OmTag
OmTag. Jakten efter ett stämningsläge
Jag har skrivit tidigare om detta att försöka hitta ett stämningsläge, eller tillstånd, i sina bilder. Eller snarare att försöka översätta sitt stämningsläge till bild. Efter att jag känner att jag är mer eller mindre klar med mina nattbilder håller jag nu på att söka mig mot någon form av centrum i mitt fotograferande.
Bilderna förändras över tid, liksom stämningsläget, men så länge man är ärlig mot sig själv och försöker träffa sig själv med sina bilder tror jag inte man kan göra så mycket mer. Man kan nog aldrig satsa på att ta bilder för att de skall passa andra. Om bilderna slår an känslor hos någon annan får man se det som en bonus.
Men jag tror inte att man kan söka bekräftelse hos någon annan än sig själv, så får man se hur långt det räcker. Huvudsaken är att man själv gör det man tror på, för att man själv tror på det, det är min åsikt.
Bilderna är från min dagliga promenad i förrgår kväll.
Dela:
OmTag. Möten på stan
Den här mannen har jag sprungit på vid lite olika platser de senaste åren. För ett par år sedan stod han med sitt tält vid Norr Mälarstrand, förra året fanns han vid strandpromenaden vid Tantolunden ett tag och nu stod han vid Långholmsbron.
Kanske drygar han ut pensionen med sina kärleksfulla historier mot betalning, kanske är det ett sätt att komma ut och träffa folk? Jag vet inte vilket syfte han har med sin verksamhet, men ännu så länge har jag inte sett att han fått några konkurrenter. Jag skulle tro att verksamheten inte är något för de snabba klippen, så förmodligen kan han fortsätta ganska ohotad.
När man knallar runt på stan så springer man ofta på speciella personer och företeelser som intresserar på olika sätt. En del genom vad de gör, som ovan.
Andra kan man ibland undra hur de hamnat där de är i livet, som snubben som stod och sålde Situation Stockholm på Djurgårdsbron förra sommaren. Jag snackade med honom och det visade sig att han var en gammal fotograf, arbetslöshet och diverse tråkigheter hade gjort honom hemlös och nu stod han med sina tidningar.
Vi vill ofta tro att det ”bara” är missbrukare som ”av egen förskyllan” hamnat i denna situation, så är det långt ifrån. Det kan lika gärna vara helt vanliga skötsamma personer som genom olika händelser i livet hamnat på ett sluttande plan. Och tyvärr kan man lätt kana utanför kanten om man väl börjar glida.
Det räcker ofta med några månader utan försörjning för att man skall bli vräkt från sitt boende till exempel, och är man väl utan bostad följer ganska mycket med på köpet. När man är ute och knallar träffar man på många intressanta personer, och ger man sig lite tid kan de ofta ha en lärorik historia att berätta.
Dela:
OmTag. Fastnar man i typsnitten missar man lätt innehållet.
Sally och farsan 2010
Att försöka komma bort från att skriva om teknik är inte det lättaste. Speciellt eftersom detta i huvudsak är en fotosite. Jag har också märkt att när jag skriver om saker som känns angelägna som till exempel bostadssituationen i Stockholm eller annat som kan uppfattas som politiskt så rör det oftare upp känslor hos några som inte delar mina åsikter än skapar någon form av debatt.
Jag tycker också att fotosidans bloggar tenderar att dras åt det myspysiga hållet. Många verkar vilja ha lite lagom lättsmälta trevligheter, både bildmässigt och textmässigt, känns det som. Inget fel i det, men då kanske mina ibland "allvarstyngda" bloggar inte alltid följer mallen riktigt.
Dessutom är det ju ganska svårt att skriva om fotografi, om man inte skriver om teknik, ämnet blir ganska snabbt uttömt. Åtminstone när det kommer till den dokumentära fotografin, som jag huvudsakligen skriver om. Det är kanske händelserna som borde få belysning i första hand och inte bilderna i sig så mycket. Om vi tar en sådan som Salgado till exempel så vill han ju något med sina bilder, men ganska sällan förs diskussionen om hur väl han lyckas eller misslyckas med att nå fram med sitt budskap?
Farsan vid köksbordet 2010
Man diskuterar och dissekerar ofta bilderna helt från en estetisk synvinkel och bortser från hur väl de fungerar för att förmedlar sitt budskap. Detta leder ofta ganska fel tycker jag, fokus flyttas från de problem eller missförhållanden fotografen försöker lyfta till rent estetiska frågeställningar runt bilden i sig, ofta av teknisk karaktär.
