OmTag. En öde stad

Jag tycker att det är en speciell stämning i stan när den förefaller, eller är, öde. Jag försöker ofta fånga den speciella känslan i mina bilder har jag märkt. Bilden mot centralstationen tog jag här om kvällen, och bilden i city plåtade jag förra midsommaraftonen.

Just midsommaraftnarna är speciella i stan, det är i det närmaste folktomt och en nästan spöklik tystnad breder ut sig. En annars ganska stressig och livlig miljö är helt plötsligt nästan öde och tyst, en besynnerlig känsla. Jag trivs med att gå omkring i den säregna tystnaden och känna in stämningarna. En kastad tidning och en urdrucken pilsnerflaska på ett elskåp vittnar om liv som dragit vidare.

OmTag. Hyllning till en vän

I dag var det nästan sommar, eller som sommaren ser ut ganska ofta. Gråväder och duggregn med andra ord. Jag tog en sväng runt Långholmen med hunden som så många gånger förr. Det börjar märkas att även Sally börjar bli till åren. Hon är ju drygt tio år nu och som de flesta gamla hundar börjar hon få mer av egna bestämda uppfattningar om takt och vägval.

Det är nog det som är det jobbigaste med hundar, avskeden kommer alltid för fort. Nu kommer säkert Sally hänga med några år till, men som sagt det börjar märkas att hon blivit äldre.

En hund är nog den bästa kamrat man kan ha, och lever man som jag ensam för övrigt blir det väldigt starka band. Därför är det alltid med ett vemod man ser hur de blir äldre och vetskapen ligger alltid där i bakhuvudet och gnager: ganska snart är hon borta och man är ensam. Jag tror ingen som inte levt med hundar kan förstå den förbehållslösa och gränslösa kärlek dessa underbara kamrater ger.

Det är också därför det är så hårt varje gång man mister någon av dem. Nu låter det som om hon skulle försvinna snart, så är det inte som sagt. Men jag vill passa på att hylla denna underbara kamrat som varit med mig i ur och skur och alltid stått och väntat med ett outtömligt tålamod i natten när husse fotograferat. Eller varit ett stöd och sällskap på alla dessa oändliga promenader oavsett vart husse styrt kosan eller vilken tid på dygnet det varit.

OmTag. Storrensning av vindsförådet

I dag var det gårdsstädning och då har vi möjlighet att ställa ut allt skräp som vi vill ha bortkört. Denna gång måste det slagits någon sorts rekord, det framgår inte riktigt av bilden, men herre jösses vad mycket prylar som kastades bort.

Jag gjorde själv en storrensning av vindsförådet som jag inte tömt sedan jag flyttade hit 87, det blev en hel del bråte, mest böcker. Det som förvånar mest är hur många nästan nya köksinredningar som slängs, det verkar ligga i tiden att man byter ut dessa när man köper lägenhet oavsett skicket på de som redan sitter där.

Och eftersom genomströmningen är ganska stor skulle jag tippa på att livslängden på många köksinredningar är max ett par tre år. Ett vansinnigt slöseri tycker jag, men var och en får ju göra som de vill. Men för en annan som är uppvuxen i brytpunkten mellan att man skulle ta hand om och sköta sina prylar till dagens slit och släng kan det förefalla en smula underligt hur man hivar iväg nästan sprillans nya prylar bara för att man vill ha ännu nyare?

Jaja, det får väl hjulen att snurra antar jag och det är ju inte bara bra utan direkt nödvändigt i det system vi lever i.

OmTag. Att försöka fånga ett tillstånd.

Att försöka fånga en stämning i stället för att visa upp olika företeelser? Jag tycker att det går en gränslinje där när det gäller den dokumentära fotografin. Jag tror också att det är detta, bland annat, som gör att vi ofta pratar förbi varandra när vi snackar om fotografi. Vi söker olika saker genom våra bilder.

För egen del har jag gått från att visa upp företeelser till mer av att försöka fånga stämningar. Med detta menar jag att försöka fånga det stämningsläge som jag känner inför sakernas tillstånd, en spegel över hur jag uppfattar och förhåller mig till min omvärld. Detta kan låta högtravande, men egentligen tror jag att det handlar om vad det är man vill säga med sina bilder.

Jag har märkt att mitt eget fokus flyttats ganska mycket från att hitta slagkraftiga företeelser på bild, alltså det som många uppskattar inom till exempel gatufotografin, till att mer försöka synka mina bilder med mitt eget inre tillstånd. För att åskådliggöra vad jag menar så har jag mer och mer fastnat för fotograferier som man kan se i Franks The Americans, Berndts The Combat Zone eller Micke Bergs Stockholm Blues som jag tagit upp tidigare till exempel.

En av de andra strömningarna som i stora stycken visar den ”andra” formen av gatufotograferande kan man se i boken Street Photography Now som innehåller ganska mycket av den ”moderna” formen av gatufoto, eller på siten InPublic med fotografer som Nils Jorgensen med flera. Nu finns ju inga skarpa gränser mellan dessa olika typer av gatufoto, Jorgensen tar en del bilder av den typen jag numera föredrar och vise versa.

