Vårtecken, tidiga fågelvårtecken.

Få kan låta bli att söka vårtecken. Fåglarna gör våren märkbar. I takt med att dagslängden ökar kickar hormonerna in och de, i de flesta fall hannarna, kan bara inte låta bli att sjunga. Med lite tur kan man redan i slutet av februari märka förändringen när vissa arter som övervintrar här uppe i norr börjar småfila på sin sång. Nötskrikor och andra kråkfåglar är tidiga, inte så högljudda, men alltid roliga att lyssna på. 

En nötskrika sjunger in våren från ett tätt buskage. En nötskrika sjunger in våren. Det låter inte så mycket, men det låter fint om man bara upptäcker det!

Ett fantastiskt projekt som samlar globala fågelljudsinspelningar är xeno-canto.org. Lyssna på sjungande nötskrika här. Inte lika spännande sång, men trots det ohyggligt vårigt, är gulsparvens sång (som kan "avnjutas" här). 

Gulsparvar har en enkel sång men kompenserar detta väl med sin urtjusiga gula dräkt.

Ett annat skönt vårtecken är att vissa arter redan nu i mitten av mars har bytt ut sin vinterdräkt till sommardräkt. På vintern har skrattmåsar ett vitt huvud med karakteristiska hörlursaktiga svarta teckningar på huvudet.

En skrattmås i vinterdräkt. De bruna täckarna visar också att den här är blotta halvåret

gammal då det är fjädrar som är kvar från dess första dräkt. 

Skrattmåsens sommardräkt är kanske mer välkänd, med den chokladbruna hättan, och de flotta djupt röda detaljerna. Röda ben, snyggt. Röd näbb, snyggt. Och sedan den diskreta snygga röda insidan av den vita ögonringen. Njutbart! 

Ett stycke sommartecknad vuxen skrattmås i mitten av mars. Den här posen används

till lite av allt. Ibland hot, ibland uppvaktning. Men skrattmåsarna är nog bra på att veta

vad som gäller i olika sammanhang.  

Snart vaknar även insekter och spindlar på allvar. Då blir det till att återigen ge sig ut till Aelurillus v-insignitus-spelmarkerna!

Dilemma och en fråga om ansvar

Det är lurigt med vår miljö. På många håll mår den skit. Men för att inte göra frågan alldeles för stor så skippar vi perspektivet jordgloben och håller oss istället till Östersjön. Det är ingen hemlighet att Östersjön mår förfärligt. Ingen blir överraskad om man nämner att torsken man fiskade som barn, i drivor, nu är helt borta. Jag minns en gång, när jag, min bror och min far drog upp 45 torskar, varav en på fem kg, under ett par tidiga morgontimmar utanför Gräsö. För en reality check rekommenderar jag Ulrika Björksténs och Folke Rydéns film Vårt grisiga hav. 

Trots att jag vet (tillsammans med en majoritet av alla svenskar och våra politiker) hur nersmutsad, övergödd, förgiftad och allmänt sabbad Östersjön är vill jag när jag stoppar ner näsan under vattnet fånga det där vackra. En av anledningarna till att jag fotograferar natur är att nästan allt är så förbannat vackert. Det spelar ingen roll om det är en sällsynt markblåkråka på Madagaskar eller en vanlig stackmyra i en sörmländsk skog. Det finns så mycket skönhet där ute. Och jag tycker om att lyfta fram den. 

En i mina ögon mycket vacker fisk. Den mindre havsnålen. En vanlig fisk på grunda vatten längs våra kuster. Fotograferad igår på Gålö, Stockholms skärgård på c:a en halvmeters djup. De starka färgerna och kontrasterna kommer av att solens ljus bryts av vattenytan, likt ett prisma, så små regnbågar far omkring och målar djur och växter.

Men vad har jag för ansvar som naturfotograf? Den bild av verkligheten jag förmedlar är visserligen inte falsk, men den är knappast representativ. Förutom den fina strandnära sträckan där jag hittade på den mindre havsnålen på bilden ovan, tångsnällor och stora mängder stor- och småspigg, är en stor del av Gålös skyddade stränder, så att säga, hav av tråd- och grönslick. Monokulturer av slem... Det är som ett akvarium, stoppa ner näring (läs: fiskmat i akvariet, kväve och fosfor från jord- och skogs och bland annat gris- och hönsfarmer) och ta sedan bort växter när det blir så tjockt att man inte ser nå't. Det här är lätt i akvariet men svårt i Östersjön. 

