Analog fotografering.

Produkter
(logga in för att koppla)

Gunnar D

Well-known member
För mig uppstår det meditativa minuter innan matchstart. Då sitter jag på plats och allt är klart. Då är det bara jag, kameran och matchen. Mycket meditativt!

Långsamheten uppstår i att jag oftast sitter på samma plats hela matchen igenom. Jag kan inte själv påverka scenen. Det gäller bara att följa med och betrakta genom okularet. Samt försöka exponera rutan vid lämpliga tillfällen.

För mig hade nog analogt blivit en stressande faktor. Fem bilder kvar på rullen. Ska jag byta nu medan matchen pågår i andra änden och riskera att slösa bort dessa fem på ingenting. Eller ska jag låta rullen sitta i och riskera att den tar slut mitt i all spännande action som kanske händer precis framför mig om några minuter?
Det var därför man hade 250-bilders magasin :)
 

apersson850

Well-known member
Ja, som hobbynisse som gillar att fotografera sport vore en återgång till film (som alltså lagrar bilden kemiskt, inte med analog elektronik) nåt av det dummaste jag kunde göra. Digitalfotografi är så mycket effektivare att det inte går att jämföra på samma dag ens.
Det hindrar inte att det kan krävas eftertanke. Det har hänt att jag tagit husvagnen med och åkt till tävlingsplatsen dagen före tävlingen. Pratat med banläggaren, tittat på kartor, varit ute i skogen och rekognoscerat, gjort förbindelseprov med WiFi-styrd kamera och sen bara umgåtts med arrangörer och tävlande på kvällen.
Nästa dag är det allvar. Ut i skogen en timme före första tävlande väntas anlända, kolla att allt fungerar och sen är det att panga på så länge jag tycker den fotoplatsen fungerar. Därefter omgruppering, nya platser, kanske byta objektiven till ett annat sortiment i väskan. Nya platser, nya sorters bilder. Publik, prisutdelningar, arrangörer.

Planerandet, eftertanken, nöjet, umgänget, avkopplingen - allt detta är bättre med digital teknik än när filmen ska hanteras som en extra börda ovanpå det roliga arbetet.
 

Sten-Åke Sändh

Well-known member
... men en del säger att de kan ta bilder analogt de inte kan digitalt....

Jag vet exv. folk (specialiserat proffs) som enligt närstående plåtade arkitektur och som ännu för 4-5 år sedan tydligen hävdade att han tog bilder han inte kunde ta digitalt med sina analoga grejor.

Jag vet inte vad han hade för grejor och sedan har vi ju Helene Schmitz som ju berättade om sina bilder på Fotografiska Fotomarket första året (2018 antar jag). Om jag minns rätt så var de bilderna tagna med 8 x 10 tums kamera. Blir det helt väsensskilt från de bilder som kommer ur en Phase One med 100 megapixelsensor??

Jag frågade henne efteråt om hon inte funderat på att byta teknik, då vi ju även fick berättat för oss vilken enorm logistik hennes fotograferande genererade. Jo det hade hon faktiskt gjort men även hon hade ju valt den teknik och de metoder hon valt för att de gav möjligheter hon inte sett i det digitala än.

De bilder jag såg då tycker inte jag gav mig den känslan och det är möjligt att de motiv hon visade inte gjorde den teknikens möjligheter helt rättvisa. Jag har dock långt tidigare - ännu i minnet - en utställning på Moderna Museet som togs med en annan variant av storbildskamera där motiven var mindre storskaliga än de isländska naturmotiv Helene Schmitz och den utställningen nästan golvade mig. Där fick jag just en helt annan och djupare upplevelse, som jag kommer ihåg än idag.

Det kanske vore intressant idag både för mig och en del andra att höra vad det är som främst får folk IDAG att välja att stå i ett mörkrum och ta fram film och kopior med hjälp av framkallningsvätskor och förstoringsapparater även när det bara gäller småbildsfilm eller bilder ur säg en Hasselbladare. Man väljer ju aktivt att göra detta fast det idag finns mycket enklare metoder. För mig är det lite intressant.

