Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Vilken blir nästa Nikonzoom som lanseras?

Produkter
(logga in för att koppla)
- 24-70/2,8 VR alt. 17-55/2,8 DX VR. Canon har väl stabilisator i sina motsvarigheter, och jag förstår inte varför Nikon inte satsat på samma sak ännu. Man har ju stabilisator i nya 16-35/4 VR och har släppt två versioner av 70-200/2,8 VR redan.

Det finns ett problem med optisk stabilisering. Skall du med en vettig storlek och till ett vettigt pris få samma resultat av stabiliseringen i centrum och i periferin av bilden så måste du begränsa någon av tre följande parametrar: bildvinkeln, den maximala bländaröppningen eller bildcirkeln.

Det går att till vettiga priser bygga optiskt stabiliserade vidvinklar, men då får du antingen offra lite ljusstyrka (som i Nikons 16-35) eller så offrar du bildcirkel (som Canons 17-55) och helst offrar du både lite ljusstyrka och bildcirkel (som Nikons DX 16-85).

Se på de superljusstarka objektiven från Canon och Nikon (24/1,4, 35/1,4, 50/1,4 respektive 50/1,2 samt 85/1,4 respektive 85/1,2) - ingen stabilisering trots att det i alla fall för 85:eek:rna vore oerhört lockande. Hos både Canon och Nikon är det först vid runt 70 mm och 2,8 (70-200) eller 200 mm och 2,0 som man stoppar i stabilisering (om vi talar fullformat).

Visst går det att bygga en stabiliserad 24-70/2,8 för fullformat, eller rent av en 85/1,4. Men det har i alla fall hittills varit för dyrt att få till det med tillräckligt bra bildkvalitet.

Sedan tycker jag de kunde bygga en 24-70/2,8 VR där stabiliseringen går igång först över en viss brännvidd på full bländaröppning och lite tidigare om man bländar ned. Krävs det för att hålla storlek+pris+prestanda kring samma nivå som dagens 24-70/2,8 så tycker jag det vore en helt acceptabel kompromiss.

En motsvarighet till Sigmas 50-150/2,8 OS lär knappast komma gissar jag.

Ett trevligt objektiv, men enligt Sigma själva så har det inte sålt så strålande. Misstänker att det stora utbudet av begagnade 70-200/80-200 (hos både Canon och Nikon) och Sigmas egen 70-200 är tuffa konkurrenter.
 
Skulle tro att i takt med att sensorer blir billigare att tillverka så kommer FX att glida ner i prisklasserna. Detta gör att ytterligare lansering av proffsobjektiv till Dx riskerar att generera en svekdebatt då till slut alla entusiastkameror och uppåt blir FX. Vinsten för Nikon blir ju att de med Dx optik tvingas köpa FX optik för att använda de nya husen. Det spelar egentligen ingen roll - det finns inte många objektiv idag som drar full nytta av 16MPX eller mer på Dx så man behöver ju ändå de bästa gluggarna och många med äldre, ffa zoomar, behöver uppgradera för framtida kameror.
 
Men skulle det vara ett helt felaktigt antagande att säga Nikon förmodligen kommer att ha VR på alla nya zoomar i fortsättningen ?

Det finns nog zoomar där det helt enkelt blir så tekniskt komplicerat och därmed dyrt att det blir poänglöst. Som till exempel 14-24/2,8. Stabilisering hade kanske fungerat i en DX 14-24/2,8 eller i en 14-24/4-5,6 för fullformat. Men i det läget föredrar nog de flesta en ostabiliserad variant som den vi nu har.

Jag har testkört nya 16-35/4 VR och gillar helt klart objektivet, det är verkligen bra och stabiliseringen är effektiv (trots den utbredda myten att stabilisering aldrig behövs på vidvinklar). Men, personligen skulle jag hellre lägga pengarna på en begagnad 17-35/2,8. Varför? För jag använder mest vidvinklar till sport och action och där är stabilisering sällan viktigt, medan ett bländarsteg extra ofta gör stor skillnad. Och någon stabiliserad 16-35/2,8 tror jag inte vi får se på länge - en sådan skulle blir för stor, för komplex och för dyr.

