Fjällröding och barberque

Hämmad i mitt rörelseomfång av såväl coronavirus som en elak plantar fasciit, inflammation av fotens stödjevävnader (hälsporre) vilket både kräver fysisk distansering och gör att jag stundtals knappt kan gå, kommer jag alltså egentligen inte så långt. Jag går och skrotar i trädgården, åker ibland bort till hundrastgården med hunden för att låta henne springa av sig överloppsenergi men är alltså för det mesta hemma.

Det säger sig självt att mina fotograferingsmöjligheter i detta också är begränsade. I och för sig kommer perennblommorna snart, vilket ger möjligheter till makrofoto, det kan bli bilder på hunden förstås men i övrigt?

Det vackra vädret, perfekt sommarväder, bjuder att laga mat ute, på den relativt nya grillen. Det finns förstås hur mycket olika köttdetaljer som helst att grilla (och så många olika sätt att grilla dem på), och mycket har blivit gjort, men egentligen vill jag utvidga grillningen, man måste kunna grilla så mycket annat; fisk, grönsaker…

Just vegetarisk barberque känns spännande, och det kommer nog vad det lider. Men till dess får det fortfarande bli mer traditionellt. Idag blev det grillad hel fjällröding till exempel. Visserligen sannolikt odlad, men kanske längre fram det kan bli några "riktiga", tagna på flugfiske.

Salt och nymalen svartpeppar inne i fisken, där det också blev plats för citroner (för syran) och dill plus nedskuren bladpersilja. Lite olivolja masserades in på fisken så den inte skulle fastna på grillgallret. Sen fick den gå på indirekt värme (grilltemp cirka 130–140 grader) tills den nått en innertemperatur på 49 grader. Den var då perfekt kokad, typ medium rare.

Serverad med nykokt potatis, en hemmagjord romsås plus några grillade tomater smakade det himmelskt. Fiskköttet nästan smälte i munnen, och det föll i stort sett av benen av sig själv. Ändå mycket smak, röksmaken anades och den kändes liksom len i munnen.

Jag börjar nästan tycka att Kamado Sumo Maxi var en god investering!

På återseende//Göran

Man tager hvad man hafver - sade aldrig Cajsa Warg

 Min blogg handlar om mitt liv i helg och söcken. Nu går jag mest och skrotar hemma med hunden, och då får det bli som det är. Grillning till exempel...

Vi har ett stort behov av myter, till exempel uttryck och citat som vi använder vill gärna tillskriva kända eller okända personer, vi vill ha bakgrund till vår värld.

Shakespeare, Mark Twain, Oscar Wilde – om hälften av det som tillskrivs dem att ha sagt är sant är det nog ändå mycket.

Anna Christina Warg – hon kallades sig aldrig Cajsa - var en hushållerska och författare i mitten av 1700-talet. 1755 gav hon ut Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimmer, en av de mest inflytelserika kokböcker då.

”Man tager vad man haver” är ett sådant där uttryck som man direkt förknippar med Cajsa Warg, men som man aldrig hittat i hennes böcker. Däremot använde hon formuleringar av typen när ”sådant är för hand” om olika ingredienser, eller möjligen ”Man tager om så man så hafva kan” vilket ändå kommer nära.

Kom att tänka på det när jag tittade i kylskåpet och försökte komma på vad det skulle vara till middag. Lite potatis, lite lök, bacon förstås och lite annat som man brukar ha. Inget direkt substantiellt för en måltid emellertid. Men så kom jag på att det fanns falukorv i frysen. Och den gick att snabbtina, samtidigt som grillen sattes igång.

Falukorv är ju falukorv, även om det inte är den korven som det var från början – oxar vars hud skulle bli draglinor i Falu Koppargruva och slaktades för detta, där köttet blev en biprodukt. Jag har också hört – myter igen, men man vet aldrig – att det var de uttjänta hästarna nere i gruvan som drog de spel som tjänade till hissanordningen som blev till korv. Den här falukorven är emellertid first notch, från Köttboden i Trollbäcken, och duger!

Gôtt att ha lite hjälp i köket - här pratar vi förhoppningar 🤤

Så, klyftad potatis, lite lök och baconbitar i en ugnsfast form (jag är svag för gjutjärn) som fick gå på grillen på indirekt värme först med falukorven på direktglöd så den skulle få lite färg.

Sen traditionellt snitt genom korven nästan ända ner, vartannat snitt med fyllt med lök, vartannat med lite bacon, ketchup och senap ovanpå, toppat med några skivor ost och in i grillen i samma form som potatisen och löken, på indirekt värme.