Martain ovan skriver ju exv. : "Sedan hade för mig inte känslan blivit bättre om jag varit tvungen att slabba med en massa kemikalier i mörkrum, eller behövt skicka iväg rullarna för framkallning." och jag känner nog ungefär likadant.

Analogt foto sönderfaller i två delar för mig. Dels att man använder kameror för olika typer av film och dels att en del även framkallar manuellt i mörkrum själva. Om man även tar det sista steget (som alltså inte har någon direkt motsvarighet i det digitala) så upplever man förmodligen att både jag och Martain ändå missar något - digital efterbehandling är alltså då inte analogt med upplevelsen under digital efterbehandling. Även jag och säkert andra har ju hört ofta äldre fotografer tala smått lyriskt om det lätt magiska ögonblick när bilden växer fram (eller som en sade: "kornet spricker upp" i framkallningsbadet. Den upplevelsen får i alla fall aldrig jag av digitalt efterarbete.
 
Senast ändrad:

MattiasL

Well-known member
Det är ganska sällan jag masar mig till mörkrummet numera, men det händer.

Ett skäl är tanken på att varje bild blir lite mer unik, inte helt duplicerbar.

Ett annat är att det blir ganska enahanda att sitta vid datorn jämt. I mörkrummet går man omkring lite, och att göra kopian, hålla för och efterbelysa med händerna gör att det blir en mer fysisk och direkt upplevelse, som också har ett ganska stort mått av eget liv.

En stor anledning är också den sociala. Det är helt enkelt trevligt att stå och snacka en stund om märkliga slutarkonstruktioner från 50-talet, vad som händer om man blandar i lite pappersframkallare i filmframkallaren och andra av livets mysterier.

Det är inte så ofta ett tidskriftsuppdrag blir bättre i någon mätbar mening på film för mig, men det är ett verktyg bland flera att ta till vid rätt tillfälle.
 
Jag vill fotografera både digitalt och analogt

-Varför fotograferar jag digitalt?
Det är enklare än filmfoto. Jag behöver inte sätta film i kameran. När bilden är ”knäppt” kan jag ta den färdiga jpg-filen till mitt mail program och skicka direkt (gäller framför allt telefonbilder). Jag kan redigera i datorn, vilket är enklare än i mörkrummet (ingen kemi). Det går snabbt att redigera, även RAW-filer

-Varför fotograferar jag analogt?
Jag kan köpa olika kameror för en spottstyver och testa, många sånna som jag aldrig hade råd med som ung (det gör inget om jag har 50 kameror för 200:- i snitt det blir ändå billigt). Jag kan prova olika filmer. Jag kan variera framkallningsprocessen av filmen och få olika resultat. Jag kan variera papper pappersframkallare. Jag kan utsätta pappret för olika ädelförfarande. Bilderna tål att bli blöta. Jag får ett negativ som håller minst 45 år (mina äldsta) eller 90 år (köpta). Jag har bilderna kvar. Jag kan välja att föra över negativen till den digitala världen via skanner och sedan genomgå digital redigering. Men framför allt, jag får en trevlig kväll i källaren då jag skapar med händerna. Analogt är ett hantverk och varje bild blir unik.
Ha de gott
 

Bengf

Well-known member
Ja fyller 68 år till hösten, var med i lokala fotoklubben på 80-talet, där hade man tillgång till hela apparaten för framkallning, framkallade filmen i lilla tvättstugan hemmavid, blev en del svartvita bilder, men jag hade inte tålamodet i längden, det tog sin tid med allt jobb och inte blev det 36 bilder eller man tog fram, han aldrig bli särskilt duktig som dom erfarna där skicklighet med trix på alla vis som idag nästan kan likna vad vana Photo shoppare gör i dag, jo dom skickliga kunde labba med olika idéer och det tog extra tid, i samma veva var det mycket Dia-bilder, projektor och duk skulle man ha, har nog haft en tre projektorer där brorsan så klart brände glasen på två stycken.

