Var befinner sig svenskt naturfoto idag?

[Magnus Nyman]

Håller med, men jag upplever ändå att jag har svårt att förnya mig, dvs ta andra bilder än de allra mest traditionella. En orsak kan vara att jag ger det hela för lite tid, har för bråttom...

Nu pratar jag iofs om mitt eget fotograferande och inte egentligen om svensk naturfotografi i allmänhet...

Det var lite av din bråska jag menade i mitt tidigare svar till Daniel...
En reflektion jag har är att naturfotot kommit ifrån naturen. Många är idag väldigt kunniga på kameror och teknik men saknar närheten till naturen. Kunskapen om och respekten för motivet är minst lika viktigt och glöms ofta bort.

Lite som med de berömda lappugglorna och de fotografer som rusade fram för att få sin bild och sedan vidare på nästa motiv. Tar man det lite lugnare så kommer motivet till dig.

MVH
Magnus

 

[Pagajviftaren]

Känner många hobby/avancerade amatörer inom naturfotogenren som reser både inom och utom rikets gränser - som dessutom tar minst lika bra bilder som de mer kända fotograferna. Frågan är ställd med utgångspunkt i genren - inte utefter några enskilda personer.

// D

Lika med musiker, sångare, andra fotoinriktningar, tecknare, målare eller vilka konstarter som helst. En del som försörjer sig på det har både känsla och tekniska kunskaper, en del har det ena och andra har haft tur att träffa rätt personer vid rätt tillfälle.
Bland hobby/amatörer är det lika. En del är bättre än många proffs. Men de kanske saknar självförtroendet, har inte träffat rätt person vid rätt tillfälle eller vill behålla det på hobbynivå och inte riskera att tröttna. Eller vill inte bli kändisar utan kunna leva ett anonymt liv?

 

[Goran.P]

Lika med musiker, sångare, andra fotoinriktningar, tecknare, målare eller vilka konstarter som helst. En del som försörjer sig på det har både känsla och tekniska kunskaper, en del har det ena och andra har haft tur att träffa rätt personer vid rätt tillfälle.
Bland hobby/amatörer är det lika. En del är bättre än många proffs. Men de kanske saknar självförtroendet, har inte träffat rätt person vid rätt tillfälle eller vill behålla det på hobbynivå och inte riskera att tröttna. Eller vill inte bli kändisar utan kunna leva ett anonymt liv?

Jo man ska väl kunna va en bra försäljare med

 

[Emaks]

Tycker personligen att naturfotot är rätt tråkigt. Allt ser ungefär likadant ut och alla gör likadant. Färgbilder på humlor och fjärilar, blommor och bin. Knivskarpa fåglar och fjällmassiv i kvadrat. Ja listan kan göras lång. "Alienslem och monsterflugor" var ett begrepp som myntades av en medlem på fotosidan för några år sedan om en del av denna fototyp.Men visst finns det undantag där man ser något annat än det gamla vanliga. Såg t.ex fina landskapsbilder i svartvitt i Camera Natura förra året. Det är förresten alldeles för få natur-landskapsfotografer som fotar i svartvitt nuförtiden (eller gör bilderna svartvita, kanske man ska säga). Mer av den varan i naturfotot tycker jag vi ska ha. Svartvitt ger en helt annan känsla i bilderna. Färgen visar kläderna, svartvitt visar själen.

http://gelatin-silver.blogspot.com

 

[Pagajviftaren]

Jo man ska väl kunna va en bra försäljare med

Stämmer, en av flera saker jag tänkte på.
Hittade tråden, läste och hann inte svara innan det var dags att natta barnen. När de somnat hade flera punkter ramlat ur minnet, får se om de andra hittar tillbaka

 

[Rikard_L]

Vad är det som då mer specifikt som skiljer de svenska bilderna från de norska och finska. Är det bildkvaliteten, motiven eller den konstnärliga "tolkningen"?

