Skorpionfiskar, kamouflage och lite alger

Den där variation som existerar går det aldrig att riktigt komma ifrån. Sitter och går igenom skorpionfiskbilder från Bali och Sulawesi och kan inte annat än slås av hur olika fiskindividerna är inom arterna. 

Dvala, vintervila, eller bara massa nonsens

Klyschor, dessa klyschor. Men vad vore väl klyschorna om de inte innehöll ett uns sanning. (Hur man skiljer på klyschor och rena rama fördomar vet jag inte, och det tänkte jag nog inte heller utveckla i det här inlägget.)

Hur som helst, klyschan vintermörker och reflektion. Men jag tycker att vinterns mörka kvällar lämpar sig väl för lightroomletande och önskan om kanske ett litet bortglömt guldkorn från forna somrar. Jag har suttit och uppdaterat min icke-FS-hemsida (jlind.se) och drömt mig bort till fjärran länder. 

En glossy swiftlet jagar genom mangroven på ön Nusa Lembongan. De är ruskigt stressade dessa pyttesmå tornseglarsläktingar. Den här vill bara bli skarp med hjälp av en blixt, 580 EXII.

Blixt och fågelfoto är ett sån't ämne man kan reflektera över. Kikar man västerut mot, så att säga mot Arthur Morris-skolan i USA, så verkar man inte kunna lämna ytterdörren utan en stark originalblixt sittandes i en svindyr Wimberley blixtarm med den obligatoriska Better Beamern. Även om jag sällan blixtrar när jag fotar fågel har jag absolut inget emot det. För fågelfoto tycker jag det är alldeles utmärkt ibland, framför allt i besvärliga motljussituationer som jag skrivit om i det här gamla inlägget.

En annan situation är så klart när det gäller riktiga snabbflygare i mörker. Ja relativt mörkt i alla fall som i fallet med min glossy swiftlet ovan. Nu vet jag inte hur snabbt dessa släktingar till våra tornseglare flyger, men jag vet inga fåglar som får in fler svängar i högre hastighet på kortare sträcka än dessa pyttesmå akrobater. Utan en blixt hade jag aldrig lyckats frysa dessa swiftlets.

Tillbaka till blixtrandet så är det ofta lite lättare att bestämma sig när man väl dyker ner under ytan med kamera. Ljuset räcker sällan till där nere på djupet så då blir blixten mer obligatorisk, om färger eller deteljer är något man vill få fram. 

En djävulsrocka som skulle varit mycket mörkare på magen utan blixtar. Fler undervattens bilder ligger här. 

Det är skönt att drömma sig bort lite grann när vintern är mörk och blöt och man dessutom kommer hem tomhänt (läs: med tomt minneskort) efter en heldag ute i skogen, dessutom två gånger i rad! 

Blev det några guldkorn kan man då fråga sig till slut. Nja, det är väl sällan man blir riktigt positivt överraskad och förvånad. Men vissa bilder sätter sig ändå fast på hornhinnan (eller kanske snarare i synkortex...) och det går liksom inte att låta bli att bli förtjust. En sån bild kommer från norra sidan av Nusa Penida, Indonesien, där reven är fantastiskt fina. Fotoförhållandena är hemska då man alltid dyker i mycket starka strömmar så man hinner/kan inte alltid stanna upp för att ta en bild. Men då reven är så fina får man passa på att fota fiskarna i farten.

En mångfald utan dess like, Chromis och Anthias på revet.

Men kanske är det just vintermörkret och längtan efter varmvatten och sol som känns mot huden som gör att det är myllerbilderna med massor av djur som lockar mest.

Nej, nu får det vara slut på nattsuddandet - gonatt :-)

/Johan

Dilemma och en fråga om ansvar

Det är lurigt med vår miljö. På många håll mår den skit. Men för att inte göra frågan alldeles för stor så skippar vi perspektivet jordgloben och håller oss istället till Östersjön. Det är ingen hemlighet att Östersjön mår förfärligt. Ingen blir överraskad om man nämner att torsken man fiskade som barn, i drivor, nu är helt borta. Jag minns en gång, när jag, min bror och min far drog upp 45 torskar, varav en på fem kg, under ett par tidiga morgontimmar utanför Gräsö. För en reality check rekommenderar jag Ulrika Björksténs och Folke Rydéns film Vårt grisiga hav. 

Trots att jag vet (tillsammans med en majoritet av alla svenskar och våra politiker) hur nersmutsad, övergödd, förgiftad och allmänt sabbad Östersjön är vill jag när jag stoppar ner näsan under vattnet fånga det där vackra. En av anledningarna till att jag fotograferar natur är att nästan allt är så förbannat vackert. Det spelar ingen roll om det är en sällsynt markblåkråka på Madagaskar eller en vanlig stackmyra i en sörmländsk skog. Det finns så mycket skönhet där ute. Och jag tycker om att lyfta fram den. 

