Nyliga kort ... 37

Inga kvar. Nja det är inte riktigt sant. Det finns massor av löv kvar fast inte på grenar och träd utan på marken. Och tidens hjul, det snurrar sakta på och snart är det vinter igen.

Fotograferande är minnesskapande. En sorts dagbok oavsett motiv. Det må vara privat eller jobb, en liten anteckning i den privata dagboken efterlämnar varje avtryck på kameran. Det är därför jag ägnar allt mer tid åt att gräva i arkiven och kollar in gamla knäpp. Jag vet inte alltid var de är tagna och när, men förvånande ofta finns där fragment som bildar ledtrådar.

Den här bilden till exempel är från Venedig, tagen i början av oktober då hösten gjorde sitt intåg även där. Och löven fortsätter att falla ...

Nyliga kort ... 36

Om döden.

Astrid Lindgren och hennes syster lär ha börjat alla telefonsamtal på äldre dar med att upprepa orden döden döden för att ha det gjort liksom. Sen kunde de börja prata. En sorts besvärjelse antar jag.

Egentligen är det lite konstigt att något vi alla utan undantag ska igenom väcker sådana känslor. Själv har jag livet igenom pendlat mellan Astrid-inställning och total förnekelse. Men nu i lite mognare ålder kan jag närma mig ämnet utan alltför djup ångest. Och en av mina favoritpromenader har blivit på Norra kyrkogården i Solna. Vår, höst, sommar eller vinter är detsamma. Friden, lugnet och eftertanken gör sig lika bra i sol som i regn.

Nyliga kort ... 35

En föränderlig värld.

Jag brukar fundera över hur min morfar, född 1898, skulle reagera ifall han kunde gå en promenad genom dagens Stockholm. Hur mycket skulle han förstå av det totalt anglifierade utbud som numera erbjuds? Vad alla skyltar och reklambudskap går ut på och vilka varor och tjänster som egentligen erbjuds.

Förr var realisation eller REA begrepp som lockade och fick presumptiva kunder att rusa till butikerna. Idag heter det SALE och det får knappast någon att höja på ögonbrynen eftersom det alltid är sale i de flesta affärer.

Men allt annat, från det vi stoppar i oss till en affärs öppettider skulle för en icke engelsktalande person vara helt obegripligt. Och bruksanvisningar till diverse apparater som nästan är omöjliga att begripa för en normalbegåvad människa i min ålder.

Det är självklart att allt förändras med tiden och ibland till det bättre. Men det må mig vara tillåtet att minnas att utförsäljning kunde vara lockande ifall man hörde ropet REA. Idag är det väl bara den stora bokrean i februari som fått behålla sitt epitet.

Bilden tagen i Linköping nån gång tidigt sjuttiotal.

Nyliga kort ... 34

Min stad.

Hösten 1969 blev jag stockholmare. Övergav en plats på en slätt för ett gytter i en storstad. Men det skedde inte utan vånda.

Jag hade bestämt mig tidigt för att sticka direkt efter studenten, men jag kände ju ingen i Stockholm. Lägenhet och bostad var relativt lätt att fixa på den tiden, men vänner och kompisar var värre. Och som nybliven konststuderande på universitetet fanns inte stort hopp heller. Alla hade sina sociala sammanhang, åtminstone kändes det så, och att bryta in i dom kretsarna var rätt ogörligt.

Så småningom lättade det förstås, även om det första året mest gick i ensamhetens tecken.

Nu har det gått 54 år och man kan väl säga att jag är acklimatiserad. Fast den där känslan av främlingskap ingår i höstpaketet och ibland återkommer upplevelsen av att vara utplacerad och övergiven. Men jag är det i min stad, även om den numera heter Solna.

Nyliga kort ... 33

Är ett land dess folk?

För några år sen gjorde jag en resa till Iran. En ren turistresa av nyfikenhet på en uråldrig kultur, men också på ett folk som alltid väckt min beundran när jag mött dem i exil här hemma. Stolta, bildade människor, fjärran från pöbelmassorna man brukar se på nyhetsinslag i TV.

Jag gör mig inga illusioner om dom kriminella mullorna och deras mördararméer i Teheran. Om deras vidriga förtryck av kvinnor och oliktänkande. Men efter att ha åkt runt landet i nästan tre veckor kände jag ändå ett litet, litet hopp av mötena med vanliga människor.

Dom jag träffade och fotograferade var oväntat öppna. Språkproblemen var förstås svåra att komma förbi, men den värme som mötte mig har jag sällan eller aldrig stött på någon annanstans. Och sånt ger faktiskt ett uns av hopp.

Den här unga familjen klättrade jag tillsammans med uppför ett jättehögt berg vars namn jag glömt. Men deras värme och leenden var äkta. Och sånt glömmer man inte.