Skall man snacka om dokumentär fotografi så att det blir meningsfullt skall man nog helst snacka om det med folk som inte är det minsta intresserade av fotografi i sig, men väl av samhällsfrågor. Om en dokumentärfotograf lyckas kan inte bedömas av en elit som i huvudsak intresserar sig för om bilderna går jämt upp till komposition och färg- eller grå-skalor.
Don McCullin uttryckte det bra i en intervju när han sa att han ville att hans bilder skulle träffa hårt som ett knytnävslag när Svensson slog upp tidningen vid frukostbordet (fritt översatt). Jag tror att det skulle vara nyttigt både för mig och för andra att försöka lyfta oss över rena fototeknikaliteter till att försöka känna in hur vi tycker att bilderna fungerar i sitt sammanhang. När vi ”läser” bilder tenderar vi allt som oftast att fastna i typsnitten och därmed riskerar vi att missa hela innehållet.
Bilderna förresten är bland de sista jag har på min far, en person som betytt mer för mig än någon annan.
Dela:
OmTag. En HDR-repa på Långholmen
I dag har det inte blivit några bilder, annars har jag knallat runt en repa med kameran varje dag den senaste tiden. I går blev det en sväng runt Långholmen med några bilder med mig hem. Här kommer något så unikt, från mig, som ganska kraftigt redigerade bilder.
Jag har kört med HDR efex från mina skannade negativ, frågan som alltid uppstår, åtminstone hos mig, när jag ser den här typen av bilder är om det är lättköpta poänger från bilder som egentligen inte håller? Jag har ingen klar uppfattning själv, ibland tycker jag det och ibland inte.
Dela:
OmTag. Huvudsaken är att ha rätt, eller att tala om för andra att de har fel...
Varför är det så förtvivlat viktigt att tala om för andra att de har fel när de väljer annorlunda mot en själv? Eller varför verkar så många känna sig påhoppade när någon skriver om sina val och dessa inte är de samma som de egna? Det har ju varit en del snack om analogt vs digitalt genom åren, där bägge sidor ofta är lika goda kålsupare när det gäller intoleransen gentemot de som tycker annorlunda än de själva.
Själv plåtar jag huvudsakligen analogt med svartvit film därför att det är bäst för mig, och ingen jävel har rätt att ifrågasätta detta. Om jag däremot skulle gå in och påstå att det vore bäst för andra skulle det vara en helt annan sak.
För mig står den analoga fotografin för en ursprunglig form av fotografi som jag uppskattar, silversalternas möte med ljus i ett mörkt rum. Det finns något magiskt i detta för mig, och som jag nämnt tidigare gillar jag de fysiska originalen i form av negativ av flera anledningar.
Dels är de relativt arkivbeständiga utan handpåläggning och dels kan jag fortsätta att arbeta med processen där ljus möter silver genom att göra mörkrumskopior från dessa negativ. Detta är viktigt för mig, jag begär inte att det skall vara viktigt för andra, men på samma sätt som jag respekterar deras val begär jag samma respekt för mina egna.
Nu handlar inte mitt val om att jag inte har kört digitalt och därmed saknar referenser, det kan vara viktigt att påpeka. Jag startade mitt digitala fotograferande i början av 2000 talet med en Sony CyberShot på 3,2 mp, sedan blev det en eos 300d som var den första ”överkomliga” konsument dslr, efter detta blev det en Nikon D90, Samsung nx10, Canon 5D Mk2, Sony Nex 5n och en del kompaktkameror Panasonic LX3, Ricoh GRD3 och en Canon S110 bland annat. Nu har jag Nex:en och S110 kvar. Hur som helst, mig passar det bättre att plåta med film fortfarande och det är det som är rätt för mig. Nog om detta.
Annars fick jag hem Salgados senaste bok: Genesis, här om dagen, fantastiska bilder och en fantastisk person, kolla det här föredraget. Men för att ett ögonblick knyta tillbaks till det tidigare tycker jag bättre om de tidiga analoga bilderna än de senare digitala i samma bok, för mig känns de mer levande.
Och innan ni kommenterar detta betänk noga vad jag skriver: ”,,, för mig känns de mer levande.” Jag skriver alltså inte att andra behöver tycka likadant eller att det är så i någon objektiv mening. Just detta tycker jag att ganska många missar, såväl när de kommenterar andras synpunkter som när de ger uttryck för sina egna. Alltså att göra skillnad på något som framförs som en personlig åsikt och något som framförs som en allmängiltig sanning.
Dela:
