Nyliga kort ... 43

Jag använder aldrig mobilkameran.

Fast den här gången gjorde jag det. Situationen var helt enkelt sån att jag inte hade nåt annat verktyg tillgängligt.

Jag höll på att natta mitt yngsta barnbarn Tom när han helt plötsligt blev väldans tyst, mitt i Pettson-sagan. Mycket riktigt: han sov. Djupt och rofyllt. Och jag ville bara ha en bild av honom.

Så vad göra? Jo, krypa till korset och plocka fram iphonen och sen ta bilden.

Så varför gör jag det inte oftare? Därför att telefonen är en telefon för mig och kameran en kamera. Kalla mig gärna konservativ och tjurskallig men så tänker jag. Jag vet att phånen är ett utmärkt verktyg som bara blir bättre och bättre. Men det påstås ju även Leica vara och jag skaffar ändå ingen sån.

Dessutom får jag creeps när jag ser skockar av mänskor som står där som phån och filmar i stället för att uppleva.

Så antingen använder jag min gammaldags kamera eller ingen alls. Om nu inte Tom pockar på uppmärksamhet förstås.

Nyliga kort ... 42

Mera orange.

Vad är naturliga färger? För en färgblind kan det vara svårt att skilja på rött och grönt, men det finns också dom som är helt färgblinda och ser världen i svartvitt.

Så när vi bjäbbar och käftar om ifall vi ska plåta i färg eller svartvitt handlar det egentligen om en ickefråga. Antingen ser vi eller också inte. Eller: antingen bryr vi oss eller bryr oss inte. Det kallas för smak. Färg eller svartvitt är alltså en smakfråga. Och eftersom det i alla smaksammanhang framhålls vissa åsikter som mera rätt eller finare så kan vi lugnt strunta i alltsammans.

Precis som vi kan strunta i hur bilden, kortet, fotot kommit till. Analogt eller digitalt? Det är också en smakfråga, och visserligen kan man hävda god smak åt ena eller andra hållet men i slutändan sitter ändå svansen där bak.

Gänget på bilden är halloweenfirare i London. Eller inte.

Nyliga kort ... 41

Påsken är gul.

Och julen röd. Pingst vit och midsommar grön. Nytillskottet är halloween som givetvis är orange.

Intressant var alla traditioner kommer ifrån. Allhelgona hette det förr och hade ingenting med blod och skräckiga masker att göra. Men så var de där lika plötsligt som en massmördare dyker upp på vita duken. Och snart är det svarta veckan då man ska spendera alla pengar man har på grejer man inte visste man behövde.

Julen är ju en gammal bekant men Alla hjärtans dag är tämligen ny, som superföreteelse i alla fall. Kan inte minnas att vi köpte rosor till våra tjejer i min ungdom. Eller kollade på Mellon, vilket också blivit en ny sorts helg/högtid som går i regnbågens alla färger.

Tro inte att jag klagar, bara konstaterar fakta: Tiden går och allting förändras. Och ingenting. Själv föredrar jag nog semlans dag om den finns. På nyårsdagen brukar man i alla fall kunna köpa årets första.

Nyliga kort ... 40

Om integritet.

Jag vill helst alltid ha en människa med i min bild. Fast det är förstås inte alltid som en människa vill vara med. Så hur gör man då?

Ibland får man nöja sig med ett spår som folk satt. Andra gånger överfalls man nästan av någon som bara måste få vara med på bild. Men spelar det egentligen någon större roll för det man vill berätta ifall man ser ett ansikte? Eller räcker det med en profil eller ett bakifrånskott?

Jag tycker nog att det är tämligen oviktigt att vara tvungen att möta en blick. Många gånger är motivet ganska illa till mods och då blir det ändå ingen bra kontakt.

Det viktiga är att berättelsen som ska finnas i varje bild går fram. Sen är det upp till knäpparen hur man når dit.

Nyliga kort ... 39

Att berätta en historia.

Hösten 1989 var jag i Berlin för att plåta historia. Muren skakade, darrade och revs till sist. Framtiden såg ljus ut, fred och frihet låg inom räckhåll. Fast så blev det ju inte riktigt.

Sovjet blev Ryska federationen och i Petersburg bidade en viss Vladimir sin tid. Och där är vi idag.

Men i gamla superdiktaturen DDR jublade människor. Man stod i kö i timmar för att få komma över till väst och med egna ögon se och beundra överflödet. Plötsligt var ens  gamla Trabi inte ens värd skrotvärdet längre, trots att man hade fått vänta i åratal på att få den levererad.

Den här bilden är inte tagen 1989, snarare tio år tidigare, men den berättar ändå lite historia. På en rastplats nånstans utefter en västtysk motorväg har någon gett upp. Bilen har övergivits efter att den gjort sitt och levererat dess innehavare till friheten. Vart tog han vägen, vad blev det av drömmarna? En historia att fundera över.