Var befinner sig svenskt naturfoto idag?

[Birdman]

I en tid med ett konstant bildflöde, där det blivit bra mycket enklare att fotografera än för, låt oss säga 10 år sedan, har det kommit fram en mycket stor ström av bra/mycket bra fotointresserade personer med inriktning natur. Många är dessutom unga och har många år av fotografisk utveckling framför sig. Jag tycker det bådar gott för framtiden i svenskt naturfoto – där jag anser att det finns en hel del att göra för att höja statusen på denna genre.

Kan man säga att svenskt naturfoto har hamnat i bakvattnet i jämförelse med våra grannar runt om i Europa? Jag tycker mycket talar för det – kvalitén finns definitivt hos många, men frågar man till exempel om de kan tänka sig att skicka in bilder till tävlingarna Wildlife Photographer of the Year (WPOTY) eller European Wildlife Photographer of the Year (EWPOTY) så får man ofta höra att ”mina bilder är inte så bra” eller ”man kan inte tävla i bild” eller ”nja, det där är inte för mig” osv osv.

En inställning som jag tycker är rätt tråkig och lite väl svensk. Man kan istället ta det som en läroprocess att kunna välja ut bilder och sedan få dom bedömda av en mycket kunnig jury. Får man inte några bilder med i slutändan – fine, det var ändå rätt roligt på vägen! Det är faktiskt en inspirerande känsla att ändå få någon bild vidare till kvartsfinal eller slutgiltig bedömning. Även fast man inte kom ända fram denna gång…

Tittar på våra närmsta grannar i väst och öst har de utvecklat sin naturfotografi i en ganska rask takt. Dessutom har naturfotografin en bra mycket större status, likaså i UK. De senaste åren har flera norrmän och finländare hamnat högt i både WPOTY och EWPOTY. Hur många svenskar? Några få, ja! Men det bör definitivt vara fler. På Natur 2011 höll den brittiske fotografen Mark Carwardine ett föredrag om historien och nuläget kring WPOTY – han undrade var alla svenskar var någonstans. Han hade alltså noterat ett fall i svensk närvaro (och därigenom även svenska pristagare) i tävlingen trots att underlaget uppenbarligen finns.

Vad gör fotopressen för svensk natufoto? Själv läser jag ibland svenska fototidningar, jag köper ibland några lösnummer av tidningen Foto, Kamera & Bild och några gånger per år den engelska Outdoor Photography (prenumererar på svenska Camera Natura och norska Natur & Foto) Jag får en känsla av att de svenska tidningarna ofta ”spelar safe” och använder sig av redan beprövade kort – sedan är kretsloppet i gång - samma fotografer som sedan blir publicerade får man sedan höra som föredragande på de olika fotomässorna etc (besöker man några får man se bilderna/höra pratet ett antal gånger). Visst vet jag att man ibland plockar upp några andra än de ”större elefanterna”, men kom igen! Lite mer bredd och intresse måste det finnas för andra svenska naturfotografer hos den svenska fotopressen. Det finns ju ändå rätt så många bra och inspirerande där ute i djungeln.

Ett exempel (där jag kanske sticker ut näsan lite) – medan många svenska naturfotointresserade åker till Runde och plåtar lunnefågel åker norrmännen till Hornöya (Varanger) för att göra det samma. Men, vad fotograferna får med sig från sina resor skiljer sig rätt markant. Norrmännen får så mycket mer – en helt annan miljö (Varanger räknas till arktis), bilder i snöoväder, mängder med andra intressanta arter. Inget fel att åka till Runde, absolut inte, men varför upptäcker man inte annat? Medan vi i Sverige upptäcker täppan runt hörnet så åker norrmännen till sin täppa - Svalbard. Vet att jag överdriver en del, men på något sätt så ger det även en bild av hur det ser ut i den svenska naturfotovärlden.

Vad tycker och tänker ni?