När första digitala kompakten blev köpt i början på 2000-talet, så tyckte jag det var revolutionerande, helt otroligt att direkt kunna kolla på bilden förstora och kolla skärpan, så den tekniken tog jag till mig direkt ( jag har inte tagit till mig allt vad digitalt kan utföra, skriver fortfarande räkningar på bankgiro och postar, trots att jag haft dator sedan 90-talet och gillar det också )- numera tittar jag inte lika intensivt på varje bild som förr, men visst kan man slösa lite med bilder, även om man försöker att få till exponeringar som förr i tiden, är en rätt så långsam fotograf av mig. sitter kvar en del från förr tror jag. men roligt att en del vill fota analogt, fins rätt så många i Sverige som gillar gamla Amerikanska bilar också, och vinylskivan är på tapeten igen.
 

Colonel Bogey

Well-known member
Jag vet exv. folk (specialiserat proffs) som enligt närstående plåtade arkitektur och som ännu för 4-5 år sedan tydligen hävdade att han tog bilder han inte kunde ta digitalt med sina analoga grejor.

Jag vet inte vad han hade för grejor och sedan har vi ju Helene Schmitz som ju berättade om sina bilder på Fotografiska Fotomarket första året (2018 antar jag). Om jag minns rätt så var de bilderna tagna med 8 x 10 tums kamera. Blir det helt väsensskilt från de bilder som kommer ur en Phase One med 100 megapixelsensor??
Intressant frågeställning. Rent tekniskt tror jag knappast en kontaktkopierad 8 x 10 har finare upplösning än en utskrift.
Det är snarare nåt med äkta fotopapper, riktigt fina fotopapper ger en lite annan känsla än ack så fina utskrifter från en skrivare. Fotografiska visar t ex nu bilder av Pentti Sammallahti. Undrar om en skicklig printmakare skulle kunna få till det så bra i en skrivare. Men som sagt, jag vet inte. Kanske Sammallahti-bilderna är utskrivna utan att jag anar?

Om man scannar sina negativ känns det som en lose/lose-situation. Personligen skulle jag aldrig skulle fundera på att gå tillbaka till analogt.
 

Mitzo

New member
Analogt vs digitalt.

Hej!

Själv är jag född 1966.
Som tonåring hade jag nästan alltid min Nikon F3 med mig ute i vimlet. Framkallade oftast filmen när jag kom hem, ibland ganska så berusad.. :)
Nåväl, man fick upp snitsen. Temperaturer och tider satt i ryggmärgen.
Nu när jag börjat gå igenom mina "gamla" negativ så är det en ren glädje att skanna in dom med lite lättare redigering i PS.
Bilder man glömt bort eller avfärdat då man inte tyckte att dom var tillräckligt intressanta då att kopiera. Har hittat en hel bra bilder som jag tycker är bra. Andra får tycka annat..
Visst, när det gäller snabba, stora bildflöden så är digitalt att föredra. Men det är så "TRÅKIGT".
Processen med att leta fram intresanta negativ, använder Ipaden som ljusbord, är så mycket roligare och ger en helt annan tillfredställelse i bildskapandet.
Alltså, leta, skanna, redigera, spara och publicera.
Sen är det en fröjd att plåta med 35mm:s kameror med stora ljusa sökare.
Har nu analogt en Nikon F4 laddat med Tri-x, en Nikon F5 med färgnegativ, en Olympus OM-2 med Zuiko 50mm f1,4 och ett gäng Konica FC-1 med ljustarka 40- och 50mm:s objektiv.
En mörkrumssäck, lite D-76 och Ilfordfix så är saken biff.
Har fått i uppdrag att framkalla lite s/v från lokala fotohandlaren till och från.. :)
 
Colonel Bogey
(David Sonnek skrev
Om man scannar sina negativ känns det som en lose/lose-situation. Personligen skulle jag aldrig skulle fundera på att gå tillbaka till analogt.[/QUOTE]

Hur tycker du det ska gå till att visa bilder från film/glasplåt/pappersbild i ett digitalt medium som dator/internet?
Jag ser det som ganska självklart att skanna bilden för att få in den i datorn men, nyfiken hur du skulle göra....
 