Men jag har blivit mer ointresserad av att bara visa upp olika företeelser som sagt, även om dessa är vältajmade och (ofta) lustiga. Jag försöker nog mer fånga en känsla på gatan som stämmer överens med min sinnesstämning och hur jag upplever stadslivet som det utspelar sig idag. Mina bilder innehåller ofta någon form av ensamhet och utanförskap som bärande komponent tror jag, och det är nog ganska mycket så jag upplever dagens samhälle.

Nu är jag ju inte speciellt driven själv så för det mesta lyckas jag inget vidare, men jag tycker att min tungdpunkt sakta men säkert flyttats mot denna typ av bilder. Kanske var starten mitt nattfotograferande med alla dessa tomma miljöer som på sin höjd visar spår av människor, något ensamt lysande fönster, en övergiven tidning på gatstenarna och så vidare. Nu känner jag mig ganska klar med nattbilderna, så det kommer säkert att bli mer folk i mina bilder framöver.

Men även där tror jag att jag kommer att söka denna rotlöshet i vimlet som jag tycker kännetecknar mycket av vår samtid. Aldrig tidigare har så många levt på så begränsade områden som nu, ändå tycker jag att det verkar som om ensamheten breder ut sig mitt i vimlet mer än någonsin. Och jag tror att det är bland annat detta jag dras till i mitt fotograferande. Alltså att försöka fånga stämningen på gatan, som jag upplever den, och inte bara företeelser.

Sedan får framtiden visa hur det blir, kanske kommer jag att ändra fokus över tid. Sådant vet man inte så mycket om förrän efteråt.

OmTag. Man måste nog försöka slappna av om det skall bli något?

Att knalla runt på stan och ta bilder… Jag tror att det för det första kräver att man gillar att gå runt på stan, men lika viktigt är nog en nyfikenhet på människor och företeelser man möter. Det ena ger det andra, är man nyfiken blir det en givande sysselsättning i sig själv.

Jag tror också att det kan vara bra om man kan slappna av lite från fotandet i den bemärkelsen att man inte bara är ute för bilder. Min erfarenhet är i alla fall att bilderna tenderar att komma av sig själva om vi bara låter dem göra det. För egen del har det inte blivit speciellt många bilder som jag själv tycker är intressanta när jag sökt dem. Man springer på bilder ibland och ibland gör man det inte. Och även om det inte blir några bilder får man sig en skön promenad och nya intryck varje gång man ger sig ut.

Vad vill jag säga med detta egentligen? Vet inte riktigt, kanske är det mest svammel, men jag tror att det funkar så att om man är intresserad av något och vill berätta något om detta så måste man vara öppen och låta det komma av sig själv. Det är lätt att fastna i någon sorts prestationsångest där förväntningarna att man skall komma hem med bra bilder varje gång man sticker näsan utanför dörren blir till ett hinder.

Det är därför jag ofta argumenterar ganska hårt mot för mycket analyserande och intellektualiserande när det gäller fotografi. Jag tror att detta tenderar att förstöra glädjen för en del. Och om man dessutom tar fram passare, linjal och regelbok för att förklara vad som är en bra bild tycker jag att det ofta blir som att försöka berätta hur en banan smakar, eller som att försöka lära någon att cykla per korrespondens.

Jag tror att det fungerar likadant med fotograferande som med cyklande, enda sättet att komma någon vart är att själv öva och att tillåta sig att ha kul under tiden. Om en bild är bra eller inte avgörs endast av en sak och det är om man själv tycker det eller inte, bilder kan med andra ord vara bra endast i förhållande till betraktaren. Det är ett kommunicerande system med en sändare, fotografen, och en mottagare, betraktaren. Dessutom har vi alla olika smak, även om det finns bilder som fler tycker om än andra bilder och även bilder som kanske främst talar till vissa grupper.

Sedan kan dessa grupper vara till exempel en samling kritiker med ungefär samma erfarenheter och samma skolning, men lika gärna kan den vara ”vanligt folk” med de livserfarenheter vi alla delar. Ofta går dessa grupper inte riktigt i takt med varandra, och det är inte heller något problem så länge man inte försöker få det till att den andra gruppen ”inte förstår”.

Författaren Elias Canetti uttryckte det fint när han var kritisk mot litteratur som han ansåg onödigt tillkrånglad. Han sa något i stil med att han ansåg att all stor litteratur handlade om svåra frågor uttryckta på ett så enkelt sätt att alla kan ta dem till sig. Han menade att det fanns strömningar inom litteraturen där man gjorde det rakt motsatta, alltså skrev om enkla saker på ett obegripligt sätt. Canetti tyckte att den senare typen av litteratur fick oförtjänt mycket uppmärksamhet av etablissemanget. Hur det ligger till med fotografin överlåter jag till var och en att bedöma efter eget huvud.