 

[Jonte_rm]

Bilder försvinner i mängden och mängden människor verkar tro att fotosidan är den enda portalen för fotografering. Precis som det är rena chansningen om juryn gillar bilden man ansöker om till galleri FS är det rena chansningen att tävla inom bild eller andra subjektiva områden. Smaken är som baken och då kan man inte tävla, det är mer en bedömning av en speciell jury. Vet man vad dom gillar kan man enklare vinna, fotograferar man i en annan stil än juryn så är man chanslös, detta oavsett om andra tycker man är bra eller inte.. Samma med musik, jag gillar Ted Gärdestad, andra inte. Vem har rätt ? Enklare är det om två människor springer hundra meter. Snabbast vinner, oavsett vem man har som favorit.

Jag gör många av mina bilder svartvita och långt ifrån artporträtt, man märker att det inte gillas lika mycket här på fotosidan utan de försvinner. Frågar man personligen då folk har tid att kolla på bilden längre än 2 sek låter det annorlunda. Jag är lika glad för det, jag är glad om jag kommer hem från skogen med mer kondition och en upplevelse att minnas. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, framförallt förstår jag inte hur man kan tävla i en subjektiv form där det är smaken och inte någon mätning som avgör. Hade man mätt hur många olika komponeringar av en sten man kunnat ta under en minut hade det varit annorlunda, det går ju att mäta. Smak går inte att mäta...

Emaks inläg är ytterligare ett bevis på att folk inte kollar på bilderna tillräckligt noggrant utan bara bläddrar förbi. Själv ser jag mycket annat än alienslem och monsterflugor även här på FS.

Något jag har tyckt mig lägga märke till är att desto mer naturnära och naturkär man är desto mindre behöver man hävda sig om hur bra man är. De fotografer som åker till motiv nära vägen tipsade på internet verkar dock gärna hävda sig och tävla. Jag kanske generaliserar väl mycket. Men fler än mig verkar tycka så.. Kanske är naturfoto mer än naturfoto för de flesta. Ser man mest till upplevelsen eller till bilden ? Ser man mer till det förstnämnda kanske man inte bryr sig om att tävla i tävlingar som har med smak att göra. Vad vet jag.. Givetvis lär det dock finnas naturnära naturmänniskor som älskar att tävla, och lika givet är det att det inte är något sämre med att se till bilden snarare än naturen, bara man har respekten för naturen och dess levande ting.


Mvh // Johannes

 

[Emaks]

...Emaks inläg är ytterligare ett bevis på att folk inte kollar på bilderna tillräckligt noggrant utan bara bläddrar förbi. Själv ser jag mycket annat än alienslem och monsterflugor även här på FS...




Mvh // Johannes

Vill bara fötälja om att jag sällan tittar på naturbilder eller ens andra bilder här på fotosidan, jag hittar bilder på andra ställen, t.ex olika bloggar, tidskrifter och diverse utställningar där fotografi av hög kvalitét visas. Är numera bara gratismedlem här och brukar mest hålla koll på forumet för analoga mörkrummet och vissa bloggar som tilltalar mig. Men alienslem och monsterflugor tycker jag ändå är ett bra samlingsnamn på vad man oftast ser i naturfotosammanhang rent allmänt.

http://gelatin-silver.blogspot.com

 

[gatosi]

>Självklart kan man få till fantastiska bilder hemmavid. Men, det är en miljö som de flesta känner igen och som kanske inte väcker så stort intresse.

Känner mig inte alls hemma i naturfotografi. Men som icke-svensk vill jag bara lägga till att kanske de flesta svenskar känner igen vissa miljöer. Men det var ju tal om internationella tävlingar, och utanför Sverige är det långtifrån självklart att "ointressanta" miljöer är ointressanta. Jag kommer ihåg när jag för första gången var på Bohuskusten, jag tappade rentav andan. Nu har jag varit där många gånger och effekten är inte lika stor. Man vänjer sig och inbillar sig att det inte är intressant längre för någon, bara för att det inte är så imponerande längre för en själv.
Men det är ju fel slutsats.

