Viktigt är väl viktigt, eller är det egentligen av vikt?

Det var en gång en man som uppfann fotografin. Ett och ett halvt sekel senare pratade en massa människor om allt som var så viktigt med detta. Fast är det egentligen inte så att allt det där som är så viktigt bara är något vi själva har hittat på? Eller?

Ja, så brukar jag tänka i mina mest cyniska stunder. För om det är något vi människor är väldigt bra på så är det att göra saker så himla viktiga. Det kan vara den där överambitiösa kollegan på jobbet som tycker det är viktigt att ett speciellt dokument kommer till – annars är det katastrof. Om några år kommer den personen att ligga och ruttna i sin grav. Vad är vikigt då?

Samma sak med foto. Det om något kan vara extremt vikigt. Ett faktum varje fotograf måste känna och förstå ända in i märgen. Men hur har människan klarat sig i UTAN fotografi i 125 000 år? Det kan man verkligen undra. Fast det verkar ha gått alldeles utmärkt. Faktiskt!

Nåväl, nåväl. I det här blogginlägget kan ni se ett par bilder från min senaste rulle. De är såklart extremt viktiga. Helt avgörande för mänskligheten…

Jag slänger med ett par arty farty-bilder också när jag ändå är i gång. Det var länge sedan nu. Man kan säga att det är växttema.

Hur blir man en modern och nyskapande fotograf?

Vi som kallar oss fotografer hamnar ofta i upprepningarnas ekorrhjul. Vi upprepar oss själva och vi upprepar det andra har gjort. Likt härmapor tar vi samma bilder om och om igen. Inget är egentligen särskilt märkligt med det. Det allra mesta som görs inom kreativa och konstärliga områden är trots allt upprepningar. Även stor konst.

Men – om något ska utvecklas och bli bättre måste ändå någon tillslut bryta ny mark, utmana det invanda och visa nya vägar. Ja, så säger vi ofta. Problemet är väl bara att komma på hur det ska gå till. För lätt är det sannerligen inte.

Jag har funderat en del på detta den senaste tiden efter att ha stött på några diskussioner här på fotosidan som främst har handlat om gatufoto. Det är för mycket nostalgi och HCB-komplex, menar några. Är det inte dags att bli lite moderna och komma med något nytt snart, undrar de? Jo, kanske det!

Ur ett sådant perspektiv är jag själv traditionalist och mina bilder kan nog betraktas som ganska klassiska till sin karaktär. Jag använder inte bara analoga mätsökarkameror från 60- och 70-talet, jag kör med svartvit film också. Som sagt. Mer traditionellt än så kan det knappast bli.

Den något delikata frågan som uppstår blir då; hur tar jag moderna och nyskapande bilder? Som ni själva förstår är den inte helt enkel att svara på. Men jag tänker försöka och för att göra det har jag satt tre rubriker på vad som påverkar hur vi uppfattar en bild. Den första rubriken är tekniken, den andra innehållet och den tredje gestaltandet. 

Tekniken handlar främst om vilka kameror vi använder, men också allt det där andra runtikring. Tekniken påverkar i allra högsta grad slutresultatet. När det gäller gatufoto så kan man till och med säga att den moderna varianten uppkom ur ett tekniksprång när filmen blev snabbare och kamerorna mindre. Något som gjorde att det helt plötsligt gick att ta snapshot av människor på gatan.

Innehållet är en viktig faktor för oss fotografer. Genom att vända kameran mot moderna företeelser kan vi ju helt klart signalera att vi själva är moderna. Men det räcker inte. För en bild på exempelvis en katt kan se både modern och gammal ut, även om innehållet är detsamma. 

Då kommer vi till det kanske mest spännande, nämligen gestaltandet. För det är här fotografens fantasi och kreativa ådra gör sitt största avtryck. Gestaltandet är en kombination av vilken teknik och vilket innehåll som väljs, tillsammans med hur man rent bildmässigt väljer att tolka och komponera motivet.

Som detta nu inte var krångligt nog finns ytterligare en viktig faktor att beakta. Och det är att bilder är ett slags språk. En kommunikation som precis som all annan mänsklig interaktion lyder under vissa regler för att vi ska kunna förstå och ta till oss budskapet. Därför går det inte att ignorera saker som exempelvis geometri och mönster, för då kommer ingen att kunna läsa våra bilder.

