Den enes uppkoppling de andras nedkoppling. Nedrans byråkrater!

Den enes bröd, ni vet.

Jag kollade litet på nätet i förmiddags. Plötsligt försvann uppkopplingen. En titt på telefonens display gav ”Linjen upptagen”. Detta är teleteknikerbyråkratiska och betyder på ren svenska ”Avbrott på linjen och stendöd uppkoppling”. En signal på mobilen till ena grannen resulterade i sån där märklig upptagetton som betyder samma som ovan. Inte bara vi alltså. Dumt nog kollade jag inte med den andra grannen .

Jag totalvägrar att prata med den där helvetesmaskinen som Telia med flera använder sig av. Som väl är finns möjligheten att chatta med supporten på nätet, och här i Skåne-alpernas bokskogsdjungel vet vi att man måste vara beredd på allt, snöstormar, blixtnedslag och någon gång teleavbrott mitt i solskenet, så vi är garderade. Garderingen är ett 4G-abonnemang som används i sådana här sammanhang. Det kunde snabbt konstateras att det var tjall på linjen, och jag fick rekommendationen att be grannarna att felanmäla de också, ju fler felanmälningar desto snabbare service.

Alltså slog jag en signal till andra grannen också, först på deras fasta abonnemang för att kolla om det var samma ton där. Det var det inte, till min stora förvåning svarade grannfrun. ”Har inte ni fel på telefonen?” frågade jag korkat. ”Nä, inte nu längre! Det var en kille här och fixade allt spraket vi haft i månader, han åkte till något kopplingsställe i byn och nu funkar det jättefint!”

Jag började ana sammanhanget. Telekillen fixade ena grannens abonnemang, och samtidigt sumpade han linjen för oss andra i grannskapet. Härligt! Grannfrun hade ett direktnummer till teknikern att använda under arbetets gång, men det hade naturligtvis hunnit stängas. Snabbt till datorn och chatten igen. Historien drogs, numren mättes och sedan besked: beräknas färdigt 4 juni. !!!!

Nähä! Skrev jag. Ring killen och säg åt honom att åka tillbaka till telestationen och fixa våra telefoner! Och den smarta lösningen nappade de på. Eller? Nä, självklart inte. Det måste gå tjänstevägen. Sedan kan vi begära ersättning när det är klart, ”så får vi titta på det”. Jo, tittar gör de kanske. Och skrattar. Misstänker jag.

Så nu sitter jag här och kan inte ladda upp backup till mitt molnställe. Kan och kan, men det skulle snabbt fylla kvoten på 4G-abonnemanget. Får ta kontakt med dem och begära fri påfyllning där. Om nu det hinner genomföras innan felet är avhjälpt. Håhåjaja.

Men sommaren fortsätter i alla fall. Rönn i blomma står och lilla biet jobba får.

Jag hade tänkt fortsätta proven med 100-400L och mellanringarna med de blå jungfrusländorna som modeller, men de vandrande åskhoten på himlen sabbade de övningarna. Åska och regn slapp vi, men solskenet blev mer sporadiskt under eftermiddagen. Nåja, några bilder blev det. Det fanns ingen blå himmel i de små gliporna i det gröna täcket, så jag kunde inte få till det som jag tänkt. Det fick duga med lavarna på ett par ekstammar, gick det också.

Vi hörs!

Hundratals millimeter och en massa ringar.

Sommaren har återkommit här i Skåne-alperna. Härligt! Litet värme kan kanske få igång de stela musklerna igen! Den har i alla fall fått igång en ny generation blå jungfruslända, till min glädje. När Amba och jag hämtade posten såg vi fyra stycken i solgläntorna längs vägen, när vi gick hem igen hade antalet ökat till det dubbla. Härligt, i fjol var de så gott som helt frånvarande. Kan de hoppa över en generation? Får dock inte riktigt ihop den ordningen... ;-)

Vi får posten sent här i bokskogsdjungeln, solen stod redan lågt när vi upptäckte sländorna. Men jag plockade i alla fram kameran, var sugen på att prova mitt längre normalobjektiv (100-400mm L) tillsammans med mellanringsatsen jag köpte för ett tag sedan av en klubbkompis. Jag är inte i form för att släpa med tillbehör så stativet fick stanna hemma. Handhållet och manuell fokus går det också, om än spillet ökar med en darrig kamerahållare. Här är en av sländorna när den väntar på käk i solskenet.

Här är ännu en:

För båda bilderna gäller iso 400, 1/250, f 5,6, 400mm och alla tre mellanringarna från Kenko, 12/20 och 36mm. Båda bilderna beskurna från 5184  till 4241 pixlar på långa sidan.

Det ser ut att vara en användbar kombination när man inte vill släpa med makroobjektivet och tillbehör men ändå ha möjligheter åt makrohållet tillgängligt i fickan. För just sländorna verkar det nästan bra, avståndet blir hyfsat långt så att man inte skrämmer dem. Skall testas mer i morgon.

