Sälsynt fågelskådande

En underbar morgon randades och ett snabbt beslut fattades.

Vi åker till havet och kollar om några vadare har kommit...

'Havet' var denna dag Falsterbos stränder.

Vi passerade viggar, som vaggade i vassen.

Måsar och änder siktades.

Liksom en häger och några svanar.

Sånglärkor drillade över våra huvuden när vi tog oss ut mot det öppna havet.

På avstånd skymtade vi något i vattnet...

Men det var inte fåglar.

Ett gäng sälar stack nyfiket upp huvudena och kollade in oss.

Vi slängde oss i backen och kröp fram.

Sälarna släpade sig upp på en revel strax framför oss.

25 -30 stycken.

Så smidiga och graciösa i vattnet men ack så klumpiga på land.

Fåglar passerade men vi såg dem inte.

Solen kom och gick och gäckade oss och våra kameror.

Ömsom var det mulet och ömsom skarpt motljus.

En lång stund kunde vi njuta av sälarnas sällskap, innan de försvann ner i vattnet igen.

Vi intog vår sedvanligt medhavda fika.

En lärka landade i tången bredvid oss.

Flockar med vitkindade gäss drog förbi.

En ensam lite större fågel närmade sig och passerade.

Vad var det?
Kvickt upp med kameran och tro det eller ej,

det var en jorduggla.

Det började skya upp

och i norr tornade svarta moln upp sig.

Vi skyndade mot bilen.

Ett oväder passerade snabbt men vi valde, att köra hem.

Nästan hemma passerade vi ett översvämmat fält.

En smäcker fågel stod i vattnet.

Vi backade.

Det visade sig vara en rödbena.

Årets första.

Dessutom trippade en sädesärla omkring en  bit bort.

Och tofsviporna virvlade runt över fältet som vissna löv i aprilblåsten.

Så fick vi se vadare ändå.

Men dagens höjdare var förstås sälarna.

På spetsen

Tisdag.

En stor gul sol lyste.

Åtminstone i tidningens väderprognos.

Vi planerade in en tur till sydkusten för att fotografera fåglar.

Men vi vaknade till en dag lika gråmulen som alla andra varit.

Nåja, vi for iväg.

Vid havet var fåglarna lika frånvarande som solen.

Vi följde kustlinjen men det var både ogästvänligt och fågelbefriat överallt.

Till slut hamnade vi längst ut på spetsen i Falsterbo.

Nästan i alla fall, för vi avstod från Måkläppen och följde istället strandremsan strax innanför.

Vi hittade en vindskyddad grop, där vi slog oss ner för att inta vår medhavda matsäck.

Strax utanför låg en skrattmås och trampade vatten.

Då och då gjorde den ett snabbt uppflog och dök ner i vattnet.

Det blev, som det brukar.

En smörgåstugga och fem minuters försök att fånga måsen i rätt position.

Vilket också blev som det brukar.

En bild i någorlunda pose och fem med endast stjärt och vingspetsar  ovanför vattenytan.

Fotoväninnan med nyinköpta kameran, med 10 bilder/sekund fixade det galant, medan jag med mina 6b/s fick kämpa som en tok för att hitta rätt.

Efter en stund övergick jag istället till att leka med långa slutartider.

En konst, som jag inte alls behärskar.

Men en lek, som alltid lockar mig att försöka.

Lite roar ett barn, brukar man säga.

Detsamma gäller betydligt äldre damer.

Och en mås räcker långt.

När jag kom hem fortsatte leken

i barnslig förtjusning över alla möjligheter, som öppnat upp sig när jag började titta och

rafsa runt i verktygslådorna i de program, som jag ändå haft på datorn ett bra tag.