SE BILDEN: Att släppa det stela och våga gå på känslan

Mer eller mindre alla fotografer har en egen stil, oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Hos en del är den väldigt utpräglad och lätt att känna igen. Framförallt hos rutinerade fotografer. Hos andra är den mera subtil och inte alltid så framträdande, men den finns där.

Min fotografiska stil bygger en hel del på enkelhet och tydliga kompositioner. Jag använder gärna gyllene snittet, tredjedelsregeln, diagonaler och liknande. Det gör bilderna direkta och lättlästa, tycker jag själv. Men det kan också bli alltför stelt, förutsägbart och tråkigt.

Detta är något som jag brottas med emellanåt. Alltså att släppa det kompositionsmässiga tvånget, att våga gå mera på känsla och innehåll och inte alltid vara så övertydlig när det kommer till kompositionen.

En fotograf som jag tycker är bra på detta är Micke Berg. Hans bilder bygger i mitt tycke ganska ofta på känsla. Bilderna kan ibland nästan upplevas som att de saknar komposition, men så är inte fallet. Kompositionen finns där fast invävd på ett nästan omärkbart sätt. Lite i bakgrunden för att hålla ihop bilden, liksom.

Det skulle kunna beskriva som två olika skolor inom fotografin. Alltså att bygga sina bilder främst på känsla eller främst på komposition. Eller också beror det rent av på hur man är som människa. En del kanske går mer på känsla, medan andra mer på rationalitet. Vad vet jag?

Tänkte i alla fall att jag ska försöka gå mera på känsla framöver. Använda magen som kompass och anstränga mig för att inte fastna för mycket inom kompositionens stela ramar. Jag får se hur det går. Om det blir bättre eller sämre har jag inte en aning om.

SE BILDEN: Gatufoton som inte riktigt känns som gatufoton

Bilden här ovanför har kommit till enligt konstens alla regler. Ändå känns det inte som ett typiskt gatufoto, tycker jag. Frågan är vad det beror på? Kanske för att bilden verkar lite för genomarbetad på något sätt.

Jag har ett antal bilder av det här slaget i mitt arkiv. De har något över sig som gör att jag undviker att visa dom i samband med mina övriga gatufoton även om jag i grunden kan tycka att de är bra. Men de hör liksom inte hemma där.

Det får mig att fundera över detta med gatufoton. Förmodligen måste de nog signalera ett visst mått av slump och tillfälligheter för att funka. Bilder som ser för genomarbetade ut faller utanför mallen, helt enkelt. Sedan spelar det ingen roll att de kommit till som det sig bör.

För tydlighetens skull syftar jag nu alltså på klassiskt gatufoto som handlar om att dokumentera okända människor och händelser i det offentliga rummet.

För övrigt ska jag upp till Stockholm några dagar i nästa vecka. Då tänker jag såklart spana in Henri Cartier-Bressons utställning på Fotografiska. Det ska bli riktigt kul att fingranska hans bilder. Jag kan lugnt säga att jag ser fram emot saken.