En sjuk stackars storspigg som dessutom fastnat och snurrat in sig i trådslicksgeggan. Sjukdom kommer av mikrosporiden Glugea (du ser kanske den runda bollen - den är full av sporer...). Man kanske inte ska glömma bort det mindre vackra?

När det mesta som porträtterar vild natur målar upp vackra vildmarker och undersköna djur kan man vaggas in i en känsla av att tigrarna, trots alla alarm, finns där ändå, att det är tjockt med savann åt alla gnuer (och glömma bort den motorväg som planeras rätt igenom Serengeti). Som naturfotograf vill man verkligen inte bidra till att sådan't glöms bort. 

Några som fångat detta väl tycker jag är BBC i sin serie Last chance to see (det finns fortfarande avsnitt att se på SVTPlay). De har lyckats extremt väl med att visa det vackra, fina och spännande samtidigt som de visar hot och miljöproblem. Så tillbaka till Östersjön, detta sjuka och fattiga innanhav. Skärgårdsbor jag pratat med har inte haft någon aning om att det existerar något som mindre havsnål och tångsnälla. Där tycker jag nog att det finns en roll ändå för det vackra. Jag tycker nog att det finns en roll med den förskönanden naturfotografin ändå - dessa djur är värda att visas upp, tycker jag. 

/Johan

Strömstaresjukan III: Hur fasen gör de?

De lever bokstavligen i en värld av is. Jag var tvungen att återvända till dessa varelsers vardag än en gång (strömstaresjukan I, strömstaresjukan II). Jag måste erkänna att trots att de lever och frodas i den här miljön och verkar må bra så ser verkligen inget i februariforsen inbjudande ut. Absolut ingenting. Det är kallt ovan vattnet, svinkallt i vattnet, de står ibland på snorhala och iskalla stenar och ibland nere i vattnet. Inte mysigt.

En strömstare i vardagsbestyr. Deras vardag består av kyla i så många dimensioner... 

En sak jag ofta irriterar mig på är naturfilmer. Inte filmerna i sig utan just filmernas manus. Det är "på liv eller död", "nu eller aldrig" eller "nu tror du kanske att hon drivs av känslor, men icke, hon mäter bara hannens genetiska kvalitet". 

Det är klart, livet är just på liv eller död. Det verkar inte finnas några andra alternativ. Men varför får djuren inte ha lite vardag? Djurs vardag tycker jag räcker, den innehåller tillräckligt med drama för att man skulle kunna skippa dessa överdrivna manus och fylla dem med lite substans istället för det snabba, det effektsökande och det lättköpta. Jag tror de flesta tittarna skulle föredra det. 

Nu var det inte så att jag bara ville klaga, nej, jag tänkte på just strömstarar. På deras vardag. Hur fan står de ut i kylan?

Det måste vara något speciellt med deras fjäderdräkt kan man ju tänka sig. En gammal tanke är att strömstarar har en exceptionellt tät liten fågelpäls. Ska man vara varm ska man väl ha en tät päls. John Davenport och några kollegor på universitetet i Cork, Irland, ville ta reda på hur det står till med detta. 

Vadå jag feg - du feg! (Eller kanske "Till och med modigare än Therese Alshammar"...)

De undersökte fjäderdräkten hos strömstarar och använde koltrast som jämförelse. Deras slutsats var att fjäderdräkten inte alls var tätare än hos koltrastar. Follikeltätheten var i princip identisk mellan dessa två arter trots så vitt skilda levnadssätt! (Follikel är de där blåsorna på huden där fjädrarna sitter fast, alltså det som ser ut som små vårtor på kycklingskinnet.)

Däremot verkar strömstararna trots allt ha en mycket varmare fjäderdräkt. Men på ett lite lustigt sätt. För i jämförelse med koltrastar som är nakna mellan sina folliklar (på vårtgårdarna?) har strömstarar små värmande fjädrar "överallt". Hela huden är alltså pepprad med små fjädrar mellan folliklarna! Dessutom har strömstararna massvis med gossigt dun på huvudet och vingarna, det har inte heller koltrastar. Strömstararnas bröst och ryggfjädrar har dessutom en mycket finare struktur än koltrastarnas = mer isolering. Det här resulterar i att strömstarar trots allt har fler fjädrar (dun och konturfjädrar) än koltrastar. De vinner vem-har-flest-fjädrar-tävlingen med rungande 3 322 mot 1 704 (genomsnittet för de två arterna i studien). Läs mer om fjädrar på wikipedia.