// Daniel

 

[christersjoberg]

Hej

I en tid med ett konstant bildflöde, där det blivit bra mycket enklare att fotografera än för, låt oss säga 10 år sedan, har det kommit fram en mycket stor ström av bra/mycket bra fotointresserade personer med inriktning natur. Många är dessutom unga och har många år av fotografisk utveckling framför sig. Jag tycker det bådar gott för framtiden i svenskt naturfoto – där jag anser att det finns en hel del att göra för att höja statusen på denna genre.

Kan man säga att svenskt naturfoto har hamnat i bakvattnet i jämförelse med våra grannar runt om i Europa? Jag tycker mycket talar för det – kvalitén finns definitivt hos många, men frågar man till exempel om de kan tänka sig att skicka in bilder till tävlingarna Wildlife Photographer of the Year (WPOTY) eller European Wildlife Photographer of the Year (EWPOTY) så får man ofta höra att ”mina bilder är inte så bra” eller ”man kan inte tävla i bild” eller ”nja, det där är inte för mig” osv osv.

En inställning som jag tycker är rätt tråkig och lite väl svensk. Man kan istället ta det som en läroprocess att kunna välja ut bilder och sedan få dom bedömda av en mycket kunnig jury. Får man inte några bilder med i slutändan – fine, det var ändå rätt roligt på vägen! Det är faktiskt en inspirerande känsla att ändå få någon bild vidare till kvartsfinal eller slutgiltig bedömning. Även fast man inte kom ända fram denna gång…

Tittar på våra närmsta grannar i väst och öst har de utvecklat sin naturfotografi i en ganska rask takt. Dessutom har naturfotografin en bra mycket större status, likaså i UK. De senaste åren har flera norrmän och finländare hamnat högt i både WPOTY och EWPOTY. Hur många svenskar? Några få, ja! Men det bör definitivt vara fler. På Natur 2011 höll den brittiske fotografen Mark Carwardine ett föredrag om historien och nuläget kring WPOTY – han undrade var alla svenskar var någonstans. Han hade alltså noterat ett fall i svensk närvaro (och därigenom även svenska pristagare) i tävlingen trots att underlaget uppenbarligen finns.

Vad gör fotopressen för svensk natufoto? Själv läser jag ibland svenska fototidningar, jag köper ibland några lösnummer av tidningen Foto, Kamera & Bild och några gånger per år den engelska Outdoor Photography (prenumererar på svenska Camera Natura och norska Natur & Foto) Jag får en känsla av att de svenska tidningarna ofta ”spelar safe” och använder sig av redan beprövade kort – sedan är kretsloppet i gång - samma fotografer som sedan blir publicerade får man sedan höra som föredragande på de olika fotomässorna etc (besöker man några får man se bilderna/höra pratet ett antal gånger). Visst vet jag att man ibland plockar upp några andra än de ”större elefanterna”, men kom igen! Lite mer bredd och intresse måste det finnas för andra svenska naturfotografer hos den svenska fotopressen. Det finns ju ändå rätt så många bra och inspirerande där ute i djungeln.

Ett exempel (där jag kanske sticker ut näsan lite) – medan många svenska naturfotointresserade åker till Runde och plåtar lunnefågel åker norrmännen till Hornöya (Varanger) för att göra det samma. Men, vad fotograferna får med sig från sina resor skiljer sig rätt markant. Norrmännen får så mycket mer – en helt annan miljö (Varanger räknas till arktis), bilder i snöoväder, mängder med andra intressanta arter. Inget fel att åka till Runde, absolut inte, men varför upptäcker man inte annat? Medan vi i Sverige upptäcker täppan runt hörnet så åker norrmännen till sin täppa - Svalbard. Vet att jag överdriver en del, men på något sätt så ger det även en bild av hur det ser ut i den svenska naturfotovärlden.

Vad tycker och tänker ni?

// Daniel

Jag har länge tyckt att man är lite väl "fega" (eller vad det nu beror på!) i de etablerade naturfototidningarna, framför allt. Tittar man i Camera Natura så är det samma fotografer som för 20! år sedan som står för basmaterialet. Fast även i fotosidans tidskrift så är man lika fega. Det finns hur mycket som helst av riktigt hög kvalitet som produceras av fotosidans medlemmar som skulle kunna användas på alla möjliga sätt som inte görs.