En i mina ögon mycket vacker fisk. Den mindre havsnålen. En vanlig fisk på grunda vatten längs våra kuster. Fotograferad igår på Gålö, Stockholms skärgård på c:a en halvmeters djup. De starka färgerna och kontrasterna kommer av att solens ljus bryts av vattenytan, likt ett prisma, så små regnbågar far omkring och målar djur och växter.

Men vad har jag för ansvar som naturfotograf? Den bild av verkligheten jag förmedlar är visserligen inte falsk, men den är knappast representativ. Förutom den fina strandnära sträckan där jag hittade på den mindre havsnålen på bilden ovan, tångsnällor och stora mängder stor- och småspigg, är en stor del av Gålös skyddade stränder, så att säga, hav av tråd- och grönslick. Monokulturer av slem... Det är som ett akvarium, stoppa ner näring (läs: fiskmat i akvariet, kväve och fosfor från jord- och skogs och bland annat gris- och hönsfarmer) och ta sedan bort växter när det blir så tjockt att man inte ser nå't. Det här är lätt i akvariet men svårt i Östersjön. 

En sjuk stackars storspigg som dessutom fastnat och snurrat in sig i trådslicksgeggan. Sjukdom kommer av mikrosporiden Glugea (du ser kanske den runda bollen - den är full av sporer...). Man kanske inte ska glömma bort det mindre vackra?

När det mesta som porträtterar vild natur målar upp vackra vildmarker och undersköna djur kan man vaggas in i en känsla av att tigrarna, trots alla alarm, finns där ändå, att det är tjockt med savann åt alla gnuer (och glömma bort den motorväg som planeras rätt igenom Serengeti). Som naturfotograf vill man verkligen inte bidra till att sådan't glöms bort. 

Några som fångat detta väl tycker jag är BBC i sin serie Last chance to see (det finns fortfarande avsnitt att se på SVTPlay). De har lyckats extremt väl med att visa det vackra, fina och spännande samtidigt som de visar hot och miljöproblem. Så tillbaka till Östersjön, detta sjuka och fattiga innanhav. Skärgårdsbor jag pratat med har inte haft någon aning om att det existerar något som mindre havsnål och tångsnälla. Där tycker jag nog att det finns en roll ändå för det vackra. Jag tycker nog att det finns en roll med den förskönanden naturfotografin ändå - dessa djur är värda att visas upp, tycker jag. 

/Johan

Glutta ner under ytan vettja!

Så här års kanske man inte tänker på att bada, än. Det behöver man inte göra heller, men efter ett par lyckade snorklingsturer i Stockholms skärgård tänkte jag att det är dags att knuffa lite för vårt fina liv under ytan. Sverige har ju massor av kust. Och även om vattnet är vackert på ytan och det går omkring fina fåglar i strandkanten så förlorar man inget på att kila ner och kika där inunder. 

Visst är havet fint på ovansidan, helst med lite fåglar på! Knölsvanar i januari 2010 utanför Skåre, Skåne.

Varför? Varför ska man ner däri? frågar man sig kanske. "Östersjön är ju död" säger många. Visst mår den skit vårt lilla innanhav. Eller vår "ganska så stora flodmynning" som en amerikansk marinbiolog lär ha kallat Östersjön vid ett seminarium på Stockholms universitet för några år sedan. Men trots detta finns det en del roliga djur kvar vi kan njuta av! (Kanske blir vi räddare om Östersjön om vi också tittar ner i den lite oftare och ser vad som finns att värna?)

Porträtt av tångsnälla. En nära släkting till sjöhästar. Den här smög runt en halvmeter under ytan i söndags längs Gålös västra stränder.

En fantastiskt karismatisk art man hittar längs kusten är tångsnälla. Tänk dig att du lägger en sjöhäst i sträckbänk så både svans och hals blir raka - då har du en tångsnälla! Den har också flera släktingar i Sverige - de kallas kantnålar och havsnålar och förutom den mindre havsnålen vill dessa inte riktigt befatta sig med Östersjöns brackvatten.

Vad gör då dessa sjöhästsläktingar som är så kul då? Jo, om det inte räcker med att de är fina och simmar omkring och försöker se ut som alger så är det ganska skoj att honan inte vill befatta sig med äggen utan dumpar över dem på hannen! (Såna här fasoner är mycket vanligt hos fiskar, framför allt om man jämför med däggdjur.) Hannen bär sedan omkring på dessa ägg tills ungarna kläcks. När ungarna är små hänger de omkring runt sin pappa och ska enligt källor smita in i ruvpåsen igen om det blir läskigt där ute i det stora havet!

Jag är ingen fisk, jag är bara lite tång, jag är ingen fisk, jag är bara lite tång...

Livet under ytan är ju väldigt roligt. Och därför blev jag så glad när jag för ett tag sedan såg att flera naturum, Länsstyrelser och andra har börjat skapa snorkelleder runt våra kuster. Här kan du snorkla och få hjälp av informationsskyltar med att hitta det där lilla extra! Bor du i Skåne kan du åka till Skälderviken, åker du förbi västkusten smit förbi Rörvik på Sydkoster och snorkla längs den leden. Är däremot Västervik din destination så öppnar deras naturum en snorkelled den 1 juli i sommar. Eller slutligen, ifall du är här där jag är, i Stockholmstrakten, så finns det en led även här för hugade snorklare, nämligen vid Nåttarö. Är du intresserad finns det mer information på länkarna. 