 

[cocuyo]

Jag tror inte att det är någon kris för svenskt naturfoto, och jag tror att det är mer livaktigt idag än det var förr. Visserligen kanske inte själva bildidéerna är nya, men den nya tekniken skänker oss i alla fall möjligheter som vi inte hade förr, vilket i många fall gör bilderna bättre än tidigare. Det är ju inte fel att göra något igen, som är gjort tidigare, och i synnerhet inte om man kan föra till någonting ytterligare.

Själv går jag gärna väldigt nära och försöker få bilder med hygglig komposition. Jag tror inte att Terje var så hemskt illa ute rent bildmässigt; problemen låg mest på ett annat plan. Jag tycker ändå att oterjat är bäst, och det finns mycket intressant att avbilda i naturen. Naturfotograferna är inte heller borta ur leken.

Så ryktet om naturfotografins död är nog betydligt överdrivet. Jag bjuder på ett smakprov, hämtat mer eller mindre runt knuten, i Stockholm. Håll till godo:

http://uploads.ifokus.se/uploads/11e/11e81343c7d491df0664ee80ae1d31bd/snok-med-abborre.jpg

 

[Billingen]

När man pratar om svenskt naturfotografi i ett internationellt perspektiv måste man tänka på den oerhörda betydelse internet har inneburit. Idag finns helt andra kanaler för att kommunicera sina bilder och för fotografer att mötas än ett tiotal år sen. Jag publicerar mig en del i internationella sammanhang, digitalt såväl som på papper. Sveriges gränser är inte längre min bortre horisont. Jag är en svensk fotograf – men representerar jag svenskt naturfotografi?

Runde eller Varanger? Jag vet inte om exemplen handlar om själva platsen eller om skillnader i engagemang. Sedan jag började med naturfoto har jag gång på gång hört budskapet om närmiljöns förträfflighet. Det näraliggande och diskreta premieras framför det främmande, exotiska och storslagna. Att välja skogsdungen hemmavid istället för Grand Canyon, Helags istället för Himalaya, har nästan varit ett äkthetsbevis för den svenska naturfotografen.

Kanske en dygd av nödvändigheten – alla har ju inte möjlighet att resa runt klotet. I bästa fall ger ett flitigt botaniserande i närmiljön med kameran en känslighet för det särpräglade i den svenska naturen som den tillfällige turisten aldrig uppnår. I sämre fall kanske denna hållning medför en inskränkt lokalpatriotism som gör att man inte vill kommunicera med en vidare, internationell publik. Och ett ointresse för den natur som ligger utanför landets gränser.

Å andra sidan ska man vara försiktig med ordet inskränkt. För de allra flesta naturfotografer står nog kombinationen naturupplevelse plus fotografisk kreativitet i centrum för intresset. Att ”representera” svenskt naturfotografi tror jag är en aspekt som kommer i andra hand, om man ens tänker på den.

P.S. En fråga av nyfikenhet till Daniel: varför ställer du frågan i forumet för ”Vilda djur och fåglar, insekter”? Säger det någonting om identiteten hos svenskt naturfoto, undrar jag…

 

[Birdman]

P.S. En fråga av nyfikenhet till Daniel: varför ställer du frågan i forumet för ”Vilda djur och fåglar, insekter”? Säger det någonting om identiteten hos svenskt naturfoto, undrar jag…

Varför skulle jag inte ställa frågan i detta forum? Det är här jag själv är mest aktiv. Visst kunde frågan ställts någon annanstans, men nu är den ställd här. Svårare än så är det nog inte...

 

[cango]

Billingen: "För de allra flesta naturfotografer står nog kombinationen naturupplevelse plus fotografisk kreativitet i centrum för intresset. Att ”representera” svenskt naturfotografi tror jag är en aspekt som kommer i andra hand, om man ens tänker på den."