Sten-Åke Sändh

Well-known member
….En stor anledning är också den sociala. Det är helt enkelt trevligt att stå och snacka en stund om märkliga slutarkonstruktioner från 50-talet, vad som händer om man blandar i lite pappersframkallare i filmframkallaren och andra av livets mysterier.....
Det hade jag nästan glömt bort - det sociala alltså.

Jag var med i "Ateljén" som vi kallade den eller "Ateljé Tuskulum" som den hette ett tag på 70-talet. Den låg i en gammalt rivningskåk på Swedenborgsgatan på Söder vid gamla Nürnbergbryggeriet och det var mest social verksamhet, någon klinkade mest på gitarr, lite slöjdhantverk och en del foto - och fester mest för jämnan. Jag lärde mig framkalla där på några interna kurser och sedan framkallade vi tillsammans som på någon informell studiecirkel.

Internet fanns inte på vår karta då men mörkrumsverksamheten blev då ett tag, med den av oss som faktiskt studerat foto (Susanne) som ledare, en väldigt kul och utvecklande verksamhet. På det kollektivistiska 70-talet hjälptes vi alla åt så gott vi kunde och jag bidrog med ett ljusbord jag byggde, som jag fortfarande har kvar och använder när jag reprofotar diabilder.

Men jag tycker faktiskt att 2010-talet i sina bästa stunder väl kan matcha det 70-tal jag minns för i sina bästa stunder fungerar även Fotosidan som en rätt altruistisk studiecirkel - när vi kan avstå från att avsiktligt missförstå varann bara för att få utlopp för aggressioner som ofta ackumulerats på andra håll. På ett sätt är det mycket bättre nu för numera slipper vi i alla fall de tokvänsterdiskussioner som då lade ett lock över de flesta av den tidens försök till öppna meningsutbyten.
 

Sten-Åke Sändh

Well-known member
Intressant frågeställning. Rent tekniskt tror jag knappast en kontaktkopierad 8 x 10 har finare upplösning än en utskrift.
Det är snarare nåt med äkta fotopapper, riktigt fina fotopapper ger en lite annan känsla än ack så fina utskrifter från en skrivare. Fotografiska visar t ex nu bilder av Pentti Sammallahti. Undrar om en skicklig printmakare skulle kunna få till det så bra i en skrivare. Men som sagt, jag vet inte. Kanske Sammallahti-bilderna är utskrivna utan att jag anar?

Om man scannar sina negativ känns det som en lose/lose-situation. Personligen skulle jag aldrig skulle fundera på att gå tillbaka till analogt.
Ja och man skulle ju kunna lägga till att de projektorer man nu ofta kopplar till datorer vid större bildvisningar även de har sina begränsningar som påverkar bildkvaliteten på klubbar och kanske rent av Fotografiska - hur hög upplösning ger de. Jag har för mig att den projektor vi har på fotoklubben begränsar oss till 1024. Inte kommer ens Helene Schmitz bilder till sin rätt med de begränsningarna.

När det gäller skanning eller reprofoto av negativ/positiv så vet jag av egen erfarenhet att det mycket väl kan vara en win-situation. Jag har räddat mängder med dian som förstörts delvis av tiden med hjälp av i mitt fall DxO Photolab - dian jag förmodligen skulle ha kastat annars. Men självfallet har du rätt i att vare sig man reprofotar eller skannar så gäller ju att begränsa kvalitetsförlusterna så gott det går i den processen. Det blir ju aldrig bättre än den ofta rätt usla tekniska kvalitet som finns i materialet att utgå från. Gamla dian har ju inte sällan tappat i minst en färgkanal och dessutom är ju DR i gamla dian inte alls i paritet med det vi nu är vana vid. Kornet är heller inte alltid att leka med.
 

