SE BILDEN: Solsemester - livet i koncentrat

Första kvällen satt jag på balkongen och betraktade grannarna. Mitt emot bodde ett medelålders par. Mannen var lång, mörk och hade en stor mustasch. Kvinnan var blek och pratade mycket. Efter några dagar började de kännas bekanta för mig. 

Men så en kväll hade en ung man och en ung kvinna tagit deras plats. Det kändes lustigt nog ovant med två nya ansikten. Trots att jag inte hade växlat ett enda ord med de tidigare grannarna hade en vana skapats i mitt huvud under bara några få dagar. En vana som sa att det var deras rum, deras balkong. 

Medan det unga paret dukade upp till middag kom tanken. Att bo på semesterhotell under en vecka eller två är som livet i koncentrerad form. Du anländer, du är där, du försvinner. Efteråt tar andra snabbt din plats och efter ett kort tag är du bortglömd. Så, det gäller att passa på - att göra det allra bästa av din tid.

Ja, det är sådant här man kan reflektera över under en lat solsemester vid Medelhavet. 

SE BILDEN: Om gatufoto och mitt Orten-projekt i snigelfart

I senaste numret av Fotosidan Magasin intervjuas Magnus Fröderberg och jag om gatufoto. Vi fick också äran att bedöma ett antal inskickade bilder från Fotosidans medlemmar. Det var roligt att snacka om gatufoto och kul att se bilderna. Jag tycker också att reportern Peter Wiklund lyckades sila fram det bästa ur våra långa och kanske inte helt stringenta resonemang. Imponerande. 

Även om gatufoto är det jag brinner allra mest för, så tycker jag också det är riktigt kul med dokumentärfoto och porträtt. För att få utlopp för detta håller jag bland annat på med ett projekt om förorten Akalla, där jag bor (vilket trogna läsare redan känner till). Det är visserligen ett projekt som går i snigelfart, det får jag medge. Men, förhoppningsvis kan det över tid bli något intressant av det hela (här kan ni se hur långt jag har kommit).

När jag arbetar med projektet jobbar jag på ett liknande sätt som när jag gatufotograferar. Det vill säga genom att ta långa promenader med kameran skjutklar i handen. Det som skiljer sig åt är att jag mycket oftare frågar om lov. Plus att jag även arrangerar uppställda porträtt.  

I den här bloggposten kan ni se ett par bilder som jag knäppte nu i helgen. Under en promenad stötte jag nämligen på ett gäng mongoliska brottare som övade inför den mongoliska nationaldagen om ett par veckor. Då är det tydligen tradition att hålla brottningstvävlingar, fick jag veta.  

Det är sådant här som är så jäkla kul med den här typen av projekt. Du får en chans att prata med folk, lära dig något nytt. Fast jag ska inte sticka under stol med att det också är det svåraste. För det är inte alltid helt lätt att närma sig främmande människor på det här sättet. Ganska ofta får jag nämligen ett nej som svar. 

Samtidigt, om det är för enkelt blir det sällan bra (kan jag tycka). Då är det lätt att man slarvar och inte tar fotograferandet på lika stort allvar. Så ett visst motstånd och lite nervositet kan rent av vara en fördel i sammanhanget. Då skärper i alla fall jag till mig. 

Nördfakta: Bilderna är tagna med Fujifilm X-T4 och Fujinon 18mm/f 1,4.  En utmärkt snabb och träffsäker kombo för den här sortens motiv. Dessutom har gluggen skön bokeh.

SE BILDEN: Skulle plåta boxarna - fick hjärnsläpp

Trots att foto är ett av mina stora intressen så upptar det bara en väldigt liten del av mitt liv. I alla fall när det kommer till hur mycket tid jag lägger ner på att just fotografera. Jag räknar alltså inte med den tid som jag ägnar åt att förkovra mig i foto på olika sätt. Utan bara stunderna när jag verkligen går omkring och knäpper med min kamera, eller arbetar med mina bilder. 

Detta skapar ibland problem. För precis som med allting annat som du inte håller på med frekvent så är det alldeles för lätt att glömma bort saker mellan gångerna. Något som jag tycker är extra lätt med dagens digitalkameror som har tusenmiljoner olika inställningar, vilket innebär lika många möjligheter att glömma bort och göra fel.  