Stämmer absolut på mig i alla fall. De upplevelser man får ute i naturen når inte upp till de fotografiska, enligt mig. Att fånga en soluppgång på bild må bli vackert, (om än oorginellt i dagens stora utbud) men energin och känslan att vara där ute är svårfångad. Men det spelar ingen roll, då upplevelsen är obetalbar.

Sen är jag nyfiken vad Daniel har kunnat dra för slutsatser (eller liknande tankar) utifrån alla svar och tankar som hittills kommit in.

 

[atotowi]

För att slippa lita till slump och tur i så stor utsträckning kan det vara bra att jobba med sin hemma miljö.
1. Det är lätt att återkomma (inga långa resor, mycket planering)
2. Att man är där ofta gör att man har större chans att vara där när nåt ovanligt händer
3. Att vara där ofta innebär att man lär sig se när nåt ovanligt händer
4. Att vara där ofta ger en möjlighet att hitta eller prova det ovanliga
osv...

Visst är det roligt att åka och se andra miljöer eller besöka en plats för att fotografera det där grejen. Men sannolikheten att pricka in rätt dag, plats, vinkel etc på en okänd ort är inte så enkel...

 

[Birdman]

Befinner mig ute i fält och har begränsad tillgång till nätet. Jag tycker dock det har kommit en del intressanta svar. Många verkar haka upp sig på närmiljö kontra resor - som jag ser det utesluter det ena inte det andra. Håller själv på med två närmiljöprojekt, men åker likväl på resor både ut- och inrikes för att fota. Sverige har många kvalitéer som naturfotoland.

När får vi förresten första naturfotoutställningen på ett av landets största attraktioner - Fotografiska?

 

[Gunnar-E]

Att redaktioner vill köra med säkra kort gäller inte bara inom naturfotograferingen. Jag vet inte hur många gånger man har sett samma "experter" sitta i olika tv-soffor och uttala sig om allehanda ting. Jag brukar fundera i bland om det beror på att man är bekväm och tittar i sitt lilla kartotek där man inte orkar fylla på med nya namn eller man tror att de som tittar/läser vill känna igen personerna som uttalar sig.

När det gäller naturfotografering känns det som den har lite av stämpeln "hötorgskonst". Vi i Sverige har nära till naturen och kanske betraktar vi det inte som särskilt märkvärdigt. Inget att hänga upp på väggen när vi kan se det genom närmsta fönster (lite överdrivet).

Nu verkar det som allt fler blir intresserade av naturfotografering (om jag nu själv inte bara befinner mig i min naturfotograferingsblubbla), det ska bli intressant om detta kommer påverka vår syn på naturfotografering i Sverige.

/Gunnar

 

[Billingen]

Varför skulle jag inte ställa frågan i detta forum? Det är här jag själv är mest aktiv. Visst kunde frågan ställts någon annanstans, men nu är den ställd här. Svårare än så är det nog inte...

Jag tror inte att det är helt och hållet en tillfällighet. Fågel- och djurfotograferna i vårt land är synnerligen aktiva och engagerade. Se bara på de naturfotografer som bloggar på FS eller för den delen på poolernas klotterplank.

Jag kan lätt räkna upp tio svenska fågelfotografer som producerar bilder av världsklass i jämn takt men får anstränga mig för att nämna tio landskapsfotografer på samma nivå. Gyllene undantag finns, några är medlemmar på FS, men med tanke på de fantastiska naturtyper och platser som finns i Sverige är det anmärkningsvärt att den inhemska landskapsfotografin inte visar framfötterna mer.

Fast om jag inte missminner mig klagade redaktören för norska Natur & Foto i senaste numret på att så få landskapsbilder skickades in till tidningen, så detta underskott kanske vi inte är ensamma om.