Colonel Bogey

Well-known member
Colonel Bogey
(David Sonnek skrev
Om man scannar sina negativ känns det som en lose/lose-situation. Personligen skulle jag aldrig skulle fundera på att gå tillbaka till analogt.
Hur tycker du det ska gå till att visa bilder från film/glasplåt/pappersbild i ett digitalt medium som dator/internet?
Jag ser det som ganska självklart att skanna bilden för att få in den i datorn men, nyfiken hur du skulle göra....[/QUOTE]

Jag menar bara att jag tycker den stora vinsten med den analoga arbetskedjan ligger i användningen av fotopapper av hög kvalitet i en gammaldags förstoringsapparat eller ännu hellre som kontaktkopia. Det är då jag tycker mig kunna se en "kvalitet" som printade filer inte riktigt får.
Men ska man se nåt i ett digitalt medium får man digitalisera. Och som Sten-Åke påpekar så kan man förbättra och rädda gamla analoga original genom att först digitalisera dom.
 

martinot

Well-known member
Colonel Bogey
(David Sonnek skrev
Om man scannar sina negativ känns det som en lose/lose-situation. Personligen skulle jag aldrig skulle fundera på att gå tillbaka till analogt.

Hur tycker du det ska gå till att visa bilder från film/glasplåt/pappersbild i ett digitalt medium som dator/internet?
Jag ser det som ganska självklart att skanna bilden för att få in den i datorn men, nyfiken hur du skulle göra....
Fast då är blir ju en del av processen digital, och flödet digital, och även slutprodukten digital.

Har man inte då tappar något av det som skulle vara 100% "pure" analogt från början?

Fler som hänvisar till att det är värt allt jobb med miljöovänliga kemikalier just för att de inte vill sitta vid datorn och använda den.

Känns som att då behöva sitta vid datorn och skanna och justera digital; ger det sämsta av alla världar?

(Men det kanske bara är jag som inte förstår mig på bristen på logik här.)
 

martinot

Well-known member
En stor anledning är också den sociala. Det är helt enkelt trevligt att stå och snacka en stund om märkliga slutarkonstruktioner från 50-talet, vad som händer om man blandar i lite pappersframkallare i filmframkallaren och andra av livets mysterier.
Så du menar att man inte kan vara social och prata med andra fotografer om man har en sensor i kameran, och tex. ha trevligt och diskutera hur man man bäst kan framkalla och redigera bilderna bäst, och andra av livets mysterier? 😄
 

Sten-Åke Sändh

Well-known member
Fast då är blir ju en del av processen digital, och flödet digital, och även slutprodukten digital.

Har man inte då tappar något av det som skulle vara 100% "pure" analogt från början?

Fler som hänvisar till att det är värt allt jobb med miljöovänliga kemikalier just för att de inte vill sitta vid datorn och använda den.

Känns som att då behöva sitta vid datorn och skanna och justera digital; ger det sämsta av alla världar?

(Men det kanske bara är jag som inte förstår mig på bristen på logik här.)
Ett inspel:

Nä, jag håller med (även om jag aldrig haft några problem med att sitta vid datorn), det är nog den absolut mest knöliga och bökiga vägen att exv. digitalisera svart/vit film eller dian som jag gör ofta men idag finns ju inga alternativ kvar för mig i alla fall. Har inte ens någon gammal projektor kvar och inga mörkrumsgrejor heller, så jag står där med Agfas jäkla kristerramar och svär varje gång även om det går hyfsat numera med hjälp av lite bensin men bensin inne är ju heller ingen hit. Att plåta svart/vitt analogt idag och sedan skanna/reprofota känns ju verkligen som att gå över ån efter vatten. Gillar man kornet så kan man ju alltid emulera Tri-X också digitalt om man nu tycker det är kul.

