Annons
Artiklar > Krönika: Ett krig om unika konsertbilder

Krönika: Ett krig om unika konsertbilder

Du befinner dig i djupet av en kokande gryta, ett hav av glädje, spilld öl och kroppsodörer. Fullt sjå att hålla kameran i säkerhet, själv är du hjälplöst på glid under de sekunder du inte lyckas levitera med hjälp av den vibrerande massan som omsluter dig.

Studentfirande?

Nej, men du minns plötsligt avsnittet av teveserien ”Alla är fotografer” där Johan Rheborg får i uppdrag att kravla upp på ett lastbilsflak med en mobilkamera och ett dussin nybakade, frustande och sjöblöta studenter. Målet var att ta sig ut ur trygghetszonen, släppa kontrollen och ta konstnärliga bilder i ett oberäkneligt kaos som vägrar ta regi.

Utmanande och utvecklande.

Kaos är det visserligen här hos dig också, men inget studentflak. Även om stämningen är närapå identisk och du inser att det här är ett minst lika potent uppdrag.

Du har sett fram emot den här dagen, du har fått chansen att kombinera två av dina främsta intressen: musik och fotografi. Favoritbandet spelar, scenshowen är magisk och stämningen är minst sagt hög. Du har släpat med dig din nya kamera och kanske lite för många objektiv i en vansinnigt tung ryggsäck. Men du hade inte räknat med att dela upplevelsen med en flock vattenbufflar på universums största väckelsemöte.

Hur ska du få en bra bild här? Du är en Navy Seal på omöjligt uppdrag. Det krävs ett enormt fokus och nästan överjordisk styrka att hålla kameran stilla länge nog för en rimlig chans.

Det är lönlöst, plötsligt står ISO på en kvarts miljon och spegeln har fällt upp sig själv? Du råkar träffa en kille på örat med åtta hundra gram prima zoomobjektiv i fullt utfällt läge. Han vrålar och fäktar efter dig. Tröttnar och kastar en halvfull ölburk som fastnar i din keps. Hur mycket öl tål kamerahuset egentligen? Går det här ens på försäkringen?

En skog av armar vajar framför dig. Tio meter fram till scenen och minst åtta till staketet. Du ser femton fotografer i diket mellan scenen och publiken. Så lätt det verkar, ett område fredat från tjurrusningar och lervälling.

Åh, tänk den dag när du kan få ett fotopass och få stå i diket som de som är här på jobb. Att slippa leka hela havet stormar under zombieapokalypsen.

Så här kommer nu jag och berättar att det inte är lösningen. Eller ja, din kamera håller sig frisk och fräsch och du slipper viftande armar som skymmer sikten. Men i övrigt?

Att jobba i diket kan vara härlig adrenalinrusch, det är ändå något alldeles speciellt att se artister göra entré på nära håll. Du skulle kunna nudda Justin Timberlakes skor härifrån. Och Veronica Maggio kanske pekar rakt mot dig, bara dig när du tar en bild.

Men det finns andra problem. Att fjorton andra fotografer vill stå på exakt den plats du själv står på, att fastän du cirkulerar för att ge kollegorna en bra chans ändå känner av pressen och de vassa armbågarna.

Att den snäva vinkeln upp mot scenen innebär att du snarare fångar ljusriggen istället för showen. En schysst vidvinkel underifrån, precis intill Justins högerfot är visserligen svårslaget men ack så sällsynt. Det gäller att ha tur också, att få bilder i rätt ögonblick när ljuset, scenografin och framträdandet förhöjer varandra. Det kan vara knivigt.

Vad vill jag säga med det här?

Jo, det är svårt att vara kreativ på en plats som alltid är likadan, precis framför scenen. En yta som dessutom befolkas av fotografer som jagar i stort sett samma bildlösningar. Nästan alla kommer hem med likadana bilder, det som räknas är tiden, vilket mediehus som får bilderna först.

I diket får man som fotograf vara endast under de tre första numren. Om ens så länge: Vissa artister är så måna om sin framtoning att de helst inte vill bli fotograferade alls, de skickar hellre ut pressbilder från egna fotografer som de kan kontrollera.

En bild på en artist på en scen ser nästan likadan ut världen över, oavsett arena. Det som skiljer är publiken och miljön runt omkring. Är du intresserad av stämningen och konsertupplevelsen är det i publiken du måste vara och de måste få vara en del av dina bilder.