Detta angående tidskrifterna men sen kan man ju diskutera hur mycket detta spelar roll för svensk naturfotografis status och utveckling. Kanske är vi också för lata!? Vi har fantastisk natur i Sverige som ¨man alltför sällan ser bilder ifrån; Sarek, Kebnekaise och Abisko tex. Kan norrmän från södra Norge i stor utsträcknig åka nästan 200 mil norrut i sitt land så borde vi kanske kunna ta oss till det svenska lappland.

Den intressantaste frågan kanske ändå är hur den svenska naturbilden ser ut? Hur förvaltar vi som enskilda fotografer vårt arv. Hur utvecklar vi som enskilda fotografer naturbilden. Har vi tappat något unikt och istället hakat på en internationell trend. Jag vet inte men visst är det intressanta frågor!

Christer

 

[D Gulliksson]

Vi har fantastisk natur i Sverige som ¨man alltför sällan ser bilder ifrån; Sarek, Kebnekaise och Abisko tex. Kan norrmän från södra Norge i stor utsträcknig åka nästan 200 mil norrut i sitt land så borde vi kanske kunna ta oss till det svenska lappland.

Christer

Håller helt med. När jag började med naturfoto så var min dröm att få åka till Afrika och plåta. Nu , efter några år så är den drömme en helt annan. Som du säger så är Sverige ett stort land med massor av vacker natur. Sarek är bland annat ett av resmålen inom Sverige som jag skulle vilja göra.

Slutsats: Man behöver inte ge sig ut i världen för att få vackra motiv. Jag personligen uppskattar hellre bilder på Älg, kronhjort, varg framför lejon, zebror, apor etc

Det finns ett antal fotografer här på fotosidan som visar helt underbara bilder på dessa svenska djur, Håkan Nunstedt är en av dem, helt fantastiska bilder!!


När det gäller dessa tävlingar så tror jag helt enkelt att vi svenska är lite "rädda" för att ta för oss.

 

[PMD]

Kanske är vi också för lata!? Vi har fantastisk natur i Sverige som ¨man alltför sällan ser bilder ifrån; Sarek, Kebnekaise och Abisko tex. Kan norrmän från södra Norge i stor utsträcknig åka nästan 200 mil norrut i sitt land så borde vi kanske kunna ta oss till det svenska lappland.

Jag har fantastisk natur utanför knuten. Jag bor i Mälardalen och alldeles utanför min tomt ligger en stor äng (uppdelad på odling och vall) där jag under våren har sett stora hjordar av dovhjort. Ibland över 40 stycken samtidigt.

Jag har försökt ta bilder på dem, men det är svårt att komma nära. Jag har inte någon stor erfarenhet av att fotografera vilt, men antar att det bästa är väl att gå upp i gryningen och sätta sig att vänta i ett gömsle. Jag är dock för morgontrött för det.

En gång lyckades jag smyga mig fram i motvind över vallen så att jag var tillräckligt nära för att få lite hyfsade bilder.

Min poäng är att man inte behöver resa långt för att ta naturbilder. Det finns fin natur överallt.

 

[cango]

Vilka klassar in under benämningen "svensk naturfoto", då? Pratar vi fotografer som försörjer sig på sitt naturfoto?
Jag undrar eftersom frågan är ställd allmänt här i forumet, men då kanske de flesta har detta som hobby, och inte alltid kan åka till andra änden av sverige (sarek etc) eller svalbard etc etc för fantastiska bilder.

Inget fel i det.

 

[Birdman]

Känner många hobby/avancerade amatörer inom naturfotogenren som reser både inom och utom rikets gränser - som dessutom tar minst lika bra bilder som de mer kända fotograferna. Frågan är ställd med utgångspunkt i genren - inte utefter några enskilda personer.

