En hög skojfaktor

Det ska va’ gött å leva, annars kan det kvetta! Det gäller även fotograferande. Det ska va kul. Ha en hög kulfaktor. Minst 7.0 på Richterskalan. Annars får det vara. Lessamt är det så mycket som är ändå: livet och all allmän pessimism. Och så den jävla vintern till på köpet.

Men när livet inte är särskilt kul, hur ska då fotograferande kunna bli det?

En sak kan vara uppskattning. Att bli uppskattad är kul. Det höjer kulfaktorn.

På söndag den 2 december blir jag Veckans fotograf på 591photography.com. Det är kul. Under en vecka visas bilder som jag har tagit. Som en utdragen utställning ungefär. Sånt piggar upp.

Annars kan man ju alltid göra yttre förändringar. Sälja några kameror till exempel. Eller köpa.

Jag har förvisso sålt, men det tas ut av att jag fallit för den leda frestelsen att köpa nytt. Eller förnya om vi nu ska göra en förskönande omskrivning. 

Efter att ha glott i sökaren på en ny kamera på en Heathrow-fotoshop i våras blev jag klart sugen. Det kunde bara inte hjälpas. Det var den bästa elektroniska sökare jag kollat in i. Klar som en kristallkula. Och med en blixtsnabb autofokus. När jag sen fick veta att man kan ta bilder med kameran utan att det hörs ett endaste pip när man trycker, var det bara en tidsfråga.

Fast jag stod emot länge. Jag är ju enligt min självbild inte en sån som köper nya kameror stup i kvarten. Jag är en sån som säljer. Men  till sist åkte jag ändå dit.

Blev då mitt liv helt annorlunda och helt plötsligt mycket skojigare av detta inköp? Självklart inte. Fast sökaren är bra och kameran tyst så är mitt liv lika trist och innehållslöst som förut. Så vad finns det för spännande saker i mitt liv att plåta? Några fulla punkare i Berlin?

Annars kan man ju alltid ge sig in på sitt eget mikrokosmos. Det som ligger närmast ens lilla liv. Som pillerskörden jag måste sätta i mig varenda morron för att få uppleva kvällen. Fan tro't, men det är vad doktorerna hävdar. Det ska va' gött att leva, som sagt. Får man ta kameran med sig upp till himlen?