Alanya del 3: Borgen och Röda Tornet

Borgen på klippan byggdes redan under 1200-talet. Den ligger 250 meter över havet och muren är 7 km lång. Det ska ha varit hela 150 vakttorn, men jag vet inte hur många som finns kvar. Vägen upp slingrar sig 5 km. Taxi rekommenderas, i alla fall ena vägen.

Från toppen ser man delar av muren, nästan hela Alanya och Taurusbergen i bakgrunden.

Rester av ett av de många vakttornen.

Alanyas västra strand och några av de många träfartygen. Härifrån syntes inte så mycket av den vanprydande dödskalleutsmyckningen.

En liten egenhet jag har som fotograf är att jag har mani på att fotografera fotografer. Här fanns mängder av såna motiv!

Taxin stannade till halvvägs ner för fotografering. Röda Tornet till höger.

Röda Tornet måste givetvis också besökas. Det stod färdigt 1226, men jag tycker att man kan se att det har byggts på eller reparerats i flera omgångar.

Här tycker jag att det ser ut som tre olika generationers bygge.

Inne i Röda Tornet. Här fanns det fängelsehålor förr.

Det här tycker jag blev ett fint foto.

Man kunde gå långa sträckor i såna här gamla gångar. Troligen ända upp på klippan, men jag gick bara en bit.

Det var fin utsikt mot hamnen med alla träfartygen från Röda Tornet.

Lite äldre bebyggelse.

Några obebodda ruckel fanns också.

Det här rucklet ser lite bebott ut.

Här pågår nog skvaller om grannarna.

Uppifrån tornet syntes den här smala lilla stranden. Här var det nog bara ortsborna själva som badade.

Nere vid den lilla stranden tog jag det här härliga fotot på en badande kvinna och hennes barn (eller barnbarn).

< Alanya del 2 *** Alanya del 4 >

Alanya del 1: Vilket skitställe det hade blivit

Jag var i Alanya våren 2006 med ett större sällskap och vi hade jättetrevligt i den fina staden. Hösten 2013 var jag där igen. Själva staden och stranden var sig lik, men inställningen och attityden hos folket hade förändrats till det sämre. Mycket sämre!

De försäljare som tidigare var lite jobbiga var nu extremt påstridiga. Att titta på något man var intresserad av i en butik gick nästan inte eftersom försäljaren oftast envisades med att vilja sälja något annat som det antagligen var bättre förtjänst på. De gånger jag köpte något kändes det alltid som om jag hade åkt på en blåsning (vilket jag antagligen hade). Utflykter och evenemang som jag hade fått pris på var plötsligt dyrare när det var dags att betala.

I bazaaren, som förr i alla fall kunde ha något man ville ha, såldes nu i stort sett bara skräp med väldigt liten variation. Hade man sett 5 butiker hade man sett hela bazaarens sortiment.

Den här paraplytäckta bazaargatan var i alla fall lite kul.

Såna här fattigmans-segway var säkert kul att köra men livsfarliga för omgivningen. Nästan ljudlöst for de fram på trottoarerna i fyra gånger fotgängarnas hastighet. Olyckor var nog inte ovanliga.

Mitt hotell låg en kilometer från stranden och turistcentrum. Där var det en helt annan attityd och mycket trevligare stämning.

Utsikten från hotellet var inget att hurra för, men jag hade en fin balkong att sitta på och läsa.

Den lilla butiken precis vid hotellet drevs av ett trevligt par som hälsade mig och inte min plånbok välkommen. Turister och bofasta handlade till samma priser och alla blev lika väl mottagna.

Som alltid när jag är utrikes besökte jag en frisör. Jag valde givetvis en utanför turistområdena.

Alla restaurangerna vid hamnen och stranden hade ungefär samma meny. Pizza, pasta, några kött- och fiskrätter och turistanpassad kebab. Mat som kändes genuint turkisk lyckades jag inte hitta någonstans. Det fanns nog antagligen, men kan man inte turkiska så var det inte lätt att hitta rätt.

De tidigare så mysiga träfartygen hade försetts med jättelika dödskallar och andra pirattillbehör och liknade mest av allt förvuxna leksaksbåtar för små barn. De spelade musik på näst intill outhärdlig nivå ute till sjöss och skrämde bort allt djurliv. Troligen både över och under ytan.

Nej men fy fan!

