Dilemma och en fråga om ansvar

Det är lurigt med vår miljö. På många håll mår den skit. Men för att inte göra frågan alldeles för stor så skippar vi perspektivet jordgloben och håller oss istället till Östersjön. Det är ingen hemlighet att Östersjön mår förfärligt. Ingen blir överraskad om man nämner att torsken man fiskade som barn, i drivor, nu är helt borta. Jag minns en gång, när jag, min bror och min far drog upp 45 torskar, varav en på fem kg, under ett par tidiga morgontimmar utanför Gräsö. För en reality check rekommenderar jag Ulrika Björksténs och Folke Rydéns film Vårt grisiga hav. 

Trots att jag vet (tillsammans med en majoritet av alla svenskar och våra politiker) hur nersmutsad, övergödd, förgiftad och allmänt sabbad Östersjön är vill jag när jag stoppar ner näsan under vattnet fånga det där vackra. En av anledningarna till att jag fotograferar natur är att nästan allt är så förbannat vackert. Det spelar ingen roll om det är en sällsynt markblåkråka på Madagaskar eller en vanlig stackmyra i en sörmländsk skog. Det finns så mycket skönhet där ute. Och jag tycker om att lyfta fram den. 

En i mina ögon mycket vacker fisk. Den mindre havsnålen. En vanlig fisk på grunda vatten längs våra kuster. Fotograferad igår på Gålö, Stockholms skärgård på c:a en halvmeters djup. De starka färgerna och kontrasterna kommer av att solens ljus bryts av vattenytan, likt ett prisma, så små regnbågar far omkring och målar djur och växter.

Men vad har jag för ansvar som naturfotograf? Den bild av verkligheten jag förmedlar är visserligen inte falsk, men den är knappast representativ. Förutom den fina strandnära sträckan där jag hittade på den mindre havsnålen på bilden ovan, tångsnällor och stora mängder stor- och småspigg, är en stor del av Gålös skyddade stränder, så att säga, hav av tråd- och grönslick. Monokulturer av slem... Det är som ett akvarium, stoppa ner näring (läs: fiskmat i akvariet, kväve och fosfor från jord- och skogs och bland annat gris- och hönsfarmer) och ta sedan bort växter när det blir så tjockt att man inte ser nå't. Det här är lätt i akvariet men svårt i Östersjön. 

En sjuk stackars storspigg som dessutom fastnat och snurrat in sig i trådslicksgeggan. Sjukdom kommer av mikrosporiden Glugea (du ser kanske den runda bollen - den är full av sporer...). Man kanske inte ska glömma bort det mindre vackra?

När det mesta som porträtterar vild natur målar upp vackra vildmarker och undersköna djur kan man vaggas in i en känsla av att tigrarna, trots alla alarm, finns där ändå, att det är tjockt med savann åt alla gnuer (och glömma bort den motorväg som planeras rätt igenom Serengeti). Som naturfotograf vill man verkligen inte bidra till att sådan't glöms bort. 

Några som fångat detta väl tycker jag är BBC i sin serie Last chance to see (det finns fortfarande avsnitt att se på SVTPlay). De har lyckats extremt väl med att visa det vackra, fina och spännande samtidigt som de visar hot och miljöproblem. Så tillbaka till Östersjön, detta sjuka och fattiga innanhav. Skärgårdsbor jag pratat med har inte haft någon aning om att det existerar något som mindre havsnål och tångsnälla. Där tycker jag nog att det finns en roll ändå för det vackra. Jag tycker nog att det finns en roll med den förskönanden naturfotografin ändå - dessa djur är värda att visas upp, tycker jag. 

/Johan

Pixies live på Klubben!

Ibland måste man utvidga sina begrepp. Hur ska man få in en konsertlokal i begreppet natur?

Jag tänker mig två lösningar. Först struntar ju övriga djur i huruvida en miljö de lever i är skapad av människan eller om den är mer ursprunglig.

För denna videbock är säkert det bokomslag den sitter på (Nationalnyckelns långhorningsband) lika mycket natur som en gräsmatta. Just denna individ dog tyvärr en naturlig död innan jag träffade den. Jag fick därför bara bekanta mig med den i detta mer stillsamma tillstånd.

För det andra är vi människor också djur, så kanske vi kan se på en konsertlokal på samma sätt som vi betraktar bäverdammar och myrstackar?

Pixies i naturen?

Vad har då hänt. Jo, igårkväll spelade mitt favoritband "Pixies" ett uppvärmningsgig inför kvällens framträdande på festivalen "Where the Action Is". Underbart att få se en så avslappnad spelning (även om Joey Santiago verkade nervös i början).

Hur som helst, vad spelar det för roll om en konsertlokal är natur eller inte, spelningen var ren njutning!

Och tänk vad man kan göra med en enkel liten kompaktkamera - kolla min film från spelningen nedan vettja! Här spelar de låten "Hey". 

Ida, Ida, lilla Ida, eller när vetenskapsrapporteringen går fel, HELT fel...

Ingen kan väl ha undgått dagens rapportering om upptäckten av ännu en felande länk, apfossilet Ida. Franzen med flera har beskrivit ett nytt apfossil i tidskriften PLoS One som är fantastiskt komplett och ger ökad kunskap om den tidsperiod då halvapor och egentliga apor utvecklades. Detta är självklart en stor och viktig upptäckt, men detta räckte tydligen inte.

Bland annat DN , Aftonbladet och Metro skriver om detta som att man nu äntligen funnit den felande länken mellan apor och människor! Aftonbladet och Metro citerar dessutom källor som kallar detta fossil för “världens åttonde underverk”.

Suck. Idas ålder uppskattas vara ungefär 47 millioner år gammalt. Om vi ska prata om människans evolution hamnar vi då ungefär 40 millioner år fel. Detta eftersom den närmaste gemensamma förfader vi delar med våra idag närmaste släktningar, schimpanserna, levde någon gång för ungefär fem till sju miljoner år sedan. Visst är vi släkt med Ida. Men det är också alla andra egentliga apor och människoapor, det vill säga de flesta aporna som studsar omkring på vår jord! Vi vet idag ganska mycket om människans evolution, denna engelska Wikipedia-artikel ger en klar översikt över ämnet.

En av Idas många apsläktningar, Grissvansmakak (Macaca nemestrina), Khao Yai, Thailand, Juli 2007.

En av forskarna, Jörn Hurum, säger enligt Aftonbladet “Det här är det närmaste vi kan komma en förfader till människan”. Suck igen. Visst, ett unikt komplett fossil av en apa som levde för länge sedan. Det har varit märkligt att läsa om det här idag. Hurum har samtidigt med denna publicering lanserat en hemsida, lanserat en bok om fyndet, hållit presskonferens och överdrivit sitt fynds betydelse på ett för vetenskapen alldeles nytt sätt. Han tycker själv att det inte är något fel, rock- och idrottstjärnor engagerar media också, ju! Men, medierapportering av forskning tycker jag ska utgå ifrån vad resultaten handlar om, inte om att slå på stora trumman och sprida felaktiga budskap.

En rehabiliterad orangutang nu äntligen ute i den vilda regnskogen. Inte vår närmaste släkting bland människoaporna, men mycket närmre släkt med oss än Ida. Sepilok, Borneo, februari 2006.

DNs vetenskapsredaktion med Karin Bojs i täten tycker jag normalt håller mycket hög klass. Läs gärna Bojs rapportering från den aktuella svininfluensan som exempel på vetenskapsjournalistik av hög klass. Men dagens djupdykning ner i det spekulativa träsket tar priset – hoppas det går riktigt lång tid tills något liknande händer.