Numeric skrev:
Men egentligen kan jag inget om såna där maskiner så det kan nog vara så att den huvudsakliga faktor är strålningsintensiteten. Jag får ta och fråga en sjukhusfysiker...
//Eric
Jag är inte sjukhusfysiker, men röntgeningenjör (på sjukhus dock).
Röntgen är nästan samma sak som foto, rent inställningsmässigt. Parametrarna som man anger är dock:
*
kV -(spänning mellan katod-anod, dvs den spänning som elektronerna accelereras med). Högre kV ger strålning med högre penetrationsförmåga. För medicinska ändamål används ca 25-150 kV.
*
mA - Den strömstyrka som man skickar genom glödtråden (katoden). Högre strömstyrka gör att fler elektroner lämnar katoden (och därmed träffar anoden).
*
s (tid alltså). Dvs hur lång tid i sekunder som man exponerar.
Förenklat kan man sammanfatta det såhär:
* kV styr vilken typ av vävnad som avbildas.
* mA*s styr vilken dos som träffar filmen (eller numera digitala receptorer).
Det finns olika typer av röntgenprocedurer som kan användas:
1.)
Slätröntgen som det brukar kallas på sjukhus. Det är den undersökning man normalt får genomgå om man t ex ramlat och brutit handleden. Man röntgar genom objektet mot en röntgenfilm eller en digital detektor. Bilden blir en tvådimensionell stillbild som visar skelettet. Jag är säker att alla har sett en sådan.
2.)
Genomlysning. I detta fall ser man "live" vad som händer inne i kroppen. Rent tekniskt alstrar röntgenröret kontinuerligt strålning som passerar kroppen. På andra sidan kroppen fångas bilden av någon form av kamera. På äldre system kamerarör, på nyare CCD:er. För att kameran skall kunna uppfatta och återge bilden så konverteras strålningen till ljus mellan patienten och kameran med en sk bildförstärkare. Denna kan förenklat ses som en "röntgen-till-ljus-konverterare".
3.)
Datortomografi. I detta fall roterar röntgenröret och en detektor, som är diametralt placerad i förhållande till röntgenröret, runt det objekt man vill avbilda. Bilderna rekonstrueras sedan med hjälp av ett datorsystem till tvådimensionella "tvärsnittsbilder" genom objektet. Bilderna ser alltså ut som om man hade skurit objektet i skivor. Dessa skivor kan sedan sättas samman till en 3D-volym som man kan vrida och vända på.
All röntgen bygger på att strålning absorberas olika mycket av olika material. Tumregeln är: Ju högre densitet, desto högre absorption.
De system som kontrollerar handbagaget är vanligen av typ 1.) ovan, och arbetar inom energiintervall upp till 160 kV men innehåller två detektorer med ett strålningsabsorberande filter emellan. Genom att jämföra signalen från de två detektorerna kan man räkna ut vilken typ av material som finns i din väska och färgkoda dessa därefter. Vanligtvis vill man skilja på organiska material, oorganiska material och metall. Dessa får då olika färger.
Jag är absolut ingen expert på flygplatsröntgen, men av den information jag lyckats googla fram så är det tydligen så att åtminstone de flesta amerikanska flygplatser numera använder datortomografi (metod 3 ovan) för kontroll av incheckat bagage. Hur det är i Sverige vet jag inte.
Typen av strålning är densamma, men en datortomograf kan normalt generera mer strålning per tidsenhet och kan därmed vara skadligare för känslig film.
Hur skadlig respektive typ av flygplatsröntgen är överlåter jag gärna till någon annan att bedöma. Jag kan för lite om fotofilm för att annat än gissa.
)
