SE BILDEN: Herr Klant har framkallat - igen

Så har det då hänt ännu en gång. Jag har sabbat en rulle i framkallningen. Visserligen har jag bara fördärvat fyra rullar på drygt två år så det är tack och lov sällsynt. Men när det väl sker blir man ju bara så jävla trött på sig själv. 

Den här gången lyckades jag som vanligt med något helt nytt (för det sker nämligen alltid på olika sätt varje gång) - jag framkallade rullen två gånger. Ja, ni läste rätt. Jag soppade rullen och när jag sedan skulle hälla i fixet tog jag fel flaska och hällde på framkallare igen. Suck!

Bilderna i det här inlägget är från de enda två negativen som det över huvud taget var möjligt att få fram något ifrån. De flesta rutorna var nämligen så tjocka att skannern inte orkade jobba sig igenom emulsionen ordentligt. Så illa var det alltså. 

Nåväl, det var bara i runda slängar åtta timmars flanerande och fotograferande på stan som gick åt fanders. Nu åker i alla fall negativen i soporna för jag vill verkligen inte bli påmind om eländet. Samtidigt är det upp på hästen igen som gäller. Därför blir det några timmars gatufotande i morgon också bara för detta. 

Förresten så har jag börjat jobba med trettiofemman nu. Planen är att gå närmre och få intimare bilder. Ett annat mål är också att få med många människor i bilderna. Jag har nämligen upptäckt att i de flesta av mina foton är det bara en till tre personer. Det var en lite märklig och småjobbig insikt som jag nu alltså tänker försöka gör något åt. 

SE BILDEN: Det som är bra är det som blir av

Ett av de största hindren i våra liv är oförmågan att få vettiga saker gjorda. Detta är något som mängder med filosofiskt lagda personer har konstaterat i tusentals år. Inte sällan finns både idérikedomen och engagemanget, men energin läggs allt för ofta på fel saker.

För min egen del har jag konstaterat att jag bland annat lägger ganska mycket tid på att surfa runt på nätet. Det vill säga facebooka, blogga, sitta och kolla på Flickr, Fotosidan och så vidare. Självklart är det inget fel med att göra det som avkoppling ibland, men det är så otroligt lätt att timmarna rinner iväg på ett smått obehagligt sätt.

Samtidigt har jag ett fotografiskt projekt på gång som det vore kanon att få klart inom ett halvår. Jag har också idéer om att delta i portfoliovisningar, hitta seriösa utställningsmöjligheter och så vidare. Därför känner jag helt enkelt att det nu är dags för mig att börja göra saker – på riktigt. It’s time to get real!

Min strategi är att tona ner mig själv på nätet framöver och lägga krutet på sådant som verkligen betyder något. För en sak är säker; det är inte på webben the real stuff happens. Om saker ska hända i verkligheten måste du nämligen gå ut och göra saker i den riktiga verkligheten.

Jag har också bestämt mig för att fortsättningsvis inte visa så många bilder från mitt projekt som jag har gjort tidigare. Om boken och utställningen ska bli intressant kan jag inte pumpa ut alla användbara foton i förväg på nätet. Så framöver kommer jag inte att visa de bästa bilderna mer än undantagsvis.

Det känns väldigt rätt att ta det här steget just nu. Jag känner mig taggad att fokusera till 100 procent på det sista som måste göras. Att i det här läget koppla bort alla meningslösa störningsmoment är faktiskt det enda vettiga. 

SE BILDEN: Konsten att lära av konsten

I veckan var jag på Fotografiska och spanade in Henri Cartier-Bresson. Jag tänker inte recensera utställningen för det har andra redan gjort så bra. Det enda jag kan säga är att det kanske var väl många bilder att ta in på en och samma gång, vilket i och för sig inte behöver vara negativt. Snarare är det en utställning att återkomma till.