Som sagt, underbart med sommar på riktigt! China pink står och rodnar i blomlådan och fick nästan inre belysning med solen från rätt håll:

Amba är liksom husse och katten Nicke sommarälskare. Här njuter hon medan husse håller på med den där apparaten han tydligen inte klarar sig utan. De två sista bilderna med korta normalobjektivet, 70-300L.

Vi hörs!

Glöm inte att ta in ölen!

I början på maj hade Fotoklubben –Fjälkinge Fotoklubb närmare bestämt—en kvällsutflykt till Kristianstad. Kvällens fotografiska uppgift var att ta bilder till tre teman: rörelse, Kristianstad och passion. Vi samlades vid stadens stolthet, Vattenrikets Naturum. Naturum är beläget i Helgeå, en gång en viktig del av dåvarande fästningsstaden Christianstads försvarsverk. Vid ån ligger den park som heter Tivoliparken, en härlig plats i staden för själslig rekreation. I parken finns två dammar med fåglar, en hel del sjöfåglar kommer dit. De lever helt fritt, till skillnad från invånarna i fågelvoljären. Jag begav mig till den för att söka efter passion.

För nog är det passion det handlar om, när parakiterna tar hand om varandra i kvällningen när det börjar bli sovdags. Det var inte alldeles lätt att plåta med nät mellan motiv och kamera, dessutom allt mer avtagande ljus. Det här paret fastnade i alla fall.

Och det här paret var rörande omtänksamma mot varandra. Först ansar den ena sin partner,

och sedan byter de så att båda blir kliade och befriade från ohyra så gott det går.

Som avslutning blir det en riktigt kvällspuss! Nog är det äkta kärlek det handlar om!

Det har inte blivit så mycket plåtat i omgivningarna den senaste tiden, kroppsliga skavanker och andra göromål i vägen. Och inte så alldeles underbart väder, temperaturen mer än halverades. Men avtryckarfingret måste ju få sin övning, när irisen slog ut blev det några knäpp.

En spindel var modell i går. Eller om det var tulpanen?

I dag var det en annan tulpan som blev utsatt för klickeriet. China pink heter den, berättade makan.

12 grader hade vi i dag, sådana sänkningar ställer till det för mina usla muskler. Men nu ska det bli bättre, i morgon återkommer värmen och det rejält har meteorologen lovat! Så ni måste lova att inte glömma ta in ölen, så den inte står ute i solgasset för länge!

Vi hörs!

Försommar med högsommar.

Oj! Solskenet har verkligen vräkt ned i dag! 27 grader visade biltermometern när vi var på byn och handlade i förmiddags. Alldeles fantastiskt med full sommar i maj, måtte det bara inte sluta med att detta är den sommar vi får innan monsunregnen startar när skolorna slutar. Så blev det för några år sedan, och det var inte så kul.

Jag beslöt att byta till sommarnormalen på kameran när Amba och jag skulle på tur. Normalobjektivet för mig när sommar råder, det är Canon 70-300 L. Lagom till det mesta man kan råka ut för, men vida vyer är det förstås inte så bra till. Fixar inte bokskogsfondtapeter om man säger, men jag behöver ingen sådan så det gör inte så mycket.

Solsken som står som spön i backen är ju inte drömljus precis för fotografering, men det fick gå ändå. Strax innan vi kom fram till Linnekullavägen blev det en vy (!!) av slätten nedanför. Någon måste fixa grenverken där, ett vidvinkel hade inte varit till någon som helst nytta i gluggarna som finns.

På vägklyftans slänter har liljekonvaljerna börjat komma igång. Inte lätta att få bilder på! Några var ganska utslagna, men de bilderna blev så urusla att ni får nöja er med en av majs ljuva knoppar.

Nere vid E22:an vände vi och började knata hemåt till fika. Blomdoften från träd, buskar och fält var nästan tung, men underbar. Oerhört mycket ljuvligare än muslikdoften i Digitala Rummet.

Linnekullavägen försvinner in genom Hålet i Väggen till vår bokskogsdjungel. Ännu ser man en bit in, men snart sluter sig lövverket och då blir det ett svart hål där man inte ser ett dyft vad som döljer sig när man kommer en solig dag. Vägriktningen är åt söder, så solen bländar större delen av dagen. Försiktighet erfordras när man kommer med bil.

När vi knatat in genom Hålet i Väggen, passerat brevlådorna och stånkat i uppförsbacken en stund ser vi grannens hus. Det ligger ganska fint precis där vi ska lämna Linnekullavägen och svänga in på vår väg. Den har inget namn, så vi kallar den Vår väg. Passar ju bra för tillfället! ;-)

Längre fram på Vår väg finns en bit stengärde, där växer ormbunkar och annat intressant.