Men, hur ska man då kombinera dessa variabler för att bli en modern och nyskapande fotograf? Ja, det är här det börjar bli svårt på riktigt. Men förmodligen handlar det om kombinationen. Det vill säga hur du som fotograf kombinerar teknik, innehåll och gestaltning.  Det gäller helt enkelt att lyckas sätta en unik och egen prägel på sina bilder. Alltså likt en kock som uppfinner en ny maträtt mixa ingredienserna på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Det är en enkel sak att skriva, men långt ifrån en enkel sak att lyckas med. Slutligen kan man också göra följande reflektioner: Är det per automatik något bra att vara modern och nyskapande? Leder det alltid till bättre resultat? Och måste alla vara nyskapande, eller räcker det med att förvalta och utveckla en god bildtradition?

P.S. Jag kom nyss på en fjärde rubrik som också påverkar hur vi uppfattar en bild. Det är presenterandet, hur bilden visas upp.

Lowlands, Helen Levitt, Fotografiska och suget efter att ställa ut

Förstår någon vad vi fotonördar håller på med?

Alla som på allvar fördjupar sig i ett ämne hamnar förr eller senare vid en punkt där de blir mer eller mindre obegripliga för omgivningen. Det upptäckte jag ganska snabbt när jag började fotografera i tonåren. Ju mer jag utvecklades, ju mindre förstod "vanliga människor" vad jag höll på med.

Detta faktum har återgen gjort sig påmint de senaste dagarna när jag i olika sammanhang har visat upp mina bilder. Det började med att jag visade min bok från Paris för mina stackars arma föräldrar. De såg ut som två fågelholkar. I deras ögon var det förmodligen en ganska dålig bok.

Samma reaktioner har jag fått från några vänner när det gäller mina gatufotobilder. De förstår helt enkelt inte vad jag vill säga med bilderna som enligt dom bara är människor på stan som gör helt vanliga saker. Det är väl inget att fotografera, tycker vännerna.

Fenomenet är förvisso högst normalt och inget konstigt i sig. Ju mer du lär dig om en specifik sak och ju duktigare du blir, desto mer uppskattar du värden som andra inte förstår. Fråga vilken vinkännare eller konstvetare som helst om den saken.

Men, det är ändå en tankeställare på något sätt. Hur obegriplig och insnöad kan man bli innan man börjar förlora på det? Och är det ens möjligt att undvika den här processen? Eller är det en ostoppbar utveckling hos en själv som inte går att vända? Och vill man förresten att den ska vända?

Jag har inga svar. Så här kommer istället en bunt bilder av det lite mer abstrakta slaget. Den typen av bilder som mina föräldrar över huvud taget inte ser något värde i. 

Var tog helbilden vägen?

Den senaste tiden har jag suttit och läst i några fotoböcker. Det är alltid lika avkopplande och lärorikt. Bland annat har jag plöjt igenom boken om den svenska fotogruppen Tio fotografer. Sveriges svar på Magnum.

Tio fotograferna var främst aktiva mellan 1950- och 1980-talet. Den period som ju på många sätt var en guldålder för fotojournalistiken och bildberättandet. Mycket av det man ser från den här tiden är helt oöverträffat ännu idag – anser jag personligen.

Framförallt är det en sak som jag tycker saknas hos många av vår tids fotografer. Till och med hos väldigt duktiga fotografer som jobbar på några av våra främsta och finaste tidningar som i övrigt har hög standard på bildjournalistiken.

Det jag syftar på är det klassiska reportageupplägget med hel-, halv-, och närbilder. Det vill säga en genomarbetat fotojournalistisk berättelse som ger betraktaren en heltäckande känsla av det som fotografen vill förmedla.

Om det är något som dagens fotografer är extra dåliga på i detta sammanhang så är det enligt min mening just helbilden. Jag tycker ofta att det är en kombination av halv- och närbilder som dominerar. Ibland önskar man att fotografen hade backat några steg och visat helheten. 

Men inte bara det! Bildberättandet får inte sällan falla tillbaka till förmån för tekniken och estetiken. Det är extremt korta skärpedjup, konstnärliga bildlösningar och foto för fotots skull. Ärlig talat saknar jag det raka och genomtänkta berättandet. Direktheten. Och som sagt; helbilderna.

Foto: Sten Didrik Bellander. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Tore Johnsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Leif Engberg, DN. Ur boken Centennium.

Foto: René Burri. Ur boken In Our Time, Magnum.

Foto: Pål-Nils Nilsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.