Det är alltid lite riskfyllt att knuffa för saker man själv inte gjort, jag har inte sett någon av dessa leder. Men samtidigt, kan det bli fel? Du simmar ner under ytan på några väl valda platser. Även om någon speciell art skolkar tror jag inte en halvtimme med mask och snorkel i havet kan bli någon större besvikelse! I värsta fall blir det bara lite motion och blåa läppar...

Alla bilder tagna med en Canon 7D, de på tångsnällorna med ett 50 mm makro på 7D'n i ett Ikelitehus med ett stycke blixt.

Allt gott!

/Johan

Hitta ditt favoritdjur!

Även om många idag känner till Artportalen.se tycker jag den är värd att knuffa för lite extra nu när våren väl kommit och djurintresserade fotografer går man ur huse. Artportalen fyller många syften, men ett syfte jag vill föra fram lite extra är dess användbarhet för alla som är intresserade av djur och natur, och självklart för alla oss som älskar att fota dessa djur, stenknäckar, hasselsnokar och sexiga hoppspindlar.

En av flera små, men ack så läckra hoppspindlar. Detta är en Aelurillus v-insignitus och just här spelar han med sina pedipalper för en hona i närheten. Värmdö, Uppland, april 2007.

Ofta ser man trådar i FS-forumet om var man kan hitta ett speciellt kryp, var häckar dessa fåglar och så vidare. Om man vill ha tips på lokaler där speciella arter lever, surfa då in på Artportalen.se och välj den organismgrupp du är intresserad av. Du kanske undrar var man kan plåta ädelguldbaggar Gnorimus nobilis? Välj då Rapportsystemet för småkryp. När du är framme klicka på fliken . I rutan skriver du namnet på det djur du vill veta var det finns. Sedan har de massor av möjligheter att finna loker med just denna ädla bagge. Varför inte sätta dig i lugn och ro med en insektsbok och en kopp kaffe och börja fantisera! Förmodligen vill du genast leta upp lokaler där åttafläckiga praktbaggar bor och sedan köra dit redan imorgon. Men det finns så klart ett aber, man ska hitta djuren när man väl är framme. Det är en ofta en helt annan sak. Men är man inte på rätt plats är i alla fall chanserna betydligt lägre.

Denna rödlistade guldbagge skiljer sig från de betydligt vanligare guldbaggearterna bland annat genom "midjan" mellan bakkroppen och halsskölden. Detta är en ädelguldbagge (Gnorimus nobilis). Halltorps hage, Öland, juni 2008.

En annan möjlighet denna fantastiska portal erbjuder är att du inte behöver söka efter något speciellt art utan kan istället se vad som rapporterats i ett område du ofta besöker eller kanske är intresserad av att besöka i framtiden. Gå då tillbaka till men istället för att skriva in ett sökord klickar du på fliken . Klicka först på en röd förstoringsfyrkant och klicka sedan på den del av Sverige där den plats du är intresserad av ligger. När du kommit rätt väljer du och sedan . Detta kan vara bökigt att göra om du inte zoomat in ordentligt i kartan, och visst, denna databas över våra svenska arter är inte komplett. Har du otur finns det inget rapporterat alls på den plats du valt. Men finns det information om det område du är intresserad av kan denna geografiska sökning också kombineras med att du samtidigt söker på en viss djurgrupp. När du väl kommit igång kan du välja massor av olika kriterier för din sökning, möjligheterna är mycket stora. Artportalen.se är ett kraftfullt verktyg för oss som gillar att hitta roliga arter!

Använder du Artportalen.se kan du faktiskt också få lite hjälp med det där lite klurigare problemet, att väl hitta djuret när du kommit fram till din lokal. Detta är möjligt eftersom du kan läsa kommentarer om omständigheterna runt ett visst rapporterat fynd. Hur och var någon hittat ett djur. Var det krypandes på stammar, gömd i gräset eller är det kanske bara massa småfjärilar folk lockat med lampa på natten? De där nattflygande småfjärilarna kan vara mycket besvärliga att finna vilandes på dagen...

Vissa djur behöver man inte Artportalen.se för att finna. Blåmesar är en av våra vanligaste fåglar och besöker dessutom fågelmatningar frekvent. Norra Djurgården, Stockholm, November 2007.

Tack vare sökningar på Artportalen.se kan du få kanonkoll på vad du har möjlighet att finna i ett speciellt område vid en given tidpunkt eller var du ska hitta just ditt favoritdjur. Tänk också på att detta gäller inte bara insekter, Artportalen.se har sex olika ingångar med helt olika slags organismer, så något matnyttigt kan även den kräsna finna. Dessutom, vill du kan du registrera dig och bidra med dina egna obsar om du vill. Det är bara att sätta igång och söka - lycka till!