Nyliga kort ... 23

Var är allt folk?

Ibland är det tomt, både på stranden och i skallen. Ändå måste kameran fram och kort tas. Fast jag kan inte låta bli att förundras över vilka budskap skyltarna i vår tillvaro vill förmedla. Som här, vid Burgsviks hamn. Brukar Fido tas med på muggen? Och är det i så fall ett så stort problem att man måste skylta med det? Mystiken ligger tät.

Nyliga kort ... 22

Vad är en sann bild?

Det här kortet är sant. Jag tog det med min gamla Canon Eos 6D för nån vecka sen. Rakt av, utan några krusiduller i Visby. Fast inte såg det väl ut så här där då?

Njae, det gjorde det väl knappast. Här tycks harmageddon ruva vid horisonten och bara väntar på att få förgöra. Därav inga bänknötare inom synhåll. Fast ändå är den sann. Det satt inga mänskor där och det var regn i luften.

AI? Näe, aldrig med min kofot! Men några färdiga förinställningar till Lightroom som man kan använda för att förändra verkligheten lite grann. Precis som man alltid gjort vid bildarbete.

Jag jobbade i mörkrum i många år. Professionellt som kopist på Aftonbladet och senare som ensamfotograf där det var en självklarhet att själv vaska fram kopiorna. Och aldrig att jag manipulerade resultatet. Däremot pjattade jag och höll tillbaka, efterbelyste och körde med olika formler av framkallare. Allt för att få fram en bild av verkligheten som jag såg och hade sett den.

Idag sitter jag vid skrivbordet och gör samma sak. Fast nu har verkligheten fått färg. Och bilderna är precis lika sanna. För visst har Östersjön utanför Visby sett ut exakt som på min bild även om det var en annan dag. Jag lovar.

Nyliga kort ... 21

Ibland blir det bara en minnesbild.

Och kanske är det där som fotograferandets mening trots allt ligger? För att plita ner en liten minnesanteckning i bildform gör egentligen ingen större skillnad jämfört med bokstäver. De flesta kort som tas och har tagits genom tiderna, har någon sorts dokumentär mening. Första barnet, förälskelsen, skoldagen, förlovningen, bröllopet, begravningen. Eller kriget, krocken, kvalmatchen, valet, orkanen, katastrofen erövringen, resan. You name it ...

Så detta eviga nötande om "mening" kan göra mig lite trött ibland. Varför inte bara se det och ta det för vad det är (var). En bock i kanten för att komma ihåg när några ytterligare miljarder hjärnceller förpassats till soptippen.

Den här bilden, eller snarare det den visar, minns jag gärna. Stekt abborre på krogen på Rågö utanför Loftahammar. Den kan förstås inga bilder i världen göra rättvisa, men den kan ändå påminna mig om bättre tider. Och om tidernas käk.

Nyliga kort ... 20

Mannen i den blå kostymen. Vem var han?

Ingen aning. Vi möttes på en gata i London, jag tog ett kort och sen var det över. Men ofta när jag bläddrar bland mina bilder så dyker han upp. Och jag kan inte låta bli att grunna på vem han är Eller var. Jag vet ju inte ens om han lever fortfarande. Det är nio år sen jag tog kortet. Han kan ju ha vandrat vidare vad jag vet. Eller flyttat till fjärran land. Eller ...?

Visst är det häftigt med bilderna som vi tar där ute i det vilda? Möten fast ändå inte. För det är väldigt sällan dom leder till kontakt. Kanske ett ögonkast, ett leende. Eller en förgrymmad grymtning, fast det är fortfarande tämligen sällsynt. Även om det finns dom som ogillar att bli plåtande av olika orsaker.

Jag frågar aldrig utan tar bilden direkt. Sen får vi se ifall den används till något eller ej. Nån kräver att jag ska sudda ut den vilket jag aldrig gör. Däremot kan jag lova att inte lägga ut den på nätet ifall dom inte vill. Skulle jag be om tillstånd är ju redan ögonblicket över, bilden som jag såg är borta.

Men mannen i den blå kostymen hade inga synpunkter. Åtminstone inga han delgav mig. Kanske är det därför som London är en så fotovänlig stad?

Nyliga kort ... 19

Var är allt folk?

Anledningen till att jag fotograferar, är människor. Jag vill att dom ska vara med på mina kort. Vill ha deras uttryck och miner förevigade på nån 250-dels sekund eller så. Inte för att det har någon livsavgörande betydelse, men jag vill bara ha det på det viset.

Fast ibland finns det inget folk. Dom har dragit nån annanstans. Säsongen är över och tälten är rivna. Tomheten har tagit tillbaka sin plats.

Kan man tro ...

För egentligen finns ju spåren kvar. Efter vartenda litet evenemang finns det nån skylt eller riven biljett som blåser i vinden. Som nån sorts fingeravtryck visar dom upp identiteten hos människorna som nyligen befolkade platsen.

Friden sänker sig, closed-skyltarna gör sig redo för sin säsong. Och själv nosar jag efter fotavtrycken av folket som nyss var här.