Sen är det ju lite lustigt. För trots den där det-är-ingen-skillnad-på-follikeltätheten så måste man väl ändå säga att dessa resultat egentligen säger att fjäderdräkten är tätare hos strömstarar, kanske inte i follikeltäthet, men funktionellt sätt i alla fall.

En strömstare daskar bort huset runt nattsländelarven innan gottet slinker ner i magen. Många insektslarver ger gott om bränsle att elda med! Man undrar hur många nattsländelarver det finns, vintern är som sagt lång här uppe i norr...

Så, det där med kyla är något strömstararna klarar av bra. Och det är något jag tycker är lika fascinerande oavsett om det gäller isbjörnar, kejsarpingviner eller strömstarar. Det är inte kylan som är problemet - kylan är vardag. Finns det bara mat så är det lugnt. Värme gör man själv. Och dessa strömmar verkar fullkomligt fulladdade med natt- och dagsländelarver och annat gott. 

Bilderna togs nu i söndags.

Strömstare - en del av Stockholms natur!

Den senaste tiden har det hängt en strömstare i Sickla sluss, precis utanför Stockholms innerstad. Det är så klart väldigt roligt. Så roligt att man måste dit och titta på den! Så igår svängde jag förbi på eftermiddagen i vinter-Sveriges besvärliga eftermiddagsmörker.

Strömstaren jagade både uppe i laxtrappan och nere i dammen nedanför bland gräsänderna. Om man inte är bekant med den kanske man kan undra om ankorna inte fått ungar väldigt tidigt i år?!?

Strömstarar är "vanliga" i Sverige. I alla fall så pass vanliga att det inte är så klurigt att hitta dem om man vet var man ska leta. Det finns i alla fall ett antal tusen strömstarar i Sverige.

Enda sättet att se vad som finns där nere är ju att se efter!

"Men vad är en strömstare?" kan man ju fråga sig. Strömstarar har väl inte riktigt hamnat i rampljuset utanför sådana där "naturmuppkretsar". Men de är rätt speciella. Vår enda "småfågel" som dyker! Namnet antyder att det är en stare som bor i en ström. Det är inte så himla långt från sanningen. De är ganska nära släkt med starar, men ännu närmare släkt är strömstarar med trastar. Men det där med namn är inte så mycket att hänga upp sig på, tycker jag. Inte ska vi väl byta namn på spillkråka (vår största hackspett) bara för att det inte är en kråka.

Vips! dyker den ner på jakt efter strömstaremums - nattsländelarver.

Hur som helst. Strömstarar behöver just strömmar då deras favoritkäk är nattsländornas larver som lever i just strömmande vatten. Dessa larver bygger ofta små "hus" - därav det populära namnet "husmask". Dessa tjocka och saftiga matbitar på strömmars botten lurar ner strömstararna i vattnet.

De flesta nattsländearternas (ungefär 220 arter har setts i Sverige) larver bygger ett litet hus av växtdelar eller smågrus. Därinne sitter de tryggt, tills en strömstare dyker förbi.

Fåglars kinkighet varierar väldigt mycket. Visst - alla är kinkiga när det kommer till mat. Utan mat ingen fungerande vardag. Men kyla verkar inte vara något större problem för en strömstare. Finns det bara öppet vatten med nattsländelarver på botten, trots att det verkligen är svinkallt, är livet nog rätt kanon för en strömstare.

Men nattsländelarverna, eller husmask som de också kallas, stretar emot rejält. Det krävs ordentliga tag för att få ut en. När en strömstare hängt på en och samma plats under en längre tid ser man ofta stora mängder f.d. "husmaskhus" liggandes på iskanten.

Djurs känslor i radio (Christer i P3)

Den här gången pratar vi om djur och känslor. Jasmine ställde frågan:

"Jag vet att djur har känslor och kan bli ledsna. Men kan djur gråta?"

Det kanske inte låter så "torrt och vetenskapligt" att prata om djurs känslor. Men man kan väl kalla de motivationssystem som påverkar djur (oss också!) att göra saker för just känslor. Mekanismen, en drivkraft. För nog krävs det till exempel starka känslor för att en kejsarpingvin ska gå många mil tillbaka till sin ruvande hane, byta plats med honom, för att sedan stå stilla, i minus 40 grader, och ruva i många veckor!

Kul att få en fråga där man kan svara kort och koncist!  Lyssna på Christers hemsida.

En fiskmås har också känslor! Fast den ser ganska nollställd ut... Stockholms skärgård, 25 maj, 2010.