Det jag istället tänkte skriva om är detta med hur vi fotografer har en hel del att lära av den klassiska konsten. Inte minst HCB är ju känd för att han som ung gick i konstskola. Något som också syns tydligt i hans bilder hur de är uppbyggda, hur han jobbade med linjer, kontraster och så vidare.

Detta betyder inte att Bressons sätt är det enda rätta eller att man inte kan hitta andra vägar till bra bilder. Men det finns ändå skäl till varför det existerar ett antal förhållningssätt inom konsten som funnits ända sedan människan började karva ner grottmålningar och som fortfarande lärs ut på konstutbildningar idag. De funkar!

På utställningen fanns ett antal bilder på Henri Cartier-Bresson själv som var kul att se.

Varför de fungerar beror i allra högsta grad på hur våra hjärnor är uppbyggda. Precis som när det kommer till smaker finns det sådant vi instinktivt reagerar på när utsätts för det. Visuella element som underlättar för våra medvetanden att läsa av och tolka det våra ögon tar in. Sedan finns det såklart skillnader som beror på kultur och så vidare.

Att lära sig åtminstone de mest grundläggande byggstenarna tror jag de allra flesta fotografer skulle tjäna väldigt mycket på. Samtidigt märker jag att det finns en rädsla inför detta. En rädsla för att bli allt för stel, fyrkantig, gammalmodig, och så vidare. Personligen tror jag att den rädslan är helt obefogad. 

SE BILDEN: Min gatufotoguide - nu även på engelska

För lite drygt ett år sedan la jag ut min guide om gatufoto här på Fotosidan. Nu har jag knåpat ihop en engelsk version av guiden som är en 16 sidig PDF med tips och råd kring hur det är att vara en gatufotograf i en småstad. 

Jag vill verkligen tacka Fotosidanmedlemmen Måns Hagberg som kontaktade mig förra året och snällt nog erbjöd sig att göra översättningen. Utan den insatsen hade det med största sannolikhet inte blivit av. Så jag är enormt glad över Måns hjälpande och mycket professionella hand i sammanhanget. Som sagt, stort tack Måns. 

Om ni gillar guiden får ni självklart gärna sprida den vidare. Den är helt fri att dela och att använda för privat bruk. 

Här kan du läsa "Street Photography in a small town - a guide of sorts". 

SE BILDEN: Går det att blanda analogt och digitalt?

När jag började mitt gatuplåtande visste jag inte säkert om jag skulle köra analogt eller digitalt. Eftersom tekniken i allra högsta grad påverkar slutresultatet insåg jag att det förmodligen var en dålig idé att blanda. Risken fanns att bilderna sedan inte skulle passa ihop på grund av tekniska aspekter, tänkte jag.

Jag valde som en del av er vet den analoga vägen vilket jag nu i efterhand känner var helt rätt. Just därför har jag passat mig för att fotografera digitalt under tiden eftersom det skulle kännas retfullt om jag satte ett gäng allt för bra bilder som sedan ändå inte skulle funka i mitt projekt.

Men efter att ha låtit Leican få vila ett tag nu funderar jag på om det kan ha varit ett överdrivet beslut. Ta exempelvis en titt på bilderna i det här inlägget. Alla är fotograferade digitalt och sedan konverterade till svartvitt på enklast tänkbara sätt genom funktionen "blanda kanaler" i Photoshop.

Om jag verkligen hade ansträngt mig på allvar, lagt på korn och så vidare hade kanske inte skillnaden märkts över huvud taget. Men hade det räckt för att få bilderna att funka ihop med det jag gjort analogt? Jag vet ärligt talat inte. För kanske är det även uttrycket som skiljer.

Oavsett vad tänker jag fotografera digitalt parallellt med mitt analoga plåtande framöver. Men enbart ibland för inspirationen och det höga nöjets skull. Fokus ska helt klart ligga på det analoga så mitt projekt blir klart till hösten. I nuläget vet jag nämligen inte om jag vågar riskera alltsamman genom att byta teknik.