SE BILDEN

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.

Dela:

En stressad gatufotograf, komplexa bilder och usel film

Mannen på bilden här ovanför hade inte bråttom. Men det har jag just nu. Lite för bråttom faktiskt då jag märker på mig själv att jag hastar igenom mina filmrullar. Jag vill helt enkelt alldeles för mycket vilket resulterar i att jag stressar när jag plåtar. Sedan är det ju så förbaskat kul att hålla på också. Det gör sitt till det med.

Jag är högst medveten om att det inte är bra. Man kan helt enkelt inte tvinga fram bra gatufoto. Det är nämligen en konst som kräver en stor portion tålamod och att man snarare är beredd och mottaglig när ”bilden” uppenbarar sig. Att jaga gata upp och gata ner som en desperado är helt enkelt ingen framgångsmetod. Jag vet.

För tillfället försöker jag också utveckla min gatufotostil. När jag tittar på mina bilder som jag har tagit så här långt känns mycket som upprepningar på samma tema (som första bilden). Det jag vill är att skapa en bättre närvaro, men jag testar mig också fram när det kommer till mer komplexa motiv. 

Bilden här under är ett sådant experiment. Det handlar om att försöka få in flera människor och händelser i en komposition. Men också att jobba med kontraster skuggor och högdagrar. Just den här bilden är visserligen långt ifrån en bild som jag är helt nöjd med. Jag visar mest upp den för att ni ska förstå vad jag menar.

Bilderna i det här blogginlägget är för övrigt tagna med Ilford Delta 400. Jag gillar verkligen inte den filmen. Negativen blir alldeles för grovkorniga och brutala för min smak. Jag har ett par rullar kvar. Så fort de är slut återgår jag till min absoluta favoritkombination. T-MAX 400 och XTOL.  

Slutligen en liten bonusbild. Bli inte rädda nu bara...

Dela:

Idag gratulerar jag HCB – och mig själv!

Personligen vill jag gärna se det som ett tecken från högre makter. För någon slump kan det såklart inte vara. Det vill säga att lilla jag fyller år samma dag som den kanske störste fotografen genom tiderna. Det bara måste betyda något.

Självklart är det Henri Cartier-Bresson jag talar om. Född den 22 augusti liksom jag själv. Och det känns faktiskt lite häftigt på något sätt. Att vi har firat våra födelsedagar samtidigt. Så när jag har fått presenter har han fått presenter. Jag undrar vad han fick förresten? 

Jag tänker därför höja ett glas med lite franskt aperitifvin ikväll efter jobbet, ta en smutt och i tanken gratulera Henri. Sedan kommer jag att svepa resten av innehållet och gratulera mig själv på min trettionionde födelsedag. Efter det ska jag ge mig ut och gatufota – såklart.

Här kan ni förresten se en fransk dokumentär om HCB från 2001. Den gick på SVT för några år sedan och är något av det bättre i filmväg som man kan hitta på nätet om denna ikon. Dokumentären är cirka 30 minuter lång och textad på engelska. 

Dela:

Hur ska jag gestalta mitt gatufotoprojekt?

Ni som kollar in min blogg ibland vet att jag håller på med ett fotoprojekt just nu. Arbetsnamnet är ”På gatan i Karlskrona” och tanken är att det ska bli en utställning i första hand men också en bok i förlängningen. Ja, det är i alla fall vad jag siktar på.

Just nu funderar jag en del på hur jag ska gestalta det hela. Alltså vilka bilder som ska vara med i utställningen och boken. Själva grunden bygger som ni vet på gatufoto, men som det ser ut nu tar jag även uppställda porträtt och inte minst detaljer och miljöbilder helt utan människor.  

Min ursprungliga tanke har varit att blanda dessa till en berättelse om Karlskrona. Genom bilderna ska man få en känsla av det vardagliga livet på gatan, människorna som befolkar eller besöker staden och de urbana miljöerna som karaktäriserar just Karlskrona.

Men frågan är om det håller ihop ur ett narrativt perspektiv? Funkar mitt tänk, helt enkelt. I så fall behöver jag nog utveckla vissa bitar i berättelsen som handlar om miljöskildringarna och porträtten.  Och funkar det inte blir jag tvungen att skala bort en hel del motiv och fokusera på kärnan i projektet.

I det här blogginlägget har jag gjort ett litet försök att visa ungefär hur jag menar med några nya och några gamla bilder som exempel. Det är ett ganska snabbt och inte särskillt genomarbetat försök att gestalta mina tankar kring detta. Så betrakta det framförallt som en skiss – en ofärdig idé. 

En annan sak som jag klurar på är hur många av mina bilder jag ska visa i förväg till exempel här på fotosidan och andra ställen. Det finns ju en risk att de som kan tänkas vara intresserade känner att de redan har sett allt när jag väl är färdig.

Dessutom - om det finns för många bilder ute på nätet när projektet blir verklighet finns kanske risken att man tar död på nyfikenheten hos sin potentiella publik. Tja, det är mycket att tänka på när man gör en sådan här sak för första gången. 

Dela:

Den missade bilden leder alltid till grubbel

När jag gick en runda på stan idag fick jag syn på det som ni kan se på bilden här ovanför. Det vill säga en tjej som lekte med en jättestor basketboll mitt på gatan. Något som knappast kan anses tillhöra vanligheterna i stadsbilden.   

Självklart försökte jag därför sätta en bra bild. Men tyvärr lyckades jag inte prestera något vidare. Jag hann helt enkelt inte ställa skärpan och exponeringen ordentligt och ännu mindre hitta en bra vinkel. Uppe på det blev jag avslöjad nästan direkt och därefter var såklart mina chanser borta. 

I sådana situationer brukar jag alltid grubbla efteråt över vad jag gjorde rätt och vad jag gjorde fel. Jag går igenom händelsen i huvudet och försöker komma på metoder för lyckas bättre nästa gång. 

Detta får väl ses som en del av utvecklingsprocessen och ett sätt att lära sig av sina misstag. Och faktum är ju att gatufoto ofta handlar mer om att misslyckas än om att lyckas. 

Nåväl, här kommer en bonusbild också. Båda bilderna är för övrigt tagna med T-MAX 400 framkallad i XTOL. Min absoluta favoritkombination just nu. 

Hur går det då med mina planer att skaffa en ny mätsökare, kanske någon undrar. Jodå, jag har faktiskt beställt en kamera och två gluggar idag. Men jag tänker inte avslöja ännu vad det blev. Det kommer ett blogginlägg sedan när grejerna har anlänt.

Vad jag kan säga är att det handlar om en kamera från början av sextiotalet och två objektiv. Ett på trettiofem och ett på femtio. Båda gluggarna är av ryskt ursprung. :-)  

Dela: