Hej Sara. Jag tycker du har helt rätt .Att på måfå trycka av från höften, i smyg, är för mig inte gatufoto, med undantag av några som först har sett något som verkligen tilltalar och efter det har övat upp att ta den tänkta bilden från höften, likt en gammal Rolleiflexfotograf, som kan sin kamera och känner utsnittet.
Att försöka nå eller jaga samma typ av bilder som de stora mästarna förr, där form och komposition tilltar oss, känns redan gjort, och som du skriver kanske inte så intressant. utan mer som ett försök till upprepning.
Jag tror den moderna gatufotografin måste närma sig situationer reportage, men där EN bild i stället för en serie bilder lyckligtvis berättar något, som gör att betraktaren stannar vid bilden.Humor, dokument , händelser,dramatik,kontraster i bilden.Då menar jag inte hårda kontraster med mörka skuggor i gatan, som i och för sig kan vara snyggt.
En sak som jag tycker är väldigt intressant och bortglömt är mode. Det behöver inte ta så lång tid, framförallt nu med alla snabba trender, där vi förvånas över hur vi klädde oss, hur frisyrerna hårfärgerna tatueringar sågs som ideal .Hur ser vi på den typer av bilder om några år?.
Tiden går fort när man har kul med sin kamera. Ser fram emot fler artiklar från dig.
Bengt H.

Att dokumentera för kommande generationer är viktigt. Då gäller det att bilderna hamnar så de bevaras så de kan få glädje av dessa. Forskare i framtiden vill säkert ha dokumenterat också.
Det är enbart mina tankar som är en gräsrot.

Dokumenterade bilder visar ett innehåll för framtiden.
Jag förstår att det inte är så intressant för alla om inte bilder är kopierad på ett spännande sätt.
Gun-Inger

Hur bilder tas på gatan, med vilket objektiv, på vilket avstånd, i smyg eller inte, tycker jag inte spelar någon roll om det bara blir riktigt bra bilder. Problemet är istället att gatufoto är mycket svårt. Men den som är ny eller inte så kunnig med sitt fotointresse tror gärna motsatsen.

Tror inte det handlar om att det inte är lika intressant att dokumentera längre eller mindre viktigt på något sätt. Tror snarare bara att mängden bilder och enkelheten att precis som du säger dokumentera precis ALLT runt om oss gör att man måste sticka ut eller som du också nämnde hitta just andra former eller helt enkelt bli bättre på att inte bara spara dom på en hårddisk.Utan printa mer och göra projekt som blir intressanta att ta fram och titta på även i framtiden, så det inte försvinner i mängden tagna bilder påa allt omkring oss.
tror snarare också att det aldrig varit så viktigt just FÖR att vi är så dåliga på att spara bilder idag, så de som hittar andra vägar att få det sparat för framtiden är dom som också kommer få sina alster eller bilder och projekt att bli intressanta och kanske ännu mer ovanliga i framtiden.
Och en annan faktor som inte bara drabbat Gatu-genren utan alla de andra genrer vi fotograferar i, är enkelheten och mängden bilder som vi antydde förut vilket också på något sätt verkar döda en del av kreativiteten och gör oss lata som med allt annat där vi har teknik som tänker åt oss mer nu än förr.
Personligen tror jag också att bilder med ett bra innehåll och precis som du själv nämnde de som inte är "smygtittar" bilder utan som jag personligen också mer gillar då jag betraktar andras bilder i genren, de med en historia som berättas. Eller där det blir en ögonblicksbild som fotografen lyckas fånga dels av en slump men också av blick och erfarenhet och som gör bilden unik.
Mycket i dagens gatufoto är smygfotar bilder eller "pang på rödbetan" bilder där man överraskar. Men jag saknar de där ögonblicksbilderna eller bilder där en stark historia finns uppbyggt av kontraster i form av historieberättande snarare än former och ljus endast. Kan vara skitsnyggt med sådana bilder också, men det är inget som "sätter" säg eller talar till mig på samma sätt.
Eller med humor, också alltid något som får en att bli intresserad.
Vad det är för optik tycker jag spelar mindre roll faktiskt, dock tror jag och tycker jag det personligen lämpar sig bättre med ett vidvinkel för att ha andra element i bilden som hjälper till och berättar historien i bilden. Känns mer naturligt.
En annan sak som är så otroligt paradoxal med just gatufotografin är att folk är så skygga när man tar fram en "riktig" kamera, men de kan just ha blivit både fotade och filmade av 100 mobiltelefoner som är bland det snabbaste och enklaste att hänga ut dom med på olika sociala medier. Lite godag yxskaft känsla över hela det fenomenet.