För övrigt kan jag berätta att jag nyss kommit hem från London, där jag såg utställningen med vinnarna i Veolia Environnement Wildlife Photographer of the Year, som nog kan benämnas världens största och mest prestigefyllda naturfototävling.

Tre svenskar fanns bland vinnarna, två av dem renodlade naturfotografer: Tore Hagman och Jan Töve. Gamla rävar alltså, och Töves bild kände jag igen från hans bok ”Bortom redan” från 2001. Möjligen bekräftar detta Daniels reflektion om det gamla gardets starka position. Bilderna ifråga var såklart fina, men enligt min mening inte bättre än vad man ofta ser på FS.

 

[Rikard_L]

Jag kan lätt räkna upp tio svenska fågelfotografer som producerar bilder av världsklass i jämn takt men får anstränga mig för att nämna tio landskapsfotografer på samma nivå. Gyllene undantag finns, några är medlemmar på FS, men med tanke på de fantastiska naturtyper och platser som finns i Sverige är det anmärkningsvärt att den inhemska landskapsfotografin inte visar framfötterna mer.

Jag tycker också att det är märkligt. För ett tag sedan startade jag en tråd har på FS och frågade efter tips på platser att fotografera i norra skandinavien. Jag fick 0 svar.
Provade att fråga på utsidan.se och fick där drösvis med uppslag.

 

[Sten-Åke Sändh]

Jag har fantastisk natur utanför knuten. Jag bor i Mälardalen och alldeles utanför min tomt ligger en stor äng (uppdelad på odling och vall) där jag under våren har sett stora hjordar av dovhjort. Ibland över 40 stycken samtidigt.

Jag har försökt ta bilder på dem, men det är svårt att komma nära. Jag har inte någon stor erfarenhet av att fotografera vilt, men antar att det bästa är väl att gå upp i gryningen och sätta sig att vänta i ett gömsle. Jag är dock för morgontrött för det.

En gång lyckades jag smyga mig fram i motvind över vallen så att jag var tillräckligt nära för att få lite hyfsade bilder.

Min poäng är att man inte behöver resa långt för att ta naturbilder. Det finns fin natur överallt.

Tricket är att ta sig till ett ställe de inte kan ta sig från.
På Biskopsö (en bit utanför Dalarö i Stockholms Skärgård) finns en liten hjord på 40-50 djur.

http://www.skargardsstiftelsen.se/?id=3943

Biskopsöarkipelagen är trevlig och sevärd inte bara för hjortarna men man behöver egen båt och det är kanske inte helt fel för annars skullle det nog bli lite väl stökigt för de små liven.

 

[Musen]

I en tid med ett konstant bildflöde, där det blivit bra mycket enklare att fotografera än för, låt oss säga 10 år sedan, har det kommit fram en mycket stor ström av bra/mycket bra fotointresserade personer med inriktning natur. Många är dessutom unga och har många år av fotografisk utveckling framför sig. Jag tycker det bådar gott för framtiden i svenskt naturfoto – där jag anser att det finns en hel del att göra för att höja statusen på denna genre.

Kan man säga att svenskt naturfoto har hamnat i bakvattnet i jämförelse med våra grannar runt om i Europa? Jag tycker mycket talar för det – kvalitén finns definitivt hos många, men frågar man till exempel om de kan tänka sig att skicka in bilder till tävlingarna Wildlife Photographer of the Year (WPOTY) eller European Wildlife Photographer of the Year (EWPOTY) så får man ofta höra att ”mina bilder är inte så bra” eller ”man kan inte tävla i bild” eller ”nja, det där är inte för mig” osv osv.