Ett teleobjektiv ger ett perspektiv som inte säger mycket om upplevelsen. Men kryper du närmare och ger dig in i närkamp med publiken med alla sina fäktande armar, skrålande röster och tårfyllda ögon, då är du något på spåren.

Och tillåt dig att tappa kontrollen ett litet tag.

Det, om något, är utvecklande.



Av Magnus Fröderberg
Publicerad 2018-09-16. Läst av 2637 personer.
3000 kr rabatt för Plus-medlemmar på resa till Klassiska Masai Mara, Kenya 12 - 17 november 2019

Plusmedlemskap kostar 170 kr per år

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.


Logga in för att kommentera

2018-09-17 05:09   Bengf
Ja det var en frejdig pulserande text, man liksom kände det som om man var där mitt i smeten, nästan som ett utdrag från en Sjövall/Wahlö episod, som man plöjde igenom en gång i tiden.
2018-09-17 16:56   Poltergeist
Kan bara hålla med då jag varit på båda platserna, tyvärr utan någon beställare som väntar på bildleveransen. Men känslan, målet och utmaningen är ändå den samma; målet att få rätt ljus och kunna komponera en bild när kaos råder omkring en. Vet inte om jag föredrar den ena positionen framför den andra, det finns både för och nackdelar med båda, så jag skriver helt enkelt att en riktig fotograf behärskar båda situationerna, och inte räds någon av dem heller. Drömmen är förstås att få vara ensam i fotodiket, samt ha tillgång till scenen.
2018-09-17 17:37   Peter -
Bra skrivet

Merläsning

Poddradio: Så hittar du vinterinspirationen

På vintern tappar många fotografer inspirationen, men inte Fotosidanprofilen Malin Jochumsen. Då fotograferar hon som mest. Läs mer...

Brutus Östling har gjort Årets pandabok 2019

För fjärde gången har naturfotografen Brutus Östling fått motta utmärkelsen ”Årets Pandabok 2019” av kung Carl XVI Gustaf. Denna gång belönas han för boken ”Under Afrikas himlar” Läs mer... 5

Andreas Christensen vinner landskapsfototävling

Tillsammans med Huawei så har vi haft en landskapsfototävling under november. Bland över 200 bidrag vaskades till slut fram Andreas Christensens Tones of Purple fram som den slutliga vinnaren. Andreas vinner en Huawei Mate20 Pro. Läs mer... 33

Fem objektiv till Canon RF och Nikon Z från Kipon

Kinesiska Kipon är mest kända för sina adapters, men har på senare tid börjat göra objektiv. Nu börjar de göra fem av sina objektiv med fattningar för Canons och Nikons nya spegelfria småbildskameror. Läs mer... 5

Från Lightroom Classic till mobilen och vidare

Peter Györffy visar hur man på ett smart sätt anpassar sina bilder i Lightroom Classic för att skickas till telefonen och vidare till olika sociala medier med mera. Kolla in videon...

Tetenal i ekonomisk kris

Det tyska fotokemiföretaget Tetenal har hamnat i ekonomisk turbulens på grund av försendade leveranser från underleverantörer som i sin tur har problem. Läs mer...

Sony återkallar firmware till A7 III och A7R III

Det är firmware-version 2.0 till Sony A7 III och A7R III som återkallats av Sony. Läs mer... 6

Wacom Cintiq Pro 32: Dator, ritplatta och skärm i ett

Wacom Cintiq Pro 32 är inte bara en pekskärm som kan användas med en penna. I skärmen kan även en datormodul dockas. Läs mer... 4

Kirsty Mitchells sagorike visas på Fotografiska

Den 7 december slår Fotografiska upp portarna till Kirsty Mitchells sagorike i vinterns stora utställning Wonderland.  Läs mer...

Test: Laowa 12/2,8 Zero D + Magic Shift Converter

Plus Venus Optics är ett litet finurligt företag som på senare år har utvecklat smarta och ganska udda objektiv under namnet Laowa. Vi har testat deras ultravidvinkel 12/2,8 Zero D med en skiftbar telekonverter kallad Magic Shift Converter. Och visst är den lite magisk. Läs mer... 1