// D

 

[Rikard_L]

Att ta sig till speciella miljöer som tex Svalbard måste väl ändå vara en fördel jämfört med att fotografera på ängen bakom husknuten. Självklart kan man få till fantastiska bilder hemmavid. Men, det är en miljö som de flesta känner igen och som kanske inte väcker så stort intresse. Jag tror att för att kunna skapa exceptionella bilder underlättar det om man fotograferar exceptionella händelser i exceptionella miljöer, och vill man vara bäst så krävs det att man satsar. Om det är så att finnarna och norrmännen gör det så borde väl svenskarna inte vara sämre?

 

[PMD]

Om det finns lodjur i skogarna bakom husknuten så kan det nog bli väl så exceptionella bilder som väcker uppmärksamhet.

 

[Birdman]

Om det finns lodjur i skogarna bakom husknuten så kan det nog bli väl så exceptionella bilder som väcker uppmärksamhet.

Det tog.10 timmar och 11 minuter innan första lodjuret dök upp! Grattis!

Åter igen till huvudämnet...var står svenskt naturfoto idag?

 

[Graylingman]

Det är kanske sagt, men ändå... Min uppfattning är att väldigt mycket av dagens svenska naturfoto är oerhört traditionellt. Särskilt om man tittar på amatörer, och även jag tar till 99% samma bilder som togs för decennier sedan. Kanske dock ibland med bättre teknisk kvalitet. Men mer spännande? Absolut inte! Svårt att förnya sig. Det blir blåsippor i motljus varenda år

 

[PMD]

Men naturen är densamma varje år. Det är inte så värst lätt att förnya naturfotografin utan att bli postmodernistisk.

 

[cango]

Känner många hobby/avancerade amatörer inom naturfotogenren som reser både inom och utom rikets gränser - som dessutom tar minst lika bra bilder som de mer kända fotograferna. Frågan är ställd med utgångspunkt i genren - inte utefter några enskilda personer.

// D

Ok. Tack.
Och du kanske har svarat själv på din fråga: "Känner många hobby/avancerade amatörer inom naturfotogenren som reser både inom och utom rikets gränser - som dessutom tar minst lika bra bilder som de mer kända fotograferna".

Alltså att det finns många som tar minst lika bra bilder, som nån annan man vill jämföra med. Men kanske alla inte har tävlingsinstinkten, och då kanske inte dyker upp i de tävlingar du nämnt.

 

[Birdman]

Ok. Tack.
Och du kanske har svarat själv på din fråga: "Känner många hobby/avancerade amatörer inom naturfotogenren som reser både inom och utom rikets gränser - som dessutom tar minst lika bra bilder som de mer kända fotograferna".

Alltså att det finns många som tar minst lika bra bilder, som nån annan man vill jämföra med. Men kanske alla inte har tävlingsinstinkten, och då kanske inte dyker upp i de tävlingar du nämnt.

Det hela är väl inte så enkelt, eller?

 

[cango]

Det hela är väl inte så enkelt, eller?

Säkert inte.
men frågan "Var befinner sig svenskt naturfoto idag?" är så vid och bred, och kanske vag, att det är nog svår att svara på, då det kräver att man mer exakt preciserar vad man frågar efter - om det ens går. För hur mäter man "svensk naturfoto" för att kunna se var "den" är - och i förhållande till vad?

Dock är den (frågan) värdig att tyckas och tänkas runt, helt klart.

Själv har jag ingen aning var "svenskt naturfoto" befinner sig, men ser fram emot att förstå det.

 

[Markholm]

Min uppfattning är att majoriteten av svenskarna besöker redan väl-fotograferade platser, som nändes förut, t.ex. Runde. Med detta menar jag inte att resultaten behöver bli dåliga, men för att sticka ut behöver man bilder som sticker ut och dessa får man genom att satsa, vilket svenskarna verkar ha svårare för.

Personligen föredrar jag foton från norden, eftersom jag känner mer samhörighet med denna fantastiska natur och förstår inte varför svenskarna inte kan börja upptäcka det hemlandet istället för välbesökta resmål, med tusentals bilder.