Har svårt att föreställa mig att man kan fördärva ett fartyg värre än så här. Töntar!

Inte ens de hästdragna vagnarna hade sluppit äcklig discobelysning.

Den glada pippins ägare tog fotot med min kamera. Han hörde till den sällsynta trevliga typen av försäljare, så han fick gärna ta en liten slant för det.

Mimosa Hamam, som var bra 2006, hade nu blivit en opersonlig människotvättfabrik. Jag blev tvättad ungefär som man tvättar en jeep efter en dags körning i lervälling och massagen bestod av vridningar och bankningar som när man försöker få ett par jeans torra. Hela hamambesöket var en riktigt obehaglig upplevelse och det var det i särklass sämsta hamam jag någonsin har besökt. Jag har besökt många, så jag vet vad jag talar om. Läs om hamam i ett av mina tidigare inlägg, Hamam, turkiskt bad, turkisk ångbastu.

Det här var ett ganska bra ställe. Här satt jag ofta och fotograferade folk och drack kaffe.

Goda mackor hade de också.

Det kommer mer om Alanyabesöket, men jag lägger inte upp det dag-för-dag som jag har gjort med andra resor, utan det blir olika temadelar.

Alanya del 2 >

Nakterhus

Nakterhus heter en sån här vacker sak av mässing. Just det här sitter på M/S Gustaf Wasa i Siljan. Liknande har funnits på de flesta gamla ångbåtar.
Inne i nakterhuset satt förr fartygets viktigaste navigationsinstrument, magnetkompassen. Mässing är omagnetiskt och påverkar inte vart visaren pekar. Originalkompassen här var indelad i streck och inte i grader som nyare kompasser. På sidorna sitter fotogenlampor som belyste kompassen i mörker.
Egentligen ska nakterhuset sitta på ett trästativ, och på sidorna ska det vara stor järnklot som kan flyttas för att kompensera för fartygets egen magnetism.

Undertecknad vid nakterhuset.

Savarona - ett av världens vackraste fartyg

2009 fick jag möjlighet att ta några foton på detta fantastiska fartyg under en båttur på Bosporen. Jag anser att det är ett av de vackraste fartyg som finns kvar idag. Enda konkurrenten som jag känner till är danska kungahusets lilla fartyg Dannebrogen.

Text från Wikipedia
MV Savarona är en statlig motoryacht. Då hon färdigställdes 1931 var hon den största i världen, och med sina 124 meter är hon ännu en av de längsta motoryachterna. Hon ägs av republiken Turkiet och har sedan 1989 hyrts av turkiske affärsmannen Kahraman Sadıkoğlu från den turkiska staten.

Fartyget designades av Gibbs & Cox och byggdes av Blohm + Voss i Hamburg, Tyskland. Yachten kostade omkring fyra miljoner dollar (57 miljoner dollar utifrån dollarvärdet 2010)

Savarona har givetvis en egen hemsida. Titta in där och beundra den fina inredningen.

Man kunde ju önska dagens IT-miljardärer hade lika god smak när de beställde sina yachter. Men, nej, så är det inte.

Kapprodd

Tidigare idag var det kapprodd mellan kyrkbåtar i Leksand. En sån tävling har man haft varje år ända sen 1936. Mitt i alltihopa skulle vi avgå med M/S Gustaf Wasa för en lunchkryssning på Siljan.

Här kommer första heatet nerför älven.

Här har de ett par hundra meter kvar till målet. Ett ganska jämnt heat, tydligen.

Även om det inte är lika populärt som förr att titta på kyrkbåtsrodd hade mycket folk samlats i det fina vädret.

En del tittade från bron.

Här var det en lucka i tävlandet så vi skulle kunna lämna kajen med M/S Gustaf Wasa och gå upp för älven.

Vid starten låg de här smäckra båtarna och väntade. Ser inte riktigt ut som kyrkbåtar...

Vem som vann har jag ingen aning om. När vi kom tillbaka från kryssningen var tävlingen över och publiken höll på att skingras.

Kyrkbåtarna var en gång i tiden ett viktigt transportfordon. I mitten av 1800-talet började ångbåtstrafiken komma igång på sjön, och då var kyrkbåtarna inte längre lika viktiga. Sen kom både järnvägar och landsvägar. Numera används kyrkbåtarna i stort sett för två ändamål: Kapprodd och för att ro brudpar nerför älven.