Ofokuserat bloggande om hästar, katter och livet i största allmänhet och fotografins för mig svindlande mystiska mysterium.
Allt kommer att bli bra ...
Släntrade sömndrucken ur sängen knäppte på tv:n. Ur högtalarna sjungs ... allt kommer att bli bra, mamma. Tiden stannade för en stund.
Vid 14-tiden för en månad sedan, dagen innan 65-årsdagen, vann cancern kampen. Mor fick vila.
Tillvaron ter sig en smula märklig och det är svårt att dras med i julivern, men nu vänder det. Det är tomt, men det blir inte värre.
Inlagt 2008-12-17 09:55 |
Läst 3986 ggr. |
Permalink
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- Augusti 2020
- Juli 2014
- April 2014
- September 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Februari 2012
- Juli 2011
- Juli 2010
- December 2009
- Oktober 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
- Maj 2009
- April 2009
- Mars 2009
- Februari 2009
- Januari 2009
- December 2008
- November 2008
- Oktober 2008
- September 2008
- Augusti 2008
- Juli 2008
- Juni 2008
- Maj 2008
- April 2008
- Mars 2008
- Februari 2008
- Januari 2008
- December 2007
- November 2007
- Oktober 2007
- September 2007
- Augusti 2007
- Juli 2007
- Juni 2007
- Maj 2007
- April 2007
- Mars 2007
- Februari 2007
Kategorier
- Intresse - Action / Äventyr
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Bröllop
- Intresse - Digital efterbehandling
- Intresse - Husdjur / Tamdjur
- Intresse - Landskap
- Intresse - Porträtt
- Intresse - Reportage / Situation
- Intresse - Sport / Motorsport
- Intresse - Svart-vitt
- Intresse - Utrustning
- Teknik - Färg
- Teknik - Kolorerad
- Teknik - Makro
- Teknik - Montage
- Teknik - Sv/v
Jag tycker om din inställning.
Är det din mor på bilden? Vilket vackert minne.
Sköt om dig,
Louis
Tack, visst är det hon. Vet inte när bilden är tagen eller var men jag är alldeles säker på att det är hon. Det har varit en tuff dag idag men den tog en oväntad vändning vid lunchtid.
Kram Annika
Det är så orättvist. Men jag tror precis som min mor sa "att dö är som det var innan man föddes". Någon sorts befrielse att få vara ifrid ostörd utan plågor. Det är en tröst och ett stöd sorgen. Hon har det bra och nu handlar det om att vänja sig vid tomheten och "sluta tycka synd om sig själv" som hon själv sa.
Sen är det märkligt att plötsligt vara äldst. En mätare på att tiden går.
Jag tror ändå att det alltid är värst att vara den som är kvar, när någon gått bort. Sorg är tungt, men bättre är att gå igenom den och så en dag kunna lägga den bakom sej. Minnet av personen bär man alltid inom sej.
Hälsn Anne-Sophie
Du har så rätt. Kloka ord. Jag har tur, känner att det är ett skönt stöd att ha en syster när föräldrarna går bort.