Självklart ger även dessa platser fantastiska upplevelser, men som sagt, för att lyckas inom naturfoto, behöver man sticka ut, vilket är betydligt svårare på de väl utnyttjade lokalerna.

Mvh Gustav

 

[Shabbadang]

Jag har länge tyckt att man är lite väl "fega" (eller vad det nu beror på!) i de etablerade naturfototidningarna, framför allt. Tittar man i Camera Natura så är det samma fotografer som för 20! år sedan som står för basmaterialet. Fast även i fotosidans tidskrift så är man lika fega. Det finns hur mycket som helst av riktigt hög kvalitet som produceras av fotosidans medlemmar som skulle kunna användas på alla möjliga sätt som inte görs.

Håller absolut med. Fotosidans tidning har fastnat i en (inte alltför inspirerande) form tycker jag. Vore det inte roligt att fokusera på några medlemmars produktion i varje nummer också? Den som är lite aktiv här på FS vet ju snart vilka som har riktigt bra saker att visa, och om redaktionen lade några timmar på sådant så kunde de ju skicka ut inbjudan till olika medlemmar som det tycker är värda att framhållas, att få vara med och presentera sig på några sidor. Just det här med att anmäla bilder skicka in tilltalar inte mig speciellt mycket. Dessutom är den kritik som man får, väl av lite varierande kvalitet.

Ärligt talat så bläddrar jag igenom Fotosidan magasin ungefär en gång, sen blir det inte så mycket mer. Och det är en tilltagande tendens. Man ska ju ha tid till sitt eget fotande också, och då måste tidningen vara rejält intressant om man ska föredra den framför att själv vara ute med kameran, eller göra något med sina bilder.

 

[Magnus Nyman]

I en tid med ett konstant bildflöde, där det blivit bra mycket enklare att fotografera än för, låt oss säga 10 år sedan, har det kommit fram en mycket stor ström av bra/mycket bra fotointresserade personer med inriktning natur. Många är dessutom unga och har många år av fotografisk utveckling framför sig. Jag tycker det bådar gott för framtiden i svenskt naturfoto – där jag anser att det finns en hel del att göra för att höja statusen på denna genre.

Kan man säga att svenskt naturfoto har hamnat i bakvattnet i jämförelse med våra grannar runt om i Europa? Jag tycker mycket talar för det – kvalitén finns definitivt hos många, men frågar man till exempel om de kan tänka sig att skicka in bilder till tävlingarna Wildlife Photographer of the Year (WPOTY) eller European Wildlife Photographer of the Year (EWPOTY) så får man ofta höra att ”mina bilder är inte så bra” eller ”man kan inte tävla i bild” eller ”nja, det där är inte för mig” osv osv.

En inställning som jag tycker är rätt tråkig och lite väl svensk. Man kan istället ta det som en läroprocess att kunna välja ut bilder och sedan få dom bedömda av en mycket kunnig jury. Får man inte några bilder med i slutändan – fine, det var ändå rätt roligt på vägen! Det är faktiskt en inspirerande känsla att ändå få någon bild vidare till kvartsfinal eller slutgiltig bedömning. Även fast man inte kom ända fram denna gång…

Tittar på våra närmsta grannar i väst och öst har de utvecklat sin naturfotografi i en ganska rask takt. Dessutom har naturfotografin en bra mycket större status, likaså i UK. De senaste åren har flera norrmän och finländare hamnat högt i både WPOTY och EWPOTY. Hur många svenskar? Några få, ja! Men det bör definitivt vara fler. På Natur 2011 höll den brittiske fotografen Mark Carwardine ett föredrag om historien och nuläget kring WPOTY – han undrade var alla svenskar var någonstans. Han hade alltså noterat ett fall i svensk närvaro (och därigenom även svenska pristagare) i tävlingen trots att underlaget uppenbarligen finns.

