HenningE
Aktiv medlem
Jag läste nyss igenom några gamla inlägg i frågan om olika formats förträfflighet och fick följande fundering.
Objektiven är ju formatoberoende. Det vill säga ett objektiv tecknar skarpt i mitten av en cirkel och mer och mer oskarpt/feltecknande ju längre från centrum man kommer. När man bestämmer sig för ett formats storlek bestämmer man sig för en punkt i utkanten av cirkeln där skarpheten/kromatiska abherationen/feltecknandet är acceptabelt och lägger ett formathörn på det avståndet från centrum i cirkeln (Egentligen tvärt om, eftersom formatet ju oftast existerar innan objektivet, men skit samma)
Om man strikt matematiskt sedan vill maximera den ytan som begränsas av hörnet vi just bestämt får vi en kvadrat. Det matematiskt sätt optimala formatet, dvs största antalet skarpa pixlar man kan få från ett givet objektiv, är således en kvadrat (under förutsättning förståss att vi vill ha ett rektangulärt format).
2:3, 3:4, 6:7, 9:16 eller vad man nu kan komma fram till av tänkbara format blir ju i slutändan bara en beskärning inom den kvadrat som är den största möjliga. Kan man inte ha kvadraten som ursprungsformat på brickan då, och sedan låta fotografen i efterhand/på förhand i kameran bestämma vad som passar som format på just den bilden. Varför måste industrin lägga förutfattade meningar på hur en bild skall se ut?
Bara en fundering i största abstrakthet
Objektiven är ju formatoberoende. Det vill säga ett objektiv tecknar skarpt i mitten av en cirkel och mer och mer oskarpt/feltecknande ju längre från centrum man kommer. När man bestämmer sig för ett formats storlek bestämmer man sig för en punkt i utkanten av cirkeln där skarpheten/kromatiska abherationen/feltecknandet är acceptabelt och lägger ett formathörn på det avståndet från centrum i cirkeln (Egentligen tvärt om, eftersom formatet ju oftast existerar innan objektivet, men skit samma)
Om man strikt matematiskt sedan vill maximera den ytan som begränsas av hörnet vi just bestämt får vi en kvadrat. Det matematiskt sätt optimala formatet, dvs största antalet skarpa pixlar man kan få från ett givet objektiv, är således en kvadrat (under förutsättning förståss att vi vill ha ett rektangulärt format).
2:3, 3:4, 6:7, 9:16 eller vad man nu kan komma fram till av tänkbara format blir ju i slutändan bara en beskärning inom den kvadrat som är den största möjliga. Kan man inte ha kvadraten som ursprungsformat på brickan då, och sedan låta fotografen i efterhand/på förhand i kameran bestämma vad som passar som format på just den bilden. Varför måste industrin lägga förutfattade meningar på hur en bild skall se ut?
Bara en fundering i största abstrakthet