Väl hemma på tomten igen tittade vi på jordgubbsblom

och förgätmigej.

Som sagt, inget önskeljus för plåtande precis, men det fick gå ändå.

Det var inte önskeljus i går kväll heller, när vi fick besök. I skymningen kom en råget och letade godis på våran tomt. Det är inte ovanligt, hela vintern har rådjur kommit och käkat fågelfrö under fågelmatningen, men nu under ett par månader har det varit mer tunnsått med besök.

Hon håller på att lägga av vinterpälsen, mycket förståndigt! Och rund om magen är hon, ska det bli tvillingar? Hoppas att hon som vanligt kommer hit och visar upp dem i så fall!

Bilden är tagen med min vinternormal, Canon 100-400L, från ett av mina favoritgömslen, sovrummet.

Vi hörs!

Liket i Digitala Rummet.

Nä, det är inte en deckartitel. Det är mycket värre! Det är på fullt allvar nämligen. Vi har ett lik i Digitala Rummet.

Digitala Rummet är vårt gamla sovrum, innan vi byggde till huset för några år sedan. Det var – och är– tänkt att bli ett rum för datorer, skrivare, bildläsare och andra digitala måste ha –grejor. Men så kom litet sjukdom, konvalescens och liknande förhinder i vägen, och det blev mer en uppsamlingsplats för allt det där som borde slängas men man aldrig vet om det kan behövas.

För några dagar sedan sniffade jag i luften och undrade om Nicke börjat pinka inne. Makans näsa anlitades för hjälp med analysen, och den kom snabbt: ”Det är samma doft som när Nicke släpat in en halvdöd mus sam lade sig och dö under jalusiskåpet härom året!” Analysen ägde sin riktighet, det stod fullständigt klar dagen efter. Odören kom från Digitala rummet. Det fanns inga som helst tvivel, ett lik finns någonstans i röran!

Om nu någon påstår att en liten död mus kan väl inte lukta så mycket, så kan jag tala om att det kan den. Den kan lukta som en hel elefant i det tillstånd gamar och hyenor gillar. Minst! Så arbetet med att leta reda på doftkällan startades. En del av rummet tömdes liksom en av tre garderober, där fanns den sade våra näsor. Efter massor med slit konstaterade vi att det gjorde den inte. Så i går tömde vi ut ännu mer och rensade ritningsskåpet på allt innehåll och alla tio lådorna. När vi drog fram resten för att rensa bort kadavret var det bara att konstatera, där fanns det inte. Vi fick stänga till Digitala Rummet och gå och lägga oss.

I dag har odören minskat märkbart, och tur är det för vi är tvungna att vila ut om de åldriga kropparna skall hålla. Förmodligen har museländet tagit sig in i väggen och avlidit där, lagom springa finns. §§%&###%&§§§! Får bli morgondagens uppgift. Suck…

Och inte får man hjälp av husdjuren att leta heller. Katter är som de är, ni vet ”Hjälpa dig? Tror du jag är nå´n sabla Lassie va?” och lägga sig till rätta någonstans. Nicke valde en gammal matta vi släpat ut från Digitala rummet, den passade tydligen. ”Åh, till mig!” och sedan är den hans.

Amba lägger huvudet på sned och menar att ”men husse, bäst-före-datum har gått ut för länge sedan på den, den är inte god längre. Låt den vara!” Jo, jag måste det, ett tag i alla fall.

Amba och Nicke tycker att det är ett fasligt stökande, man känner inte igen sig. Matte samlade sina orkidéer från Digitala Rummet i två plåthyllor på balkongen. Nicke hittade genast en ledig plats, ”Åh, till mig!” ni vet. Där satt han och funderade ut bus att utsätta Amba för.

Han bestämde sig för varianten ”en tass i ändan”, det brukar reta upp henne.

Men han måtte ha missat, för reaktionen uteblev. Gäsp sade Nicke.

Nåja, egentligen var det bra att det här musliket började osa. Det tvingar oss att få ordning på en hel del grejor. De där som man absolut ska få ordning på. Sedan. Om ett tag. Nu måste vi! Men om vi inte skall köra ihjäl oss måste vi också portionera jobbet. Så i dag lägrade sig lugnet över bygget. Det är full sommar här, och vårt stora bigarråträd är alldeles blommigt. Makan är 1,60 hög, här är en bild där man kan använda henne som måttstock.

Trädet är runt tolv meter högt, kom jag fram till. Och blommigt! Både det och körsbärsträden, prunus över huvud taget, blommar på ett sätt jag knapp sett tidigare. En dålig bild får försöka visa:

 Försommarlugn över Skåne-alperna och Linnekulla. I morgon blir det fika på balkongen. Igen. Jag ska sitta där och kolla in mullvadshögarna, och se gräset växa.

Vi hörs!