Vad gör fotopressen för svensk natufoto? Själv läser jag ibland svenska fototidningar, jag köper ibland några lösnummer av tidningen Foto, Kamera & Bild och några gånger per år den engelska Outdoor Photography (prenumererar på svenska Camera Natura och norska Natur & Foto) Jag får en känsla av att de svenska tidningarna ofta ”spelar safe” och använder sig av redan beprövade kort – sedan är kretsloppet i gång - samma fotografer som sedan blir publicerade får man sedan höra som föredragande på de olika fotomässorna etc (besöker man några får man se bilderna/höra pratet ett antal gånger). Visst vet jag att man ibland plockar upp några andra än de ”större elefanterna”, men kom igen! Lite mer bredd och intresse måste det finnas för andra svenska naturfotografer hos den svenska fotopressen. Det finns ju ändå rätt så många bra och inspirerande där ute i djungeln.

Ett exempel (där jag kanske sticker ut näsan lite) – medan många svenska naturfotointresserade åker till Runde och plåtar lunnefågel åker norrmännen till Hornöya (Varanger) för att göra det samma. Men, vad fotograferna får med sig från sina resor skiljer sig rätt markant. Norrmännen får så mycket mer – en helt annan miljö (Varanger räknas till arktis), bilder i snöoväder, mängder med andra intressanta arter. Inget fel att åka till Runde, absolut inte, men varför upptäcker man inte annat? Medan vi i Sverige upptäcker täppan runt hörnet så åker norrmännen till sin täppa - Svalbard. Vet att jag överdriver en del, men på något sätt så ger det även en bild av hur det ser ut i den svenska naturfotovärlden.

Vad tycker och tänker ni?

// Daniel

Väldigt stor frågeställning Daniel.

En reflektion jag har är att naturfotot kommit ifrån naturen. Många är idag väldigt kunniga på kameror och teknink men saknar närheten till naturen. Kunskapen om och respekten för motivet är minst lika viktigt och glöms ofta bort.

Tävlandet går väl i vågor. Hur ser det ut i allmänna fototävlingar? Men kanske lite svensk jantelag även gör sig påmind.

Men visst finns det mycket bra svensk naturfotografi även om den inte deltar i tävlingarna du nämner.

MVH
Magnus

 

[Magnus Nyman]

Men naturen är densamma varje år. Det är inte så värst lätt att förnya naturfotografin utan att bli postmodernistisk.

Jag skulle säga raka motsatsen. Sätt dig på samma ställe varje morgon och ljuset, djuren, fåglarna, händelserna är olika hela tiden. Årstidernas växlingar är fantastiska.

Sätter vi så två olika fotografer där var sin morgon så blir det svårt att säga att det är samma natur.

MVH
Magnus

 

[Graylingman]

Jag skulle säga raka motsatsen. Sätt dig på samma ställe varje morgon och ljuset, djuren, fåglarna, händelserna är olika hela tiden. Årstidernas växlingar är fantastiska.

Sätter vi så två olika fotografer där var sin morgon så blir det svårt att säga att det är samma natur.

MVH
Magnus

Håller med, men jag upplever ändå att jag har svårt att förnya mig, dvs ta andra bilder än de allra mest traditionella. En orsak kan vara att jag ger det hela för lite tid, har för bråttom...

Nu pratar jag iofs om mitt eget fotograferande och inte egentligen om svensk naturfotografi i allmänhet...

 

[PMD]

Jag skulle säga raka motsatsen. Sätt dig på samma ställe varje morgon och ljuset, djuren, fåglarna, händelserna är olika hela tiden. Årstidernas växlingar är fantastiska.

Sätter vi så två olika fotografer där var sin morgon så blir det svårt att säga att det är samma natur.

Visst har du rätt att naturen är föränderlig i den lilla skalan, men de ändringarna påverkar fotograferingen utifrån. Det går inte att "förnya" naturfotografi på det viset utan att fotografen gör något annorlunda.

Det är det senare jag menar är svårt utan att konstla till det alltför mycket. Det är trots allt samma natur hela tiden, och naturfotografer ser strängt på andra naturfotografer som är alltför "kreativa".