Men det är ju också en faktor som gör det svårare idag att vara gatufotograf. Folk är på sin vakt , och finns det någon yngre med i din gatuscen får man genast tänka sig en och två gånger på ett sätt som folk inte behövde göra förr( lägg också till olika platser, och andra personer som känns "utsatta" som går bort som objekt, och kvar har vi en lite snävare värld att dokumentera än förut...)

Så nej, den här tiden är inte en enkel tid för genren, men minst lika viktig tycker jag :)

Jag tycker att det finns en hel del missuppfattningar här, både i krönikan och i en del av kommentarerna. Som hängiven utövare av just gatufoto så har jag givetvis själv en del synpunkter som jag vill dela med mig av härmed.

Om jag först kort skulle försöka definiera gatufoto så menar jag att det är bilder som är tagna i det publika rummet, oftast innehållande människor som är omedvetna och opåverkade av fotandet i möjligast mån. Bra gatufoto för mig kännetecknas av kombinationer av intressanta individer, miljöer, händelser, gärna med bra komposition och estetik, ibland med humor eller andra mänskliga känslouttryck. Ett bra gatufoto är för mig som en vacker tanke, en liten dikt, en klarhet, en skön kommentar kring att vara människa.

Att lyckas med att producera bra gatufoto är mycket svårt. Jag reagerar därför på ordvalet “enkelt sätt” i följande stycke: “Men ganska många år senare insåg jag att jag bara gillade gatufotografi för att det var ett enkelt sätt att avbilda grafiska former och se ut att vara nära människor utan att för den delen riskera att komma nära”. Det är alltså inte alls enkelt och oftast behöver man vara nära människor rent fysiskt för att lyckas. Krönikören menar förmodligen något annat än bara fysisk närvaro men ändå.

Och, visst, jag behöver inte “bilder från gatan” såsom de beskrivs nedan men jag finner det absolut nödvändigt att kunna konsumera bra gatufoto för mitt allmänna välbefinnande! De bilder som skapas på följande sätt blir knappast bra gatufoto:
“Vi behöver inte bilderna från gatan eftersom vi alla skapar och publicerar dem. Vi har till och med system som utan mänsklig inblandning registrerar och fotograferar oss.”

Och följande stycke fokuserar alltför mycket på den dokumenterande dimensionen av gatufoto, som enligt mig är underordnad det som jag ovan beskrev som bra gatufoto: “Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren”. Fortsättningen säger: “Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den” – kanske kan jag hålla med om det men låt gatufotot vara som det är för det fyller sin funktion fortfarande alldeles utmärkt.

Några kommenterar kring innehållet/påståenden i vissa kommentarer:
- för många “regler” inom gatufoto hämmar genren: inte för mig i alla fall; att jaga och fånga situationer i det publika rummet bjuder på i praktiken oändliga permutationer av händelser och scener. Har aldrig känt mig hämmad i mitt gatufotoutövande på grunde av de “regler” jag följer.
- Det var bättre förr utan stressade människor och mobiler: nej, människor är fortfarande människor och det är det mänskliga som man vill fånga och det går fortfarande men det blir annorlunda än förr om tiden – naturligtvis!
- Henri Cartier-Bresson (HCB) arrangerade bilder: utan att veta med säkerhet så tror jag nog att det kan finnas en viss sanning i detta. Många mästares “gatufoton” har i en större utsträckning haft ett element av arrangemang än man kanske velat tro. Men, jag tror nog att det ändå är en absolut minoritet av bilderna som är arrangerade. Gällande HCB så får man inte heller glömma att han var en dokumentärfotograf med uppdrag att skildra miljöer och händelser i skilda delar av världen och att han därmed kom i kontakt med “cirkusartister” och andra speciella aktörer som man kanske inte alltid med lätthet finner i det normala publika rummet.
- Det där med att inte tro på slumpen: födan för gatufotomaskineriet är just alla till synes slumpartade händelser som sker i det publika rummet och en gatufotograf utnyttjar detta genom se till att skapa ordning i det slumpmässiga genom att vara på rätt plats och knäppa av vid rätt tidpunkt. Det förmågan kommer med erfarenhet och övning och är allt annat än en slump!
- Det är svårt att vara gatufotograf idag: det tycker jag inte alls – vi har tillgång till fantastiska kameror och kan ta hur många bilder man orkar (förutsatt att man fotar digitalt). Om folk reagerar och ifrågasätter en så är man som gatufotograf för långsam för det mesta och behöver bli skickligare, utifrån min egen erfarenhet. Jag tar mellan 25 000-30 000 bilder per år och de flesta är gatufoton, tagna öppet och nära, mestadels i ögonhöjd. Personer som reagerar genom att ifrågasätta vad jag gör och som jag behöver diskutera med är förmodligen färre än 10 per år.