En inställning som jag tycker är rätt tråkig och lite väl svensk. Man kan istället ta det som en läroprocess att kunna välja ut bilder och sedan få dom bedömda av en mycket kunnig jury. Får man inte några bilder med i slutändan – fine, det var ändå rätt roligt på vägen! Det är faktiskt en inspirerande känsla att ändå få någon bild vidare till kvartsfinal eller slutgiltig bedömning. Även fast man inte kom ända fram denna gång…

Tittar på våra närmsta grannar i väst och öst har de utvecklat sin naturfotografi i en ganska rask takt. Dessutom har naturfotografin en bra mycket större status, likaså i UK. De senaste åren har flera norrmän och finländare hamnat högt i både WPOTY och EWPOTY. Hur många svenskar? Några få, ja! Men det bör definitivt vara fler. På Natur 2011 höll den brittiske fotografen Mark Carwardine ett föredrag om historien och nuläget kring WPOTY – han undrade var alla svenskar var någonstans. Han hade alltså noterat ett fall i svensk närvaro (och därigenom även svenska pristagare) i tävlingen trots att underlaget uppenbarligen finns.

Vad gör fotopressen för svensk natufoto? Själv läser jag ibland svenska fototidningar, jag köper ibland några lösnummer av tidningen Foto, Kamera & Bild och några gånger per år den engelska Outdoor Photography (prenumererar på svenska Camera Natura och norska Natur & Foto) Jag får en känsla av att de svenska tidningarna ofta ”spelar safe” och använder sig av redan beprövade kort – sedan är kretsloppet i gång - samma fotografer som sedan blir publicerade får man sedan höra som föredragande på de olika fotomässorna etc (besöker man några får man se bilderna/höra pratet ett antal gånger). Visst vet jag att man ibland plockar upp några andra än de ”större elefanterna”, men kom igen! Lite mer bredd och intresse måste det finnas för andra svenska naturfotografer hos den svenska fotopressen. Det finns ju ändå rätt så många bra och inspirerande där ute i djungeln.

Ett exempel (där jag kanske sticker ut näsan lite) – medan många svenska naturfotointresserade åker till Runde och plåtar lunnefågel åker norrmännen till Hornöya (Varanger) för att göra det samma. Men, vad fotograferna får med sig från sina resor skiljer sig rätt markant. Norrmännen får så mycket mer – en helt annan miljö (Varanger räknas till arktis), bilder i snöoväder, mängder med andra intressanta arter. Inget fel att åka till Runde, absolut inte, men varför upptäcker man inte annat? Medan vi i Sverige upptäcker täppan runt hörnet så åker norrmännen till sin täppa - Svalbard. Vet att jag överdriver en del, men på något sätt så ger det även en bild av hur det ser ut i den svenska naturfotovärlden.

Vad tycker och tänker ni?

// Daniel

Intressant läsning och tankar, det här med att tävla är väl en sak att få ut svenska namn på fotomarknaden. Många tror nog som du skriver att bilderna inte duger ( talar för mig själv) Vi talar ofta om bild kvalitet och bildkvalitet är inte utrustningen utan fotografen. Däremot den tekniska kvaliteten blir bättre och bättre med ny kamera teknik. Nu sticker jag ut hakan och säger att överlag om man tittar på toppfotografer så har naturfoto hamnat i golffällan. Dom som har mest pengar till topputrustning och kontakter där man kan resa till jorden mest avlägsna platser, där slående natur med vyer som bländar och djur/fågel arter som för många är exotiska rankas som de bästa i världen. Dt är väl inte så konstigt med det så klart. Men tävlings momentet tror jag kommer in här! hur skall en vanlig svensk kunna tävla med sina bilder runt husknuten om man inte är berest då självförtroendet kanske sviktar för många då man beskådar dessa bilder? Dessutom fotografer som lever på naturfoto har helt andra möjligheter att få till bilder då de ägnar mer tid i naturen mot en förvärvsarbetande amatör/ semiproffs. Vi vet ju att om man inte vistas mycket i naturen blir det dålig bildskörd. Håller med dig att det finns många duktiga naturfotografer i Sverige som borde synas mer i världen.