Det är ju en lite annan grej om man verkligen gillar mörkrumsprocesserna och ser ett egenvärde i att använda dessa också fullt ut.
 

Sten-Åke Sändh

Well-known member
Så du menar att man inte kan vara social och prata med andra fotografer om man har en sensor i kameran, och tex. ha trevligt och diskutera hur man man bäst kan framkalla och redigera bilderna bäst, och andra av livets mysterier? 😄
Jag tror nog både jag och Mattias mer menade att man förr oftare framkallade tillsammans med andra. Det är ju inget som hindrar att man efterbehandlar i någon RAW-konverterare eller Photoshop tillsammans med andra men tyvärr tror jag den sociala biten fått stryka på foten i den digitala eran. Vi kan fortfarande samlas i klubbar m.m. för att prata och studera bilder men jag har aldrig hört om folk som träffas för efterbehandlingseanser IRL :), men jag skulle inte bli förvånad om även det sker undantagsvis i några mer udda sammanhang men jag tror det är undantaget som bekräftar regeln.
 
Hur tycker du det ska gå till att visa bilder från film/glasplåt/pappersbild i ett digitalt medium som dator/internet?
Jag ser det som ganska självklart att skanna bilden för att få in den i datorn men, nyfiken hur du skulle göra....
Jag menar bara att jag tycker den stora vinsten med den analoga arbetskedjan ligger i användningen av fotopapper av hög kvalitet i en gammaldags förstoringsapparat eller ännu hellre som kontaktkopia. Det är då jag tycker mig kunna se en "kvalitet" som printade filer inte riktigt får.
Men ska man se nåt i ett digitalt medium får man digitalisera. Och som Sten-Åke påpekar så kan man förbättra och rädda gamla analoga original genom att först digitalisera dom.[/QUOTE]

Jag förstår och tycker som du.
 
Fast då är blir ju en del av processen digital, och flödet digital, och även slutprodukten digital.

Har man inte då tappar något av det som skulle vara 100% "pure" analogt från början?

Fler som hänvisar till att det är värt allt jobb med miljöovänliga kemikalier just för att de inte vill sitta vid datorn och använda den.

Känns som att då behöva sitta vid datorn och skanna och justera digital; ger det sämsta av alla världar?

(Men det kanske bara är jag som inte förstår mig på bristen på logik här.)
Lev I din värld. Jag gjorde en fotobok för ett antal år sedan. Det var analoga mellanformatsbilder som skulle publiceras. Tryckeriet ville ha dessa digitalt. Visserligen blev det då inte puré som du skriver men, boken blev bra och fick bra kritik.
Vidare har jag publicerat 35 år gamla bilder och då skannas dessa. Det har också fungerat bra både för mig och läsare. Sedan kan du ta och läsa vad jag skrev i det första inlägget.
 

MattiasL

Well-known member
Så du menar att man inte kan vara social och prata med andra fotografer om man har en sensor i kameran, och tex. ha trevligt och diskutera hur man man bäst kan framkalla och redigera bilderna bäst, och andra av livets mysterier? 😄
Nä, det menar jag förstås inte. Men det är väl lite på samma sätt som en del har engelska veteranbilar som socialt kitt. Jag snackar gärna om Toyota Prius också, men tja, man kommer inte så mycket längre än att konstatera att de är väldigt bra och effektiva, ungefär som en digitalkamera.
 

martinot

Well-known member
Vi kan fortfarande samlas i klubbar m.m. för att prata och studera bilder men jag har aldrig hört om folk som träffas för efterbehandlingseanser IRL
Du ger mig faktiskt en god idé. Har länge funderat på att gå med i en fotoklubb, och det skulle faktiskt vara en mycket bra förslag att ta upp isf. Med dagens kraftfulla bärbara datorer så är det ju superlätt att ta med de och träffas i grupp och jobba tillsammans eller parallellt i kombination. Tror att det faktiskt kan vara en bra inspirerande idé! 🙂
 

Elinchrom ELC 125 - ELC 500 studioblixtar