Den stora utmaningen med cyanotypin är att hitta ett papper som fungerar - processen är ytterst känslig för papper som är buffrade med kalk exempelvis. Det kan man se på själva bilden - om den skiftar i blågrönt när den är klar är det skräp i papperet och då blir bilden inte så långlivad.
Det är relativt lätt att få fram negativ som passar och den blå färgen är kalasfin till vissa typer av motiv. Gillar man inte den blå färgen kan man tona i kaffe eller te (det är tanninerna som reagerar med kemin). Har man svårt för den blå färgen är det nog bättre att testa någon annan process, typ Van Dyke Brown eller salttryck exempelvis.
Arkivbeständigheten för en otonad cyanotypi är fantastisk - det finns fortfarande kopior som ser ut som de gjordes igår fastän de är 150-160 år gamla.
Det skulle vara kul att få jobba med cyanotypier igen. Bristen på kemi gjorde att jag släppte processen. En tanke vore att man kanske kan få fram version II-varianten via Kameradoktorn i Stockholm, men i så fall tror jag att man får gå ihop flera stycken och göra en gemensam order för att det ska vara intressant för dem.
Originalversion av cyanotypin (två kemikalier) går att ordna i Sverige, men den har en del nackdelar (risken för att förstöra negativ, att det lätt blir "skitiga" högdagrar och att man får överkopiera eftersom så mycket av kemin löses ut när man framkallar/fixerar).
Jag försökte att beställa kemi från Silverprint men de ville inte sälja till (privat)kunder utanför Storbrittanien. Nån annan som fått det att fungera?
En bra bok med alternativa processer är John Barniers "Coming into focus", ISBN 0-8118-1894-2.
