Höjdarklipp

Det sitter ingen uggla i min pil....

Nähä och vad är det med det då? , tänker ni kanske.

Det sitter ingen örn i min björk heller...

Och inte skriver jag något blogginlägg om det!

            Men så här års har det alltid suttit en kattuggla i vår pil.

En uggla, som efter några dagar brukat visa, att det dessutom suttit några små uggleungar i trädet.

I trettio år har vi bott i huset och inte minst i trädgården.

Alla år fram tills i fjor har vi årligen kunnat njuta av uggleungar.

Alla år har det utvecklats på samma sätt.

Under vintern sitter ugglorna på husets gavelfasad.

Tämligen väl dolda av murgrönan.

Tidigt på våren lämnar en av dem denna position för att framåt mitten av maj återfinnas i en halvgammal pil i trädgårdens centrum.

Där har den suttit, medan jag har passerat under den åtskilliga gånger.

Ibland bara passerat men ibland stannat upp och kikat upp i den trassliga kronan, undrande om det fanns något annat än den ensamma ugglan...

De senaste åren har samma scen spelats upp.

 Efter att ha sett ugglan några dagar, har jag stannat upp och kikat på henne (?).

Hon (?) har lyft på ett ögonlock och kikat ner på mig och jag har frågat, om hon möjligen har några ungar i år att visa upp.

Efter en kort stund har hon vänt bort huvudet eller blundat igen och jag har lämnat henne.

Efter ytterligare någon dag med omväxlande 'ointresse' från min sida och några tillfällen, där jag försökt se om det fanns något mer än den ensamma ugglan har ugglan, som vi kallat 'Ugglemor',  först tittat på mig och därpå vridit huvudet uppåt kronan.

Hennes blick visande några små duniga knytt, som jag sedan kunnat följa under några korta veckor.

Efter att ha vinglat omkring i pilen, har de sedan flyttat över i de höga och (då) täta lövträdens kronor och oftast varit svåra att se.

Men deras gnällande efter mat har avslöjat dem och om inte de själva gjort det, har de andra fåglarnas varningsläten berättat var de funnits.

Trots det, svåra att se och ännu svårare att fotografera.

Luckor i lövverket har dock gett mig några fototillfällen.

Barnen har tyckts lika odramatiskt nyfikna som sina föräldrar.

Föräldrar, som alltid suttit alldeles i närheten, bevakat sina små och kollat mina förehavanden.

Till synes helt obekymrade om mitt intresse för deras avkomma.

Men om  någon främmande dykt upp i närheten, så lämnade föräldern omedelbart platsen och när ungarna kunde flyga, följde de efter.

Vi har alltid undrat var boet fanns och eg. trott, att det var i någon av de gamla kastanjerna längs bygatan men numera tror vi nog, att det fanns just i pilen.

Hur som helst passerade maj månad i fjor utan att någon uggla satt där.

Den satt i ett av de numera döda träden och några ungar syntes inte till.

I år har ugglan lämnat sin plats på husgaveln men (ännu?) inte dykt upp i pilen.

Kanske är det generationsskifte eller kanske har miljön i vår trädgård (och runtom) förändrats till det sämre för ugglorna.

Flera av de gamla träden har dött eller fallit omkull i höststormarna och många stora grenar har knäckts.

Eller kanske har sorkarna blivit så få, att de inte kan föda en ugglefamilj...

Så istället för nytagna bilder på charmiga ugglebarn, visar jag några av tidigare års foton.

Besviken över förlusten men desto gladare över de upplevelser jag haft och de bilder jag ändå har.

Trädgårdspynt av oväntat slag

eller fragment från en döende trädgård.

Men egentligen bara en bildidé, som gav sig själv,

när jag kände både lust och behov av att variera mig och inte bara ägna mig åt fåglar..

After work i min djungel

Hade tänkt åka in till Malmö och Fotografiska Föreningens utställningsvernissage igår men solen sken uppfodrande och gjorde mig uppmärksam på allt, som bara måste göras i trädgården.

Alla utflykter vi gjort har medfört, att vi ligger långt efter, så om vi inte gjorde ett ryck nu, skulle vi ligga risigt till farmöver...

Under dagen passerade jag massor av motiv, som lyste mig i ansiktet men nu skulle det jobbas. Fotograferandet fick anstå tills åtminstone det mesta av det höga gräset var klippt.

 När jag till slut var klar, hade ljuset försvunnit och med det bilderna.

Jag hittade i alla fall en strimma sol och följde dess sista strålar på sin väg mer.

Liggande på magen för att få med det där ljuset, framstod trädgården än mer som en djungelvärld.

Sen var det slut på det roliga.

Precis när jag kommit fram till parkslidebeståndet, det, som just nu växer någon decimeter om dagen och snart kommer att vara en veritabel djungel, hördes en visselsignal.

Den betydde, att maten var klar och, att om jag ville ha, så fick jag snällt komma in.

Det ville jag.

Så då var glada leken, slut, slut, slut..

För den här gången.

Den vår de svaga kalla höst

Tillbaka till ordningen!

Eller ...?

För nog kändes det lite märkligt, att i början av november stå på gårdsplanen och förnimma en känsla av vår.

Det var 14 grader varmt, fåglarna sjöng och luften var full av surrande och sötma.

Det som fångade mitt intresse denna dag var inte fåglarna utan det, som surrade vid huset.

Fasaden är täckt av murgröna, som blommar nu och eftersom nektarutbudet så här års är begränsat, hade nog traktens alla insekter hittat dit........

Jag plockade fram makrot, som jag inte använt på hela sommaren och ordentligt ringrostig insåg jag, att övning var av nöden tvunget.

Objektivet hade inte begat ihop men aj, så svårt jag hade med det korta skärpedjupet.

Men ack så roligt och vårkänslorna var en bonus.

För den, som inte känner till murgröna mer än som en krukväxt kan jag berätta,  att den faktiskt är en härdig växt i vårt klimat. Åtminstone i landets sydligare delar.

I mina egna trakter här i Skåne täcker den gärna in både mark, fasader, träd och allt annat den kan klänga på med hjälp av sina sugfötter.

När den blivit några år, inleder den en ny vuxen fas och börjar bilda skott, som saknar sugfötterna men som istället växer ut till buskliknande grenar med annorlunda bladform och som sätter blom.

På så sätt kan den bilda trädliknande plantor med relativt grova grenar, som växer ut i det fria.

Om man tar en stickning från dessa delar, får man en planta med alla den vuxna formens egenskaper, som alltså kommer att förbli buskliknande utan förmåga att utveckla luftrötterna men blomma och bära frukt.

I vår egen trädgård satte jag för många år sedan ett antal sticklingar, som nu etablerat sig och täcker både mark, byggnader och också börjat klättra upp i träden.

Sedan de börjat blomma och sätta frö hittar jag nu också ständigt nya små fröplantor och jag undrar om hela trädgården, om ingen bromsar dess framfart, så småningom kommer att vara helt inhöljd i murgröna.