Jag tror Nikon gör ganska noggranna avvägningar så att de bygger nya objektiv där så många kunder som möjligt känner att de får ut så mycket som möjligt till ett pris de är beredda att betala. Det är en krånglig avvägning där det inte finns några enkla rätt eller fel.

Just nu verkar de hålla på och lansera en serie lite ljussvagare (f4) zoomar med konstant bländare och av bra kvalitet med stabilisering - hittills 16-35/4 VR och 24-120/4 VR, vi får hoppas på en 70-200/4 eller 100-300/4 med VR och av samma optiska kaliber. De utgör då ett alternativ till Nikons dyrare zoomar med stor fast maximal bländaröppning - 14-24/2,8, 24-70/2,8, 70-200/2,8 och 200-400/4 där bara de två sistnämnda är stabiliserade eftersom de två första antagligen skulle blir för komplexa, tunga och dyra om man stabiliserade dem. Sedan kanske de snart kan bygga en vettig 24-70/2,8 VR idag, men de kunde inte det (till rätt pris-/prestandaförhållande) 2007 då den nuvarande lanserades. Men, man skall aldrig säga aldrig, saker förändras hela tiden: För sisådär tio år sedan hade nog ingen (till vettigt pris) kunnat bygga 14-24/2,8 - men sedan dök den ändå upp 2007 ... :)
 
I ett uppenbart utslag av hybris börjar jag nu citera mig själv ... Men när jag väl läste mitt svar kom jag på en sak till :)

... De utgör då ett alternativ till Nikons dyrare zoomar med stor fast maximal bländaröppning - 14-24/2,8, 24-70/2,8, 70-200/2,8 och 200-400/4 där bara de två sistnämnda är stabiliserade ...

Just 200-400/4 VR är nog ett bra exempel på just den balansgång jag var ute efter att beskriva.

Visst hade Nikon kunnat bygga en 200-400/2,8 VR - men hur stor, tung och dyr hade inte den blivit? Den hade säkert varit oerhört häftig, men hade den varit praktisk? Jag har ju testkört Sigma 200-500/2,8, bland annat under en hockeymatch på Hovet. Det objektivet är en oerhörd teknisk prestation av Sigma, men säg att jag fick välja - helt gratis - mellan en Sigma 200-500/2,8 och Nikons 200-400/4 ... Så skulle jag ändå välja Nikon-objektivet. För det är en mycket bättre balans mellan egenskaper som hanterbarhet, optiska prestanda och just stabilisering (som Sigma-objektivet saknar).

AF-S 200-400/4 VR är ett intressant exempel. Jag vet att det finns många som kliar sig i huvudet och har svårt att förstå varför någon skulle köpa en relativt ljussvag (f4 och dessutom t5,1) zoom med bara två gångers omfång som väger 3,5 kilo och kostar en smärre förmögenhet. På pappret ser det objektivet inte speciellt vettigt ut. Men samtidigt är det nog det just nu mest älskade objektivet bland professionella sportfotografer - även de som inte kör Nikon ... Tror någon det är en slump att Canon just presenterat en egen? ;)

Saken med 200-400 är att det trots sina på pappret lite oimponerande egenskaper råkar vara en sådan där bra balansgång mellan egenskaper: hanterbarhet, optiska prestanda, fokusprestanda och stabilisering. Det är inte lätt, men inte heller tyngre än att det är hanterbart. Det är inte superljusstarkt, men inte heller direkt ljussvagt. Zoomomfånget är inte så stort, men täcker ett mycket viktigt område. Det är helt enkelt en lyckad kompromiss.
 
ANNONS
Götaplatsens Foto