach.
 

Här syns de vita och svarta sandkornen.

En del anser att det här är den bästa stranden på Skye men min hustru håller inte med då vi var tvungna att forcera en 30 meter bred barriär med våta hala stenar för att ta oss ned till själva stranden och med lite vingliga fotleder så avstod hon, det var till slut bara jag som lekte stenget och trotsade hindret.
 

Jag jagade strandpipare med kameran. De var väldigt roliga när de struttade omkring i lågvattnet.
 

Måsarna höll sig lite längre ut där det var baddjup.
 

Nu är det lite klarare med nästan blå himmel så vattenfallet syns bättre tvärs över Talisker Bay, nästan 1 km bort.
 

Scottish Black Face.
 

Det klarnar upp så pass att Preshal More syns i hela sin prakt. Vi promenerar tillbaka förbi Talisker House och till bilen. Det blev ca 5 km härlig vandring trots tidvis ihållande regn och kraftig blåst. Men de korta stunderna av solsken och naturscenerierna hjälpte till att hålla humöret uppe.