Slutligen, det är alltid kul när gatufoto uppmärksammas men det är önskvärt att skribenter sätter sig lite bättre i den nuvarande gatufotoscenen när de försöker dra korrekta slutsatser om genren och vad den ska vara. En vanlig uppfattning (inte här i krönikan) är till exempel att gatufoto ska vara svartvita. Men just svartvita gatufoton är i minoritet vid gatufotofestivaler och dess tävlingar numeraa. Och, vid sådana tillställningar, går det att hitta en massa nyskapande gatufotografer som ändå håller sig inom de “regler” som så många menar är hämmande.

Hej!
Jag har fotograferat inom många områden men de senaste 6 åren är det gatufoto som blivit favoriten. En anledning är väl att jag flyttade in till Lund och att jag numer kör elscooter pga. problem med mina ben.
Jag tar mig lätt fram i staden, svårare i naturen.
Jag använder olika brännvidder. Har svårt att använda för vidvinkligt då backspeglar och annat gärna kommer med på bild. Tycker Fredrik Eriksson gjorde ett bra inlägg som var väldigt heltäckande. Gun-Inger Arvidsson pekade mycket riktigt på det viktiga med dokumentation av nutiden.
Alla tidsperioder har ett värde. Ny teknik gör det möjligt att fånga svårare situationer. Visst finns det mindre bra gatubilder men så är det med alla fotografier som tas.
Vi skall vara glada att vi i Sverige fortfarande har rätt att fotografera väldigt fritt i offentlig miljö.
Det skall inte vara så att någon skall dömma ut en schanger inom fotografi.
Så länge du gör något du tycker är roligt och andra som du delar det med visar uppskattning skall du inte känna att du sysslar med något obetydligt.

Tycker krönikan och flera av kommentarens snarare ger en nidbild av vad gatufoto faktiskt handlar om. Att skjuta i smyg från höften gör inga seriösa gatufotografer som menar allvar med sitt bildskapande. Och att det förekommer mycket upprepningar gäller all fotografi numera. Så det är på inget sätt unikt för gatufotografin.

Sedan detta med att skapa nydanande fotografi. Det beror i regel på att någon är snabb på att utnyttja ny teknik och lyckas använda dess möjligheter.

Men kul ändå att gatufoto skapar sådant engagemang, trots att många då tydligen har tappat intresset ;-)

Gatufotografiet är lurigt. Jag tänker att begreppet egentligen är ganska nytt, liksom de ofta rätt märkliga regler och ideal som ställts upp. Ser man på exempelvis Doisneau, var gränserna flytande mellan flanerande dokumentärfotografi, redaktionella tidskriftsskildringar av platser och rentav kommersiella uppdrag. En tanke jag får är att det dels pumpade in en del kapital i den typen av uttryck så att fotografer kunde ägna sig mer åt det, dels att bilden på många sätt stod mer i centrum. Idag kan det ibland upplevas som en sport, där regelverket med vilket det kom till får lite för stor betydelse för fotografiets bästa.

Samtidigt som vi skapat dessa nya regler, blickar vi tillbaka till 50-60-talen rent estetiskt. Ofta försöker man emulera de tekniska förutsättningar som rådde då, och letar efter samma typ av miljöer medan mycket har blivit både mer privat och konformt. En del ror det förstås iland. De som verkligen kan sätta fingret på vad samtiden är. Det finns ett ideal om att aldrig interagera, men det är sällan det funkar att som fotograf vara en osynlig observatör, även om det finns lysande exempel på det. Ofta krävs det att också vara deltagare i någon mening.