Så jag tog vad jag hade, och allt i ett liksom, eller i alla fall i samma form – utom några majskolvar som fick grilla direkt över glöden mot slutet – och så var måltiden fulländad.

Och det blev riktigt gott!

På återseende//Göran

Mer från barberquevärlden

Det finns några nästan symbolgrillningar i barberquevärlden. Hamburgare till exempel, alla olika och egna recept på smet och tillvägagångssätt, ribs, dvs revben och olika stekar. Och så finns det brisket, eller brisquet som det heter på amerikanska.

Brisket är en amerikansk styckningsdetalj. På den svenska marknaden motsvarar det bringan, men är annorlunda utskuren. Köttet består av de två bröstmusklerna pectoralis major respektive pectoralis minor, som delvis överlappar varandra och bildar en lite tunnare del, the Flat och en lite tjockare del, the Point. Köttet är egentligen svårhanterat, trådigt och med mycket fett och (framförallt) bindväv insprängt mellan muskelfibrerna, och kräver särskild behandling för att inte bli tufft och segt. Samtidigt är det ett härligt kött, med mycket smak.

Den särskilda behandlingen innebär low’n slow, dvs att låta köttet koka, eller stekas, under lång tid på låg värme. Och rökningen, förstås, dvs förutom rökningen lite av hur man hanterar typ fläsklägg.

Lördagskvällen gick åt till att putsa och krydda köttet, för att sen låta det vila i kylen över natten. Grillningen satte igång tidigt följande morgon, vid 6-tiden, med knappt 120 grader i grillen. Några timmar senare hade köttet nått sluttemperatur, 92 grader drygt och brisketen var färdig. Jag skar bort den tjockare änden, skar upp den i kuber för att, blandad med barberquesås bli vad man kallar Burnt Ends på grillen. Under tiden fick the Flat vila sig och svalna långsamt insvept i sin folie, förstärkt med en tjock handduk. Det luktade mycket, men gott av grillen och röken.

Brisketen på plats i grillen, kryddad och klar.

Burnt Ends på väg tillbaka till grillen

The Flat, trancherad. 

Drygt 8 timmar efter att grillningen börjat kunde vi sätta oss till bords. Resultatet överträffade alla förväntningar. Citat från en som åt: ”Det var precis så där gott som man trodde att det skulle vara, kanske till och ännu godare.”

Och det var det. Saftigt, mört och med mycket smak, inte minst från rökningen och kryddningen. Lite bökigt och långdraget, man får planera därefter, men väl värt mödan. Och kommer att göras om.

På återseende//Göran

Bilderna från mobilkameran. 

Skönheten i det lilla

Skönheten hos detaljerna i naturen undgår oss ibland. Ibland får man ta sig före att se dem, och inte bara helheten eller det stora.

Se det komplicerade bygget av en rhododendronblomma till exempel, hur varje kronblad är speciellt, hur de passar in i varandra och bildar en oefterhärmlig helhet, med ståndare och pistiller tillgängliga för bina och humlorna och all de andra., Och färgerna som saknar motstycke.

 Det är första gången de här rhododendronbuskarna blommar sedan jag klippte ner dem. De hade blivit magra och lite skalliga, med långa kala grenar och enstaka blommor längst ut. Så jag skar ner dem till någon decimeters höjd, bara kvistar och flyttade dem till ett bättre ställe. Första året hände ingenting och jag började misströsta. Men sedan såg jag hur nya grenar och knoppar började växa fram, och sen var det bara att vänta. Nu är de inte så höga, men täta och blommorna trivs tydligen.

På återseende//Göran

Olympus OM-D E-M 1 mkII med mZuiko 60mm/f2,8 Macro

Inte bara social distans, eller ens fysisk distans...

För att hålla sig på den riktigt säkra sidan så gällde distans även i tiden. 

Fotofika idag, på ett öppet kafé på Torekällberget, Södertäljes eget Skansen, om än i lite mindre upplaga. Hade varit en smula ouppmärksam vad gällde tiden, så när jag kom, på den gamla vanliga  tiden, var det redan över. 

Men M och jag fick oss en liten gullig promenad genom parken, vi kunde beskåda Södertäljes historia i bland annat form av byggnader och trädgårdsanläggningar och vi fick oss en liten fika på gården på kaféet dit hundar fick följa med. En liten oas i Sötälje, med en fantastisk utsikt över stan och en bedövande doft av syren.

Synd på fotofikat. Men jag hade trevligt sällskap i alla fall. Och nu hittar jag till torget, med fiket - det går flera tåg.

På återseende//Göran