Exakt detta inträffade när jag skulle ta de här bilderna som ingår i mitt projekt om Akalla. Jag såg de båda männen stå och motionsboxa på utegymmet när jag gick förbi och kunde inte motstå att fråga om jag fick klämma av några exponeringar, vilket jag vänligt nog fick. Men, direkt uppstod strul. Jag kunde fan inte minnas en viss inställning för den elektroniska sökaren i kombination med blixt och kamera i helmanuellt läge, vilket innebar att det inte gick att se något i sökaren.  

Jag kände mig såklart som den klant som jag var, men framförallt så fylldes jag av den frustrerande känslan att jag kunde ha gjort bättre ifrån mig. Att mitt schabblande med kameran innebar att jag missade de där bilderna som verkligen kunde ha höjt sig över mängden. Den där nivån som du bara når när du har full kontroll. Och det är en känsla som jag verkligen inte gillar. 

Hursomhelst, här kommer ett filmtips. För den som gillar genomgångar och analyser av fotoböcker kan jag rekommendera YouTube-kanalen CAMERA.

SE BILDEN: Din personlighet är viktigare än din kamera

Att prata om kameror är enkelt. En kamera är ett fysiskt objekt som går att mäta, väga och definiera utifrån form och funktion. Samma sak med tekniken. Den är specificerad och jämförbar. Olika värden kan ställas mot varandra. Elva bilder i sekunden är färre än 20 bilder i sekunden. 

Det är också enkelt att lära sig att fotografera. Att skaffa sig kunskap om hur komposition och ljus påverkar bilden är knappast hjärnkirurgi. Inte heller hur slutartid, bländare, ISO och blixt fungerar. Sådant kan du lära dig på några veckor om du är tillräckligt intresserad. 

Enkelt är det däremot inte att bli en skicklig fotograf, för det handlar om något helt annat. Det har framförallt med din personlighet att göra. Och då menar jag nödvändigtvis inte det som vissa kallar för talang. Att ha en medfödd förmåga är visserligen en fördel, men inte nödvändigt för att lyckas.

Hög motivation, skulle jag säga är en avgörande faktor hos duktiga fotografer. Det gör att du lägger ner tillräckligt med tid på ditt bildskapande. Även när det tar emot och går trögt. Den som är tillräckligt motiverad känner också skaparlust och engagemang.  

Nyfikenhet, är nästa sak som jag anser är otroligt viktigt i sammanhanget. Det är nyfikenheten som får dig att ge dig ut med din kamera för att upptäcka världen. Nyfikenheten kan handla om att söka nya motiv, men också om att lära sig ny teknik, testa nya bildlösningar och så vidare. 

Skickliga fotografer är i regel också kommunikativa och sociala. De har en förmåga att förmedla vad de gör och är duktiga på att interagera med andra människor. Lyhördhet är även det ett typiskt drag. Kritik är något som de drar nytta av för att utvecklas och bli bättre. 

Här är ett exempel på en fotograf som jag tycker uppfyller allt detta. Och även om det är en reklamfilm för Fujifilms senaste kamera så är den klart sevärd. 

Bilderna i inlägget har inget med texten att göra, utan är bara några gatufoton från året som har gått. 

SE BILDEN: Gatufotot begränsar mig

Jag har inställningen att begränsningar kan vara väldigt bra för oss fotografer. Att de kan gynna kreativiteten, liksom hjälpa oss att hitta en riktning och ett tydligt uttryck i vårt bildskapande. Men i det här blogginlägget kommer jag på sätt och vis att säga emot mig själv.

För när det gäller detta med gatufoto så känner jag mig ibland begränsad på ett dåligt sätt. Att jag helt enkelt utesluter delar av mitt personliga uttryckssätt när jag går in i gatufototänket. Men också att jag väljer bort hela motivområden som inte riktigt passar in i genren. 

Ibland går därför tankarna om att istället börja köra mer dokumentärfoto. Eller typ reportagefoto. Möjligen skulle det kunna leda till bilder på en annan nivå. Jag vet såklart inte helt säkert, men det borde rimligen bli så.

Enda oron är väl att det intressanta skulle försvinna då. För det dräller ju av dokumentärfoto där ute. Det utmanande vore därför förmodligen att kombinera gatufotografins ögonblickssökande med dokumentärfotografins berättarskap - då kanske det skulle kunna bli riktigt bra.